söndag 31 augusti 2008
ups jag glömde.
Just det... Jag glömde säga att det har fixat sig med Kuriren, de hade skickat fel resultatlista, den jag fick till mailen var ifrån förra året - Inte konstigt att ingenting stämde, men nå? Ska jag då fortsätta? Det återstår att se i tidningen imon.
Föresten jag fick ett kitt på posten nu förra veckan "Välkommen till Luleå" I det fanns jättemycket information om staden och dess kultur och sånt där fint. Sen fick jag också ett fett tjockt häfte fullt med rabatter - "till dig som är ny i staden" jo jag tackar jag!
den här lilla söta gubben (tror han var kommunalråd) fanns också med på ett hörn. Sen fick jag också i det lilla kittet erbjudan om att få NSD och Norrbottens kuriren gratis en månad och ja, smart som är jag så beställde jag kuriren en månad och NSD en, man får väl inte vara dum ;) liksom...
Natti.
Föresten jag fick ett kitt på posten nu förra veckan "Välkommen till Luleå" I det fanns jättemycket information om staden och dess kultur och sånt där fint. Sen fick jag också ett fett tjockt häfte fullt med rabatter - "till dig som är ny i staden" jo jag tackar jag!
den här lilla söta gubben (tror han var kommunalråd) fanns också med på ett hörn. Sen fick jag också i det lilla kittet erbjudan om att få NSD och Norrbottens kuriren gratis en månad och ja, smart som är jag så beställde jag kuriren en månad och NSD en, man får väl inte vara dum ;) liksom...Natti.
söndag
Jag är helt otroligt nöjd med min söndag.
Jag är ledsen men här kommer ett sånt där tråkigt inlägg om min dag från det att jag klev upp tills jag nu lagt mig i sängen med laptopen i knät för att sova. aja. ingen tvinga er.
Dagen började med att jag fick ett fint SMS från Jesper. Själv känner jag att jag är dålig på det där nu, orden räcker liksom ändå aldrig till och det känns bara så fjantigt allting. Hur som helst, då var nog klockan tio ungefär och jag viste inte om jag skulle ta tag i mitt liv eller bara gosa kvar i sängen sådär sista dagen på min livs första semester. jag klev upp.
Att jag gjorde det berodde på att jag somnat med ett problem olöst, och sånna tillfällen har Anna Karlsson otroligt svårt att slappna av i.
problemet: Som bekant var jag och bevakade friidrott igår och jag var väldigt nöjd med texten när jag skrivit klart den men inte långt efter att jag mailat till kuriren får jag ett annat mail ifrån tävlingsledningen. Det var resultaten som jag bett få skickade till mailen. Och när jag kollade på de trodde jag att jag skulle gråta en flod. Ingenting stämde överrens med det jag skrivit i texten. I den studen kändes det verkligen inte som att jag skulle vara journalist. Det kändes lite som när pappa säger att man får huvudvärk för att kroppen säger ifrån, det var som ett besked om att -Anna förstår du inte att du inte ska syssla med det här...
Det där har jag gått och grubblat på hela dagen. Jag kunde verkligen inte förstå hur jag kunde ha så fel om allt? Hur som helst. Jag mailade till kuriren och berättade att jag ännu inte fått något svar ifall det blivit något fel och därefter fortsatte dagen. Fortfarande framför datorn, lite småpratande på msn, ett avsnitt av Höök innan datorn ballade ur. Jag har något virus på min lilla vän. Efter ett antal omstart fungerade den och jag finslipade lite på min ansökan, Anna-Karin loggade in och agerade rättstavningsprogram. Därefter skickade jag in ansökan till:
- Idre
- Åre
- Sälen
- Stöten
- Kläppen
Sen har jag:
- Städat sovrummet
- Städat köket
- Städat vardagsrummet
- Städat toaletten (och nu snackar vi städning jag har till och med skurat toalettstolen!!!)
- Tvättat fyra maskiner
- Lagat mat (sprödbakad torsk, klyftpotatis med dill, varm vit sås och kokta & icke-kokta grönsaker)
- Varit och handlat
- Varit ute och sprungit en liten sväng.
- Bakat (eftersom jag var en av de i det förlorade laget på träningen)
- Kollat flyg till GranCanaria, 4000 kr vill de ha tur och retur.
Imon ska jag tillbaka till posten och jag måste säga att jag är tagg det ska bli ganska kul faktiskt.
nytt nytt nytt
Jag tror jag är rädd för rutiner jag, jag känner vissa vibbar om det, att jag liksom bara längtar efter nya saker hela tiden att det inte får se ut lika från dag till dag. Jag vill inte. Eller så känner jag nu, imon kanske jag vaknar och då kanske det det är min högsta önskan att ha en inrutad vardag?! det är mig vi snackar om och jag har noll koll...
Hur som helst, imon händer två saker;
Hur som helst, imon händer två saker;
- Jag ska skicka in ansökan till Sälen och Åre som är klar nu
- vi ska boka resan till Gran Canaria! :) me like.
lördag 30 augusti 2008
jobb
Idag är det 100% friiidrott, dagen började med att jag var och bevakade Nyckelkampen uppe på Skogsvallen och nu ikväll ska jag skriva texten och ladda in bilderna. (Jo ni läster rätt, jag fick fota till reportaget också)
Ja och den här bilden är jag ganska nöjd med faktiskt...
Ja och den här bilden är jag ganska nöjd med faktiskt...
fredag 29 augusti 2008
Vad är det för en dag?
Är det en vanlig dag?
Nej det är ingen vanlig dag
för det är Filles födelsedag
Hurra Hurra hurra!
Felicia Lindgren
Vimmerbys egna lilla trollunge. Det är hon som alltid går med ett leende på läpparna om det inte är så att hon är väldigt arg över någonting, för då visar hon kontrasterna mellan glädje och ilska vill jag lova. Felicia eller Fille var den 91:an som kom med mest ny energi till internatet förra året och det är tydligt att hon behövs där. Hon är en solstråle hela hon.
Det är hon som är duktig på att baka, det är hon som är Växjös bästa jordgubbsförsäljare, det är hon som kämpar till tusen men bara har kroppen emot sig hela tiden. Det är hon som var så kul att stressa upp i början men det är också hon som coolat ner.
Felicia jag saknar dig och det vet jag att vi är många som gör.
Se nu till att ha en riktigt bra födelsedag! Du är grym!
Ingen klump i magen
Jag tog mod till mig och mailade Magnus på kuriren igår. och se där... Inga problem med någonting. Han såg heller inte incidenten som något stort alls och förklaringen till att jag inte fått nya jobb är för att han haft semester helt enkelt. Det känns ju bra i alla fall...
Men ska jag vara riktigt ärlig saknar jag friheten till att skriva som vi hade på SMP. Där var vi inte så låsta vid att bara skriva om vissa ämnen. Där ser ni igen. Jag klarar inte av att låsa mig, det skrämmer mig något otroligt.
Ja så nu får vi vänta och se när jag skriver nästa gång.
Men ska jag vara riktigt ärlig saknar jag friheten till att skriva som vi hade på SMP. Där var vi inte så låsta vid att bara skriva om vissa ämnen. Där ser ni igen. Jag klarar inte av att låsa mig, det skrämmer mig något otroligt.
Ja så nu får vi vänta och se när jag skriver nästa gång.
torsdag 28 augusti 2008
Det bästa med en blogg är att den skrivs helt utan mallar och lärare med pekpinne. Här kan jag avlasta min hjärna utan de röda tråden igenom texten. Nog förenklar det och det är väl därför min skoltid lärt mig att skriva just så men ibland exploderar hjärnan och då blir inläggen som de blir. Mitt senaste "jag trampar in i mitt vägskäl" var minst sagt ett sånt inlägg. Fattar ni ingenting förstår jag, förstår ni inte vad jag ville säga så fattar jag. det bubblade upp i mitt huvud och det var tankar som förvandlades till bokstäver i min blogg...
Take it or leave it.
Jag trampar in i mitt vägskäl.
I detta inlägget är inte min målsättning att säga att jag vill gå kvar i skolan, att jag längtar tillbaka till lektionssalarna och tvingas läsa läxor om kvällarna. Ohnej, däremot har jag verkligen förstått innebörden av det som alla "äldre" försökt pränta in i skallen på oss alla som fortfarande gick i skolan.
"Ni ska bara veta hur bra ni har det! Det finns ingen tryggare tid än när ni går i skolan. Ni får allt serverat som på fat"
När någon sa det kontrade vi alltid med att förklara hur jobbigt vi hade det om kvällarna och nätterna när vi inte fick en blund. Vi nästan skröt om hur vi princip fick sätta in tändstickor i ögonen för att kunna hålla ögonlocken öppna om nätterna och det var så synd om oss att vi fick genomlida alla sömnlösa nätter för att hinna läsa in allt som skulle vara inlärt dagen efter... ohnej jag saknar det inte alls, men...
Jag köper att det var en trygghet... Det var bara skolan som gällde, det var inga ansökningar som var tvugna att vara inne någon speciellt tid. Mat fick vi vid lunch varje dag och alla vännerna hann vi om inte på fritiden alltid träffa under skoltid. Så sätt var det en trygghet. Men jag är övertygad om att jag själv kan skapa en stabil trygghet jag också även utanför skolan. Jag är säker på att det går fast att jag är ung, utan Svenssonliv och en vardag som alltid ser likadan ut. Jag är säker på att det finns en trygghet även för de som inte ger sig in i flera års inrutad utbilningstid. Enkelt vore det om jag nu hade bestämt mig för att plugga vidare och på så sätt falla in i rutinerna igen i takt med att höstens vindar susat förbi mina kinder, men nej.
JAG HAR istället VERKLIGEN KLAMPAT IN I ETT VÄGSKÄL (och just nu känns mitt liv allt annat än tryggt och säkert)!
jag vet ingenting om någonting egentligen.
I måndagskväll kom frustrationen, paniken och tårarna och även i tisdagskväll gjorde de sig väl påminda. Jag bröt ihop. Jag tänker på min framtid dagligen och försöker hela tiden spåna fram idéer om hur min livsstig ska gå, men än är det bara fantasier och lösa planer. Ingenting är konkret och bestämt. När jag var på internatet eller i Växjö och hemma ska jag säga så frågar ju självklart alla jag möter hur det går med allt, vad jag gör och vad jag ska göra... Jag har fått måånga tillfällen att få förklara det men jag hittar inget kort svar, jag finner inga bra förklaringar och anledningen är att jag inte vet...
Jag nöjer mig inte med att säga att detta är ett mellanår - att jag bara gör ingenting men överlever detta året. Nej jag vill inte att det ska bli ett år som bara passerar utan jag vill kunna se tillbaka på detta året och minnas saker på samma sätt som med alla andra år. Jag vill inte att det ska bli ett år jag bara längtar bort, det får inte bli ett år där jag bara väntar på att Jesper ska sluta skolan...
För seriöst, hur tar jag då vara på min ungdom?
Jag vill till Åre, jag vill till Idre, jag vill bli dagisfröken, jag vill ut och resa, jag vill ha egen lägenhet som jag kan trivas och inreda. jag vill ha en garderob full med kläder. Jag vill ha ett jobb som jag kan le när jag kliver upp till varje morgon. Jag vill plugga, men jag vill veta till vad. Jag vill bo närmare Klara&Johanna men jag vill inte bo hemma. Jag vill klara mig själv men jag saknar ibland att ha släktingar som titt som tätt tittar förbi. Jag vill att Jesper och jag ska bo ihop, men jag vill skapa mitt eget liv i Luleå och jag vill att Jesper ska ta studenten på ProCivitas i Växjö.
Jag vill, jag kan, jag ska...
Ja ni förstår nog att jag vill lite för mycket för att det ska gå ihop och det värsta av allt är att det jag vill en dag kan vara motsatsen till det jag vill nästa dag.
Därför skrämmer det mig att binda mig till ett jobb, jag är för nyfiken på världen för att låsa mig samtidigt som det är just tryggheten att vara bofast och hemmastadd någonstans som är en av mina önskingar. frustrationen, paniken och tårarna...
När jag skulle åka upp till Luleå funderade jag lite över varför jag skulle upp igen? Vad har jag där och göra, jag önskar och tänker hur skönt det varit om det var något unikt som drog mig dit men det är det inte. Eller det är unikt att jag är där men det är egentligen bara konstigt. Jag vet inte vad jag gör här uppe, men jag är här och det är bara så... Jo jag trivs, jag tycker det är spännande men samtidigt är jag påsprång vidare.
Trygghet är ett ord jag inte kan förklara, mitt liv, mitt nu och min verklighet kan bara beskrivas med att...
Jag gör det oväntade. Det som inte ens jag själv kan förklara varför. Jag bara är sån och jag tror det är den enda förklaringen.
"Ni ska bara veta hur bra ni har det! Det finns ingen tryggare tid än när ni går i skolan. Ni får allt serverat som på fat"
När någon sa det kontrade vi alltid med att förklara hur jobbigt vi hade det om kvällarna och nätterna när vi inte fick en blund. Vi nästan skröt om hur vi princip fick sätta in tändstickor i ögonen för att kunna hålla ögonlocken öppna om nätterna och det var så synd om oss att vi fick genomlida alla sömnlösa nätter för att hinna läsa in allt som skulle vara inlärt dagen efter... ohnej jag saknar det inte alls, men...
Jag köper att det var en trygghet... Det var bara skolan som gällde, det var inga ansökningar som var tvugna att vara inne någon speciellt tid. Mat fick vi vid lunch varje dag och alla vännerna hann vi om inte på fritiden alltid träffa under skoltid. Så sätt var det en trygghet. Men jag är övertygad om att jag själv kan skapa en stabil trygghet jag också även utanför skolan. Jag är säker på att det går fast att jag är ung, utan Svenssonliv och en vardag som alltid ser likadan ut. Jag är säker på att det finns en trygghet även för de som inte ger sig in i flera års inrutad utbilningstid. Enkelt vore det om jag nu hade bestämt mig för att plugga vidare och på så sätt falla in i rutinerna igen i takt med att höstens vindar susat förbi mina kinder, men nej.
JAG HAR istället VERKLIGEN KLAMPAT IN I ETT VÄGSKÄL (och just nu känns mitt liv allt annat än tryggt och säkert)!
jag vet ingenting om någonting egentligen.
I måndagskväll kom frustrationen, paniken och tårarna och även i tisdagskväll gjorde de sig väl påminda. Jag bröt ihop. Jag tänker på min framtid dagligen och försöker hela tiden spåna fram idéer om hur min livsstig ska gå, men än är det bara fantasier och lösa planer. Ingenting är konkret och bestämt. När jag var på internatet eller i Växjö och hemma ska jag säga så frågar ju självklart alla jag möter hur det går med allt, vad jag gör och vad jag ska göra... Jag har fått måånga tillfällen att få förklara det men jag hittar inget kort svar, jag finner inga bra förklaringar och anledningen är att jag inte vet...
Jag nöjer mig inte med att säga att detta är ett mellanår - att jag bara gör ingenting men överlever detta året. Nej jag vill inte att det ska bli ett år som bara passerar utan jag vill kunna se tillbaka på detta året och minnas saker på samma sätt som med alla andra år. Jag vill inte att det ska bli ett år jag bara längtar bort, det får inte bli ett år där jag bara väntar på att Jesper ska sluta skolan...
För seriöst, hur tar jag då vara på min ungdom?
Jag vill till Åre, jag vill till Idre, jag vill bli dagisfröken, jag vill ut och resa, jag vill ha egen lägenhet som jag kan trivas och inreda. jag vill ha en garderob full med kläder. Jag vill ha ett jobb som jag kan le när jag kliver upp till varje morgon. Jag vill plugga, men jag vill veta till vad. Jag vill bo närmare Klara&Johanna men jag vill inte bo hemma. Jag vill klara mig själv men jag saknar ibland att ha släktingar som titt som tätt tittar förbi. Jag vill att Jesper och jag ska bo ihop, men jag vill skapa mitt eget liv i Luleå och jag vill att Jesper ska ta studenten på ProCivitas i Växjö.Jag vill, jag kan, jag ska...
Ja ni förstår nog att jag vill lite för mycket för att det ska gå ihop och det värsta av allt är att det jag vill en dag kan vara motsatsen till det jag vill nästa dag.
Därför skrämmer det mig att binda mig till ett jobb, jag är för nyfiken på världen för att låsa mig samtidigt som det är just tryggheten att vara bofast och hemmastadd någonstans som är en av mina önskingar. frustrationen, paniken och tårarna...
När jag skulle åka upp till Luleå funderade jag lite över varför jag skulle upp igen? Vad har jag där och göra, jag önskar och tänker hur skönt det varit om det var något unikt som drog mig dit men det är det inte. Eller det är unikt att jag är där men det är egentligen bara konstigt. Jag vet inte vad jag gör här uppe, men jag är här och det är bara så... Jo jag trivs, jag tycker det är spännande men samtidigt är jag påsprång vidare.
Trygghet är ett ord jag inte kan förklara, mitt liv, mitt nu och min verklighet kan bara beskrivas med att...
Jag gör det oväntade. Det som inte ens jag själv kan förklara varför. Jag bara är sån och jag tror det är den enda förklaringen.
tisdag 26 augusti 2008
semesterdag - söndag och måndag
Jag vaknade i Jespers famn i söndags, på internatet. Vi spelade golf, var upp på Sammarkand en sväng och träffade precis som i lördags de underbara internatarna: Amanda, Carro, Stina, Sandra, Anjelica, Fille, Felicia, Camilla, Lukas och några till som gör livet fullständigt. Innan jag åkte hem hann jag dessutom med en sväng upp till Östers träning vilket gjorde att jag fick träffa mina kära ex-lagkamrater : ) Hemresan tillbringade jag tillsammans med kusin Basse och när jag skulle släppa av honom passade jag på att träffa Ingegerd, min syster Jenny, Patrik, Hampus, Karl och en söndagsdeppig Eskil.
I går vaknade jag sedan och såg Emil sitta vid pappas dator, äntligen fick jag träffa min kära bror. Efter att ha degat ut lite ringde jag mormor & Sven för att se om de var hemma. När de bekräftat att de skulle stanna hemma så åkte mamma jag och emil ut till Olofström för att hälsa på. Efter sockerchocken av mormors alla kakor skulle mamma och emil hem. Jag däremot ville passa på att göra och träffa så många som möjligt. Tack och lov var Anna-Karin inne på msn så vi bestämde att vi skulle ses i Karlskrona och sedan åka hem till Attanäs. Jag fick äran att köra pappas bil trots att pappa också skulle med och efter ungefär en timme klev vi ur bilen och ut i det fina vädret i Karlskrona. Det blev en runda på stan, och en lunch innan Anna-Karin hade fått gå ifrån jobbet och vi äntligen fick krama om varandra... Jag var i stort sett inne i alla affärer och letade efter en skinnjacka men det räckte med att A-K kom så hittade jag direkt en som jag ville ha. Äntligen hade jag en skinnjacka. Därefter fick jag åka SAAB till Attanäs och jag fick åka innanför häcken (det där är lite internt men jag var bara tvungen att skriva med det) och framme fick jag krama om Hansi, Jossan, Joel och Josefin och vovven Micke får inte förglömmas.
Vi stannade lite drygt en timme innan pappa var tvungen att rusa vidare, möte i Bräkne-Hoby var det som väntade. Jag däremot tyckte det var på tiden att jag åkte till Harkniven så lite lagom spontant fick jag där träffa Monica och kusin Evelina. Tyvärr var inte Lennart hemma men det var verkligen roligt att få se Monica och Evelina i alla fall, det var sannerligen inte igår. Klockan hade nu hunnit bli halv åtta och jag hade bestämt med farmor och farfar också att jag skulle titta förbi och då blev det. Tyvärr väldigt kort eftersom pappa skulle ha skjuts hem från mötet. Eller han snålade med någon till Asarum så jag hämtade honom där och körde till Hallandsboda innan jag åkte till Jägarhyddan i Jämshög och träffade världens bästa vän Klara och hennes pärson, Britta och Johan. Härefter kan man kanske tycka att jag borde gå i säng. Klockan hade slagit halv elva men...
Jag var i stort sett bara hemma och vände, sen åkte jag till internatet.
17 stycken lyckades jag besöka på en dag. Inte så pjåkigt! tyvärr blir det som jag tidigare nämnt bara korta stunder med alla, men jag hoppas att ni lika som jag kan värdesätta den lilla stund det blir i alla fall. För för mig betyder varje minut med varje när&kär oerhört mycket och jag har svårt att sätta ord för det, men jag ska göra ett försök.
Kära Emil - Storebror, förebild och chaffis. Emil är så himla skön, så lättsam och så kärleksfull. Nyförlovad är han också och jag kan bara säga det kort - världens bästa storebror!
Kära Pappa - Utan pappa hade det inte ens varit möjligt att åka hem, jag vet inte hur det känns att vara förälder och få hemhem ett barn som i stort sätt aldrig är hemma ändå, men så är livet. Dina kramar är guld pappa.
Kära Hampus - Kusin vitamin, han säger tusen ord, gör alla glada och har det härligaste av allas humör. Lilla Hampus kan man inget annat än tycka galet mycket om.
Kära Ingegerd - Tänk vilka fina fastrar jag fått, och Ingegerd är en av de. Hon betyder jätte mycket för mig, det är guld att ha en person att kunna prata om allt med i alla lägen. Om alvarliga saker, om glada saker eller sjuka saker. Det är en trygghet som jag värdesätter väldigt högt.
Kära Eskil - Det är han som säger de där kloka och tänkvärda orden på livets väg samtidigt som det är Eskil som lärt mig och så många andra att tåla skämt. Det är hans vardag att driva med oss och lycka den som lyckas ge tillbaka. Eskil är listig som en räv.
Kära Patrik - Nu är det nära, snart har jag och Jenny lyckats på ur honom vem han helst av allt dansar tryckare med på skoldiscot, men det är fortfarande en bit kvar. Patrik är idrottsidioten precis som jag var i hans ålder, han ska kunna allt om alla i sportvärden och han ska vara bäst i alla idrotter på en gång. Jag ser mig själv i honom och det är väl positivt hoppas jag. En superkusin.
Kära Karl - Det blev en snabbis i lördags, Karl var så duktig och gjorde sina läxor och hade dessutom en härlig tid i badet. Men Karl börjar också bli stor, snart är alla kusinerna längre än mig. <3 style="font-weight: bold;">Kära Basse - Vägen mellan Växjö och Öjavad blev en timme att ta igen, vad gör du nu? Vad vill du bli? Hur tänker du om framtiden? hur går det med kärleken? osv osv... Det känns alltid så roligt att snacka med Basse vi är på samma ställe i livet men ändå så otroligt långt ifrån varandra. Varje möte får mig att minnas när vi gömde oss i snön i Kläppen, det var tider det!
Kära mormor&Sven- Tänk att ett litet vykort på posten kan göra så mycket. Ett besök hos mormor och Sven gör man inte utan att smaka en av alla deras tusen kakor. Denna gången hade mormor provat baka glutenfritt, med samma lyckade resultat som alltid och på samma sätt som besöken där alltid innebär massa godsaker så kommer jag heller aldrig därifrån utan att bli "snusad" av Sven, det är speciellt och det är härligt.
Kära Jenny - Lillasyster har börjat gymnasiet, hon har "flyttat hemifrån" och är längre än mig. En lillasyster och en kompis. Jenny är världsbäst och jag är så glad för hennes skull och jag är säker på att hon tramar rätt i livet, när hon tar klivet ut i världen
Kära Anna-Karin - Anna-Karin skriver ett tack till MSN och Bloggen i sin blogg och jag kan bara hålla med. Här har vi en till som kan det där med att rådgiva och det är så roligt att faster Anna-Karin ser sig själv i mig. En förebild och en perfekt person att ha med på vägen. Det känns som vi är lika gamla nästan varje gång vi ses och det betyder nog något antar jag. Hon är den andra av mina världens bästa fastrar.
Kära mamma - Mamma Mia, jag älskar dig. <3>det känns inte som att jag behöver säga mer.
Kära Jossan - Jossan har börjat läsa Geografi, och hon är också stor nu. Mysig är ordet för henne, en supergo storasyster åt Lisa och en kalasbra lillasyster åt Joel, ja och en perfekt kusin.
Kära Joel - Han är kompis med killen innanför häcken och det inger status och är riktigt respekt inbjudande. Han kanske blir en blivande ProCivitas elev som hamnar bland eliten bland pingisspelarna. Jag tror på honom.
Kära Lisa - Den andra lilla kusinen, igår blev det lite för kort tid vi sågs och på den lilla studen hann hon inte riktigt släppa blygheten tyvärr. Men vilken energi hon har, och ja. En safftbringare är fasligt kall och kakor med chokladfyllning är rysligt gott. Så är det, fråga Lisa.
Kära Hansi - Ohnej, jag kan verkligen inte tro att det finns någon bättre karl för Anna-Karin än hennes Hansi. Han är bara hur härlig som helst och vilken dröm att ha den bruna hudfärgen som han lyckas få varje sommar, ja jag blir faktiskt alltid lika avundsjuk.
Kära Evelina - Jag skäms nästan när jag inser hur längesen det var sist. Eller ja, jag skämms. Evelina går i nian nu och jag vill inte ens tänka på när vi sågs sist. Hur som helst är hon jättego och det var verkligen kul att träffa henne.
Kära Monica - Det första hon säger är, vad synd att Lennart inte är hemma, självklart var det tråkigt men det var roligt att se henne också. Likasom hennes dotter var det alldeles för längesen jag träffade Monica också. Och att prata lite, det både väckte tankar och var skönt. Hur som helst, kul och ses.
Kära Farmor - Jag tycker så mycket om min farmor. Hon är så mysig och så go, en riktig farmor i mina ögon. Det är verkligen inget negativt och jag fick chans att känna av det trots att det blev en sån kortis.
Kära Farfar - Likasom med farmor är det med farfar. Det lyser igenom pappa, anna-karin och ingegerd vilka som är föräldrarna där. Världsbäst alltid lika roligt att komma förbi när jag är hemma.
Kära Klara - Ja ohja det känns jättekonstigt att bara träffa Klara när Johanna är i Mallorca men det verkar som att det bara är att vänja sig. :) Världens bästa vänner, då nu och för alltid. Jag längtar till max till det blir den 29 oktober och vi åker till GranCanaria tillsammans.Galet kul vi ska ha tillsammans, men det tar jag och skriver om en annan gång.
Kära Jesper - Du är mitt allt, och det gör ont i mig att vi ska vara ifrån varandra. Jag har aldrig träffat någon där allt känns så rätt som med dig...
Det har verkligen varit en lång dag... och det blev väldigt känsligt på slutminuterna av dygnet. Jag gillar inte att skriva om det på datorn, men jag kan sammanfatta så här;
Tack alla för att ni finns, ni gör livet så härligt att leva och ni ska veta att varje minut hemma när jag får träffa er betyder så otroligt mycket för mig. Jag är så tacksam.
I går vaknade jag sedan och såg Emil sitta vid pappas dator, äntligen fick jag träffa min kära bror. Efter att ha degat ut lite ringde jag mormor & Sven för att se om de var hemma. När de bekräftat att de skulle stanna hemma så åkte mamma jag och emil ut till Olofström för att hälsa på. Efter sockerchocken av mormors alla kakor skulle mamma och emil hem. Jag däremot ville passa på att göra och träffa så många som möjligt. Tack och lov var Anna-Karin inne på msn så vi bestämde att vi skulle ses i Karlskrona och sedan åka hem till Attanäs. Jag fick äran att köra pappas bil trots att pappa också skulle med och efter ungefär en timme klev vi ur bilen och ut i det fina vädret i Karlskrona. Det blev en runda på stan, och en lunch innan Anna-Karin hade fått gå ifrån jobbet och vi äntligen fick krama om varandra... Jag var i stort sett inne i alla affärer och letade efter en skinnjacka men det räckte med att A-K kom så hittade jag direkt en som jag ville ha. Äntligen hade jag en skinnjacka. Därefter fick jag åka SAAB till Attanäs och jag fick åka innanför häcken (det där är lite internt men jag var bara tvungen att skriva med det) och framme fick jag krama om Hansi, Jossan, Joel och Josefin och vovven Micke får inte förglömmas.
Vi stannade lite drygt en timme innan pappa var tvungen att rusa vidare, möte i Bräkne-Hoby var det som väntade. Jag däremot tyckte det var på tiden att jag åkte till Harkniven så lite lagom spontant fick jag där träffa Monica och kusin Evelina. Tyvärr var inte Lennart hemma men det var verkligen roligt att få se Monica och Evelina i alla fall, det var sannerligen inte igår. Klockan hade nu hunnit bli halv åtta och jag hade bestämt med farmor och farfar också att jag skulle titta förbi och då blev det. Tyvärr väldigt kort eftersom pappa skulle ha skjuts hem från mötet. Eller han snålade med någon till Asarum så jag hämtade honom där och körde till Hallandsboda innan jag åkte till Jägarhyddan i Jämshög och träffade världens bästa vän Klara och hennes pärson, Britta och Johan. Härefter kan man kanske tycka att jag borde gå i säng. Klockan hade slagit halv elva men... Jag var i stort sett bara hemma och vände, sen åkte jag till internatet.
17 stycken lyckades jag besöka på en dag. Inte så pjåkigt! tyvärr blir det som jag tidigare nämnt bara korta stunder med alla, men jag hoppas att ni lika som jag kan värdesätta den lilla stund det blir i alla fall. För för mig betyder varje minut med varje när&kär oerhört mycket och jag har svårt att sätta ord för det, men jag ska göra ett försök.
Kära Emil - Storebror, förebild och chaffis. Emil är så himla skön, så lättsam och så kärleksfull. Nyförlovad är han också och jag kan bara säga det kort - världens bästa storebror!
Kära Pappa - Utan pappa hade det inte ens varit möjligt att åka hem, jag vet inte hur det känns att vara förälder och få hemhem ett barn som i stort sätt aldrig är hemma ändå, men så är livet. Dina kramar är guld pappa.
Kära Hampus - Kusin vitamin, han säger tusen ord, gör alla glada och har det härligaste av allas humör. Lilla Hampus kan man inget annat än tycka galet mycket om.
Kära Ingegerd - Tänk vilka fina fastrar jag fått, och Ingegerd är en av de. Hon betyder jätte mycket för mig, det är guld att ha en person att kunna prata om allt med i alla lägen. Om alvarliga saker, om glada saker eller sjuka saker. Det är en trygghet som jag värdesätter väldigt högt.
Kära Eskil - Det är han som säger de där kloka och tänkvärda orden på livets väg samtidigt som det är Eskil som lärt mig och så många andra att tåla skämt. Det är hans vardag att driva med oss och lycka den som lyckas ge tillbaka. Eskil är listig som en räv.
Kära Patrik - Nu är det nära, snart har jag och Jenny lyckats på ur honom vem han helst av allt dansar tryckare med på skoldiscot, men det är fortfarande en bit kvar. Patrik är idrottsidioten precis som jag var i hans ålder, han ska kunna allt om alla i sportvärden och han ska vara bäst i alla idrotter på en gång. Jag ser mig själv i honom och det är väl positivt hoppas jag. En superkusin.
Kära Karl - Det blev en snabbis i lördags, Karl var så duktig och gjorde sina läxor och hade dessutom en härlig tid i badet. Men Karl börjar också bli stor, snart är alla kusinerna längre än mig. <3 style="font-weight: bold;">Kära Basse - Vägen mellan Växjö och Öjavad blev en timme att ta igen, vad gör du nu? Vad vill du bli? Hur tänker du om framtiden? hur går det med kärleken? osv osv... Det känns alltid så roligt att snacka med Basse vi är på samma ställe i livet men ändå så otroligt långt ifrån varandra. Varje möte får mig att minnas när vi gömde oss i snön i Kläppen, det var tider det!
Kära mormor&Sven- Tänk att ett litet vykort på posten kan göra så mycket. Ett besök hos mormor och Sven gör man inte utan att smaka en av alla deras tusen kakor. Denna gången hade mormor provat baka glutenfritt, med samma lyckade resultat som alltid och på samma sätt som besöken där alltid innebär massa godsaker så kommer jag heller aldrig därifrån utan att bli "snusad" av Sven, det är speciellt och det är härligt.
Kära Jenny - Lillasyster har börjat gymnasiet, hon har "flyttat hemifrån" och är längre än mig. En lillasyster och en kompis. Jenny är världsbäst och jag är så glad för hennes skull och jag är säker på att hon tramar rätt i livet, när hon tar klivet ut i världen
Kära Anna-Karin - Anna-Karin skriver ett tack till MSN och Bloggen i sin blogg och jag kan bara hålla med. Här har vi en till som kan det där med att rådgiva och det är så roligt att faster Anna-Karin ser sig själv i mig. En förebild och en perfekt person att ha med på vägen. Det känns som vi är lika gamla nästan varje gång vi ses och det betyder nog något antar jag. Hon är den andra av mina världens bästa fastrar.
Kära mamma - Mamma Mia, jag älskar dig. <3>det känns inte som att jag behöver säga mer.
Kära Jossan - Jossan har börjat läsa Geografi, och hon är också stor nu. Mysig är ordet för henne, en supergo storasyster åt Lisa och en kalasbra lillasyster åt Joel, ja och en perfekt kusin.
Kära Joel - Han är kompis med killen innanför häcken och det inger status och är riktigt respekt inbjudande. Han kanske blir en blivande ProCivitas elev som hamnar bland eliten bland pingisspelarna. Jag tror på honom.
Kära Lisa - Den andra lilla kusinen, igår blev det lite för kort tid vi sågs och på den lilla studen hann hon inte riktigt släppa blygheten tyvärr. Men vilken energi hon har, och ja. En safftbringare är fasligt kall och kakor med chokladfyllning är rysligt gott. Så är det, fråga Lisa.
Kära Hansi - Ohnej, jag kan verkligen inte tro att det finns någon bättre karl för Anna-Karin än hennes Hansi. Han är bara hur härlig som helst och vilken dröm att ha den bruna hudfärgen som han lyckas få varje sommar, ja jag blir faktiskt alltid lika avundsjuk.
Kära Evelina - Jag skäms nästan när jag inser hur längesen det var sist. Eller ja, jag skämms. Evelina går i nian nu och jag vill inte ens tänka på när vi sågs sist. Hur som helst är hon jättego och det var verkligen kul att träffa henne.
Kära Monica - Det första hon säger är, vad synd att Lennart inte är hemma, självklart var det tråkigt men det var roligt att se henne också. Likasom hennes dotter var det alldeles för längesen jag träffade Monica också. Och att prata lite, det både väckte tankar och var skönt. Hur som helst, kul och ses.
Kära Farmor - Jag tycker så mycket om min farmor. Hon är så mysig och så go, en riktig farmor i mina ögon. Det är verkligen inget negativt och jag fick chans att känna av det trots att det blev en sån kortis.
Kära Farfar - Likasom med farmor är det med farfar. Det lyser igenom pappa, anna-karin och ingegerd vilka som är föräldrarna där. Världsbäst alltid lika roligt att komma förbi när jag är hemma.
Kära Klara - Ja ohja det känns jättekonstigt att bara träffa Klara när Johanna är i Mallorca men det verkar som att det bara är att vänja sig. :) Världens bästa vänner, då nu och för alltid. Jag längtar till max till det blir den 29 oktober och vi åker till GranCanaria tillsammans.Galet kul vi ska ha tillsammans, men det tar jag och skriver om en annan gång.
Kära Jesper - Du är mitt allt, och det gör ont i mig att vi ska vara ifrån varandra. Jag har aldrig träffat någon där allt känns så rätt som med dig...
Det har verkligen varit en lång dag... och det blev väldigt känsligt på slutminuterna av dygnet. Jag gillar inte att skriva om det på datorn, men jag kan sammanfatta så här;
"Man är inte alltid så stark på insidan som det kan se ut som på utsidan"
Tack alla för att ni finns, ni gör livet så härligt att leva och ni ska veta att varje minut hemma när jag får träffa er betyder så otroligt mycket för mig. Jag är så tacksam.
söndag 24 augusti 2008
tillbaka på internatet
Det gula huset på söder står kvar, trillingarna på åttan bor kvar och internatet var sig likt. Jag har haft lite ont i magen av att komma tillbaka till huset där jag tillbringat tre år men jag måste säga att det inte alls blev som jag tänkt mig. jag var förberedd på att tårarna skulle komma, att det skulle vara näst intill obehagligt att kliva in i hissen och jag ville inte ens ägna en tanke på hur det skulle kännas att se mitt rum.
Anna "Kalle" Karlsson står kvar precis utanför rummet men det var inte jobbigt att läsa. Jag skulle väl kunna vara lite avundsjuk på första veckan. Det är en sån trygghet att komma tillbaka och veta att man får träffa alla kompisar igen, men annars NEJ jag är klar i Växjö, klar med gymnasiet och utflyttad med gott samvete från internatet.
det kändes inte så förskräckligt att vara passé. Men jag hoppas att jag lämnar något minne efter mig i alla fall för 90orna och 91orna. De andra känner jag inte och jag kommer heller aldrig lära känna de.
Jag är klar som internatare - och det känns bra.
Anna "Kalle" Karlsson står kvar precis utanför rummet men det var inte jobbigt att läsa. Jag skulle väl kunna vara lite avundsjuk på första veckan. Det är en sån trygghet att komma tillbaka och veta att man får träffa alla kompisar igen, men annars NEJ jag är klar i Växjö, klar med gymnasiet och utflyttad med gott samvete från internatet.
det kändes inte så förskräckligt att vara passé. Men jag hoppas att jag lämnar något minne efter mig i alla fall för 90orna och 91orna. De andra känner jag inte och jag kommer heller aldrig lära känna de.
Jag är klar som internatare - och det känns bra.
semester
Jag har semester och resan hemhemhem (som jag får kalla det) gick jättebra. Jag måste säg att jag börjar bli rutinerad med att flyga nu. Dock innebär hemresan ångest. Jag vill träffa så många och krama alla härliga människor som jag saknar när jag bor där uppe, men det är svårt att få tid till alla och jag får så ont i magen av att bara ge alla så kort tid. Det känns så hemskt och någonstans känns det som att alla blir så besvikna så fort jag måste gå och om det till och med är så att jag inte kommer hinna ses. :S Ni måste förstå att jag tycker så mycket om er alla. Men nu har jag inte bara hemmahemma att besöka vänner och släktingar nu har jag också växjö att komma "hem" till... Och det tar en stund att åka däremellan också...
usch jag känner mig så hemsk. ni betyder så mycket och jag vill bara kunna visa min uppskattning.
usch jag känner mig så hemsk. ni betyder så mycket och jag vill bara kunna visa min uppskattning.
fredag 22 augusti 2008
Last day
Då har jag avverkat min sista dag som sommarvikarie på posten och jag gjorde det bra. Troligtvis en av mina bästa dagar, mycket post men mina numer inlärda rutiner gjorde att allting fick ur snabbt som helst idag. :) Jag är stolt... Dessutom är jag tillbaka efter turen när det fortfarande är tyst på verket och alla andra verkar vara ute än. Dock skulle jag ändå vara kvar till tre då min arbetsag tog slut...
Det blev en liten stund dötid innan B-posten rullade in och när jag sitter där och läser sportmagasinet som egentligen skulle ha ramlat ner i en postlåda (men som fått stämpeln okänd adressat) kommer chefen och tar ett stadigt grepp om mina axlar. och då var det bekräftat, jag får förlängt. - Du har verkligen gjort ett bra jobb Anna och det ska du verkligen ha tack för. :) själv tycker jag att det är jag som ska tacka för att jag fått ha ett jobb.
Han avslutade med att säga - Se ni till att ha en riktigt bra semester hemma!
Ja men se där jag blir inte arbetslös jag får semester :)
Det blev en liten stund dötid innan B-posten rullade in och när jag sitter där och läser sportmagasinet som egentligen skulle ha ramlat ner i en postlåda (men som fått stämpeln okänd adressat) kommer chefen och tar ett stadigt grepp om mina axlar. och då var det bekräftat, jag får förlängt. - Du har verkligen gjort ett bra jobb Anna och det ska du verkligen ha tack för. :) själv tycker jag att det är jag som ska tacka för att jag fått ha ett jobb.
Han avslutade med att säga - Se ni till att ha en riktigt bra semester hemma!
Ja men se där jag blir inte arbetslös jag får semester :)
världens bästa anna-karin
Se på bilden ovan och försök (ja även om det är svårt slita ögonen från Jesper) och se på kvinnan med leendet! Hon betyder otroligt mycket för mig och är verkligen en förebild på vägen här i livet. Idag fyller hon, som är min kära faster Anna-Karin, år och hon förtjänar minst sagt alla gratualtioner som finns!
Grattis kära du, jag saknar dig. <3
Grattis kära du, jag saknar dig. <3
jag kan inte förstå
Minnen i tusentals bilder, det är det enda som konkret finns kvar från livet på internatet. I alla fall för min del. Jag har suttit och kikat på bilder från första året, från tvåan och från det tredje och sista och hela tiden dyker tankarna upp...
"Det har gått så sjukt fort alltihop"
Det var här nu i dagarna i samband med att Jesper packade och återvände till Växjö som jag insåg att jag faktiskt inte ska bo där mer. Att min tid på internatet är förbi. Vi är numera ex-internatare, legender, passé eller kalla det vad ni vill. Det är i vilket fall slut nu. på riktigt.
Det är verkligen samma känsla som med konfirmationslägret. Det var något unikt med det också och det känns så obehagligt att bli "utbytt" eller "ersatt" men det är livets gång och på samma sätt som jag kom över att vår månad i Åhus var förbi så måste jag också inse att jag varken kan eller vill bo på internatet hela livet. Men sakna och tänka tillbaka på alla minnen, det har jag rätt att göra.
Det gör ont i magen. Det känns bittert på något vis att prata med Jesper i telefon. Jag kan inte riktigt vara glad för deras skull, de som har ett år kvar. Jag känner mig inte riktigt redo för det än. Det är vi som är treor inte de och jag vill inte ens tänka tanken av att komma tillbaka till internatet och se någon annan bo i Carros, i Fredrics, i Sebbes, i Ninas, i Sofies, i Carls, i Sarahs, i Annas och i MITT rum. De borde få vara K-märkta för alltid.
Det finns tusen saker jag vill säga, tusen tankar jag tänker men jag skriver bara - "det har gått så sjukt fort alltihop"
ettan. Jag minns det som igår att jag ringde Anna och vi planerade hur vi skulle ha det på rummet. Hur osäkra vi båda var i telefonen och hur läskigt stel första natten och morgonens frukost var. Jag minns när vi klev in i skolan och alla stod där med sina nya kläder och fint sminkade ansikten (med vissa undantag) Jag kommer ihåg hur väl alla iaktog varandra när namnskyltar delades ut och vi ska inte tala om första informationen i samlingssalen. Det är nu tre år sedan min dröm om att flytta hemifrån, gå gymnasie och spela fotboll blivit verklighet och då viste inte någon av oss hur underbara de tre åren vi hade framför oss skulle bli... I ettan var jag Anna och Carro de tre muskotörerna, eller lärare och skolpersonalen kallade oss för det. Det var också då alla vi andra hade total respekt för Elin Nilsen som trots att hon inte är speciellt lång och med facit i hand inte alls farlig ändå var lite läskig och respektinjagande på skolträningarna, - hon var ju äldst! Det var också då ingen av oss kunde förstå hur hon frivilligt kunde flytta ifrån internatet innan hon var tvungen... Sen kom ju sommaren, världens bästa sommar. Seriöst det hände så ofantligt mycket i varje dag den sommaren och vi lärde känna så mycket människor. Min första sommar i Växjö. Någon gång i mitten av ettan närmare bestämt under sportlovet blev jag och Anna särbo och bodde inte längre ens på samma våning. I ettan var för övrigt verkligen allting nytt och ovant, men efter tre år fattar jag vad cabareten innebär, att skol-DM i älmhult är skit och att Katta i köket är ganska trevlig bakom de där distingta kasten med gafflar och tallrikar i disken.
tvåan. Helt plötsligt var vi inte yngst längre och en generation var plötsligt borta. In på skolträningarna kommer någon dribblare men mest puckon. Det var så vi såg på Carro när hon verkade tro att hon var Zlatan, när Mickan försökte dra till sina inlägg och Kitty kämpade på att kasta sina extrema inkast som nästan, men bara nästan konkurerade ut Mathildas. Det var en tid då Sofia var för bra för att vi ens skulle ge henne en chans men snart så insåg vi hur härliga allihopa var, ettor ska härdas - det ska vara mottot, bryter man mot det får man ta konsekvenserna. Ja precis så coola var vi när vi stängde ute oskyldiga guld. Någon gång i början av tvåan klev Jesper in i mitt liv också. Han och jag brukar nynna på Lars Winnebäcks låttext;
"Det har gått så sjukt fort alltihop"
Det var här nu i dagarna i samband med att Jesper packade och återvände till Växjö som jag insåg att jag faktiskt inte ska bo där mer. Att min tid på internatet är förbi. Vi är numera ex-internatare, legender, passé eller kalla det vad ni vill. Det är i vilket fall slut nu. på riktigt.
Det är verkligen samma känsla som med konfirmationslägret. Det var något unikt med det också och det känns så obehagligt att bli "utbytt" eller "ersatt" men det är livets gång och på samma sätt som jag kom över att vår månad i Åhus var förbi så måste jag också inse att jag varken kan eller vill bo på internatet hela livet. Men sakna och tänka tillbaka på alla minnen, det har jag rätt att göra.
Det gör ont i magen. Det känns bittert på något vis att prata med Jesper i telefon. Jag kan inte riktigt vara glad för deras skull, de som har ett år kvar. Jag känner mig inte riktigt redo för det än. Det är vi som är treor inte de och jag vill inte ens tänka tanken av att komma tillbaka till internatet och se någon annan bo i Carros, i Fredrics, i Sebbes, i Ninas, i Sofies, i Carls, i Sarahs, i Annas och i MITT rum. De borde få vara K-märkta för alltid.
Det finns tusen saker jag vill säga, tusen tankar jag tänker men jag skriver bara - "det har gått så sjukt fort alltihop"
ettan. Jag minns det som igår att jag ringde Anna och vi planerade hur vi skulle ha det på rummet. Hur osäkra vi båda var i telefonen och hur läskigt stel första natten och morgonens frukost var. Jag minns när vi klev in i skolan och alla stod där med sina nya kläder och fint sminkade ansikten (med vissa undantag) Jag kommer ihåg hur väl alla iaktog varandra när namnskyltar delades ut och vi ska inte tala om första informationen i samlingssalen. Det är nu tre år sedan min dröm om att flytta hemifrån, gå gymnasie och spela fotboll blivit verklighet och då viste inte någon av oss hur underbara de tre åren vi hade framför oss skulle bli... I ettan var jag Anna och Carro de tre muskotörerna, eller lärare och skolpersonalen kallade oss för det. Det var också då alla vi andra hade total respekt för Elin Nilsen som trots att hon inte är speciellt lång och med facit i hand inte alls farlig ändå var lite läskig och respektinjagande på skolträningarna, - hon var ju äldst! Det var också då ingen av oss kunde förstå hur hon frivilligt kunde flytta ifrån internatet innan hon var tvungen... Sen kom ju sommaren, världens bästa sommar. Seriöst det hände så ofantligt mycket i varje dag den sommaren och vi lärde känna så mycket människor. Min första sommar i Växjö. Någon gång i mitten av ettan närmare bestämt under sportlovet blev jag och Anna särbo och bodde inte längre ens på samma våning. I ettan var för övrigt verkligen allting nytt och ovant, men efter tre år fattar jag vad cabareten innebär, att skol-DM i älmhult är skit och att Katta i köket är ganska trevlig bakom de där distingta kasten med gafflar och tallrikar i disken.tvåan. Helt plötsligt var vi inte yngst längre och en generation var plötsligt borta. In på skolträningarna kommer någon dribblare men mest puckon. Det var så vi såg på Carro när hon verkade tro att hon var Zlatan, när Mickan försökte dra till sina inlägg och Kitty kämpade på att kasta sina extrema inkast som nästan, men bara nästan konkurerade ut Mathildas. Det var en tid då Sofia var för bra för att vi ens skulle ge henne en chans men snart så insåg vi hur härliga allihopa var, ettor ska härdas - det ska vara mottot, bryter man mot det får man ta konsekvenserna. Ja precis så coola var vi när vi stängde ute oskyldiga guld. Någon gång i början av tvåan klev Jesper in i mitt liv också. Han och jag brukar nynna på Lars Winnebäcks låttext;
"Den vackraste studen i livet var den när du kom och allt var förbjudet."
Anledningen är enkel, jag tror faktiskt jag varit kär i Jesper hela hela tiden, men då kändes det förbjudet med kärlek på internatet och det tog fem månader för mig att inse att kärleken inte har några gränser. Jo vist kan jag erkänna att vi blev lite lätt besatta av varandra, men det finns ett pris för att få en sån underbar pojkvän och vi överlevde och lever än som par på internat. I övrigt var tvåan ett helvete i plugg perspektiv. Det kändes många gånger som jag inte gjorde något annat än skrev arbeten till träningsläran, rabblade litteraturhistoria och försökte få in tillräckligt mycket engelskakunskaper för att klara av nationella eller åtminstone få betyg med mig... Tack och lov dog vi inte utan vi passerade även tvåan allesammans och det jag främst kommer att minnas från andra året, ja? Det är nog Jesper.
trean. Störst bäst och vackrast hade vi blivit och vi hade också tagit oss igenom den värsta tiden på gymnasiet. Jag minns hur vi kämpat för att få ihop poängen, jag minns vilket kaos det var innan vi hittat vilka kurser vi skulle läsa och i slutendan tror jag att de allra flesta av oss lyckades få ett välförtjänt glassigt schema i handen. Jag minns inte hur många frukostar, middagar och skolluncher vi suttit runt borden och diskuterat sista årets heta snackämnen. Körkort med allt i form av lektioner, uppkörning och bokat teoriprov. Vi snackade bil, vi pratade studentfester och där någonstans fanns en blandning av hopp och förtvivlan över den stundande Studenten, i Juni skulle det vara vår tur. Vi ska heller inte glömma bort våra roadtrips som blev möjliga i takt med att vi lyckades ta körkort en efter en. Cabaret och jävla projektarbetet med den förbannade loggboken minns jag just för att vi var starka nog att ta oss igenom det, trots att vi flera gånger övervägde att slänga böckerna i huvudet på Ceasar i kombination med en färgglad spya. Jag vet egentligen inte om jag vill minnas trean som glassig men inte som pina heller. Det blev ett fantastiskt bra år som slutade med studentsången och flytten ifrån internatet, den gula byggnaden på söder i Växjö...
Jag är glad att jag tog beslutet att inte stanna i Växjö, jag vill värdesätta den staden med minnen från min underbara gymnasietid. Jag vill kunna förknippa Smålands mittpunkt med mina minnen från livet som internatare men det känns ändå lite bittert nu. Det känns lite som att släppa taget om en kär vän. Jag är både tacksam och orolig över att Jesper är där med ett år kvar. Det är tacksamt att kunna åka dit lite ibland, men det kommer bli otroligt känsligt. Det jag mest av allt fruktar är att se någon annan bo i mitt rum, mitt och Jeppes rum.
"Det har gått så sjukt fort alltihop"
Jag minns när Anna lite chekt sa, - Anna fattar du att vi går på gymnasiet, vi går första ring! Det är sjukt längesen, sjukt många härliga upplevelser sedan men jag minns det som att det var igår. Jag minns så mycket och när jag tänker på det lite mer så vist det har gått snabbt men tänk ändå hur många vi fått fördelen att lära känna de här åren. Hur mycket upplevelser vi fått uppleva men framförallt hur mycket galenskap vi gjort tillsammans i vår internatgemenskap. Hur mycket kul vi haft i vårt gula hus i småland, vårt hus med föräldrar fritt och fullt av ungdomar. men tänk hur mycket det har hunnit förändras på tre år...
Jag unnar verkligen de som kommer dit nu, samtidigt som jag kan säga att det inte är samma sak nu som då. När vi klev in genom dörrarna fanns där ingen "seriös" internatförälder (ska vi väl säga) Vissa våningar såg förskräckliga ut och hade alla ett varsitt ryckte och var befolkade med olika typer av människor. Det var lite i närheten av tvättschema då det bara fanns tvättmaskiner på varannan våning. Åttan och femman var de enda som hade TV i allrummen och lycka för den som inte var damm allergiker i soffan på femman.
Jag är glad att jag fått vara med på en resa som internatare, jag är glad att jag fått lära känna alla underbara människor, jag är glad att jag fick stå mitt i förändringens tid och hur sorgligt det än känns och hur bittert det än är så är min internattid förbi, jag har gjort mitt där och förhoppningsvis lämnat kvar några minnen efter mig, men jag släpper inte mitt budskap, min avslutning av talet på studentdagen...
trean. Störst bäst och vackrast hade vi blivit och vi hade också tagit oss igenom den värsta tiden på gymnasiet. Jag minns hur vi kämpat för att få ihop poängen, jag minns vilket kaos det var innan vi hittat vilka kurser vi skulle läsa och i slutendan tror jag att de allra flesta av oss lyckades få ett välförtjänt glassigt schema i handen. Jag minns inte hur många frukostar, middagar och skolluncher vi suttit runt borden och diskuterat sista årets heta snackämnen. Körkort med allt i form av lektioner, uppkörning och bokat teoriprov. Vi snackade bil, vi pratade studentfester och där någonstans fanns en blandning av hopp och förtvivlan över den stundande Studenten, i Juni skulle det vara vår tur. Vi ska heller inte glömma bort våra roadtrips som blev möjliga i takt med att vi lyckades ta körkort en efter en. Cabaret och jävla projektarbetet med den förbannade loggboken minns jag just för att vi var starka nog att ta oss igenom det, trots att vi flera gånger övervägde att slänga böckerna i huvudet på Ceasar i kombination med en färgglad spya. Jag vet egentligen inte om jag vill minnas trean som glassig men inte som pina heller. Det blev ett fantastiskt bra år som slutade med studentsången och flytten ifrån internatet, den gula byggnaden på söder i Växjö...
Jag är glad att jag tog beslutet att inte stanna i Växjö, jag vill värdesätta den staden med minnen från min underbara gymnasietid. Jag vill kunna förknippa Smålands mittpunkt med mina minnen från livet som internatare men det känns ändå lite bittert nu. Det känns lite som att släppa taget om en kär vän. Jag är både tacksam och orolig över att Jesper är där med ett år kvar. Det är tacksamt att kunna åka dit lite ibland, men det kommer bli otroligt känsligt. Det jag mest av allt fruktar är att se någon annan bo i mitt rum, mitt och Jeppes rum.
"Det har gått så sjukt fort alltihop"
Jag minns när Anna lite chekt sa, - Anna fattar du att vi går på gymnasiet, vi går första ring! Det är sjukt längesen, sjukt många härliga upplevelser sedan men jag minns det som att det var igår. Jag minns så mycket och när jag tänker på det lite mer så vist det har gått snabbt men tänk ändå hur många vi fått fördelen att lära känna de här åren. Hur mycket upplevelser vi fått uppleva men framförallt hur mycket galenskap vi gjort tillsammans i vår internatgemenskap. Hur mycket kul vi haft i vårt gula hus i småland, vårt hus med föräldrar fritt och fullt av ungdomar. men tänk hur mycket det har hunnit förändras på tre år...
Jag unnar verkligen de som kommer dit nu, samtidigt som jag kan säga att det inte är samma sak nu som då. När vi klev in genom dörrarna fanns där ingen "seriös" internatförälder (ska vi väl säga) Vissa våningar såg förskräckliga ut och hade alla ett varsitt ryckte och var befolkade med olika typer av människor. Det var lite i närheten av tvättschema då det bara fanns tvättmaskiner på varannan våning. Åttan och femman var de enda som hade TV i allrummen och lycka för den som inte var damm allergiker i soffan på femman.
Jag är glad att jag fått vara med på en resa som internatare, jag är glad att jag fått lära känna alla underbara människor, jag är glad att jag fick stå mitt i förändringens tid och hur sorgligt det än känns och hur bittert det än är så är min internattid förbi, jag har gjort mitt där och förhoppningsvis lämnat kvar några minnen efter mig, men jag släpper inte mitt budskap, min avslutning av talet på studentdagen...
internatlivet är speciellt - låt det fortsätta vara det.
de starkaste överlever - resten flyttar hem
de starkaste överlever - resten flyttar hem
"DET HAR GÅTT SÅ FORT ALLTIHOP"
men nu är det slut och jag har inte ord för att beskriva hur tacksam jag är för att jag har fått vara med på en tre årig lång resa som internatare.
men nu är det slut och jag har inte ord för att beskriva hur tacksam jag är för att jag har fått vara med på en tre årig lång resa som internatare.
torsdag 21 augusti 2008
jag föll tillbaka ganska snabbt.
Det är lite som ett beroende. Någonstans längst inne i mitt inre började intala mig själv att mitt liv som bloggare var passé, det kändes som att jag verkligen pressade fram varenda ord att skriva på denna lilla obetydliga hemsida. Jag har varit totalt låst och näst intill mått illa bara av tanken på att skriva om mitt liv som inte någon här i världen ändå har någon anledning att bry sig om. Men snabbare än blixten gick jag från att vara totalt låst till att näst intill explodera av tankar som bara måste skrivas ner. Tankar som får mina fingrar att fladdra och tro mig nu knappas det till tusen på tangentbordet.
Jag skulle kunna skriva en hel uppsats...
Jag har nämligen insett hur sjukt det är att jag inte inväntar en skolstart som alla andra. Jag har insett att mitt liv som internatare verkligen är slut och ja...Det har fört med sig känslor, funderingar och iaktagelser.
Intresserar det er så ska jag skriva snart snart snart...
Jag skulle kunna skriva en hel uppsats...
Jag har nämligen insett hur sjukt det är att jag inte inväntar en skolstart som alla andra. Jag har insett att mitt liv som internatare verkligen är slut och ja...Det har fört med sig känslor, funderingar och iaktagelser.
Intresserar det er så ska jag skriva snart snart snart...
onsdag 20 augusti 2008
tröttnat
Jag har kommit på att jag inte tycker om att blogga just nu.
Men ska jag vara ärlig tror jag att ni klarar er...
Men ska jag vara ärlig tror jag att ni klarar er...
tisdag 12 augusti 2008
Intervju
Idag hade jag blivit kallad till intervju. Jag sökte egentligen mest bara på kul. Restaurang biträde på en typ lunchrestaurang deltid. Jag tänkte väl någonstans att det alltid kan vara något. Tydligen gillade han mitt CV och jag var där idag.
Varför resturang?
- jag vet inte, jag tycker att det verkar kul. Kul att träffa människor!
Har du jobbat något i en restaurang förut?
- Nej aldrig
Jobbet kommer också innehålla att stå i kassan, har du någon kassavana?
- Nej inte alls faktiskt
En gissningstävling. - TROR NI JAG FÅR JOBBET?
ibland skulle jag önska att ärlighet inte alls varar längst.
Varför resturang?
- jag vet inte, jag tycker att det verkar kul. Kul att träffa människor!
Har du jobbat något i en restaurang förut?
- Nej aldrig
Jobbet kommer också innehålla att stå i kassan, har du någon kassavana?
- Nej inte alls faktiskt
En gissningstävling. - TROR NI JAG FÅR JOBBET?
ibland skulle jag önska att ärlighet inte alls varar längst.
jag vill inte...
Nu är det bara någon dag mer än en vecka till Jesper börjar skolan och jag har inte sett honom på en och en halv vecka. Det gör ont i magen och hela mig bara jag tänker på det. Jag vill inte vara utan honom. Jag vill inte - men jag antar att detta är verkligheten - och jag har förstått att jag måste.
Mamma Mia!
Ja då hade vi äntligen tagit oss för att se filmen och det var en succé : ) Med Felicia & Sofie blev kvällen jättenice.
namnge - kissen
Nu är det bestämt, jag ska ha den lilla svart-vita kissemissen.
Dock så är inte denna kattunge en Bruce, jag har tittat honom i ögonen och förstått att han ska inte heta det. Bruce är en grå kisse, så "den lille" får heta något annat. Jag vill ha ett namn med "s" ljud och funderar lite på Pix men jag vill ha förslag, så kom igång om ni har några...
Med en veckas mellanrum.
Sally - Malin - moi
Sommaren 2006
Det är något alldeles speciellt med den sommaren jag kommer aldrig någonsin att glömma den. Men det finns betydligt fler minnesvärda studer med dessa två brudar om inte tala om alla de gånger vi sprungit mellan garderoberna för att hitta dagens outfit. Jag saknar det och jag saknar Malin och Sarah!
Men nu kommer vi till det roligare. Som ni vet träffade jag Sarah i Stockholm nu i helgen och när jag kommit hem och sitter framför datorn skriver Malin på msn - Anna ligger inte Alvik i Luleå. (jo det är för tusan mitt lag) Efter att vi pratat en stund kommer det fram att malin har börjat satsa på fotbollen igen :D och spelar nu med västeråslaget BK30. Och de ska till Luleå och spela på lördag vilket betyder att jag får träffa henne i helgen. Skoja om att jag är glad :)
Det är något alldeles speciellt med den sommaren jag kommer aldrig någonsin att glömma den. Men det finns betydligt fler minnesvärda studer med dessa två brudar om inte tala om alla de gånger vi sprungit mellan garderoberna för att hitta dagens outfit. Jag saknar det och jag saknar Malin och Sarah!
Men nu kommer vi till det roligare. Som ni vet träffade jag Sarah i Stockholm nu i helgen och när jag kommit hem och sitter framför datorn skriver Malin på msn - Anna ligger inte Alvik i Luleå. (jo det är för tusan mitt lag) Efter att vi pratat en stund kommer det fram att malin har börjat satsa på fotbollen igen :D och spelar nu med västeråslaget BK30. Och de ska till Luleå och spela på lördag vilket betyder att jag får träffa henne i helgen. Skoja om att jag är glad :)
Lasse W is the shit.
Alltså jag vet egentligen inte vad det är som gör det, men när denna man bärare av namn Lars Winnerbäck, tar ton med sina manliga röst så är det som att jag kommer i någon trans en behaglig harmoni som gör mig kär, glad och lycklig. :)
Förra lördagen fick jag stå i Jeppes armar och lyssna, denna helgen fick jag stå vid sidan om Sarah men jag måste få ta detta från början. Och anledningen till att jag vill göra det är för att jag vill skryta lite om att jag lyckats ta mig från Luleå till Stockholm OCH HEM på egen hand.
I Fredags var jag hemma från jobbet pga av den jävla febern jag drog på mig och framåt eftermiddagen kom Camilla och åt min hemmalagade soppa, sen fick jag åka med henne hem. 22.10 gick tåget från Bodens tågstation och 13 timmar på tåg väntade. Frågar vi Ingegerd, Jenny, mamma, hampus eller PAtrik så skulle de nog spy av bara tanken, men jag hade bokat liggvagn och ni som känner mig vet att jag inte har speciellt svårt att somna...men förkylning och astma är inte att rekommendera när man ska överleva en natt i denna varma kupé.
Jag överlevde och väl framme i huvudstaden skullejag vänta en timme på Sarah. Det blev till att se svenska damerna spela på storbildsTv i gallerian. Sen kom Sally!
härligt väder - träffa Sarah - prata om allt som hänt sen sist = fina timmar på stan. Innan vi tog tunnelbanan till Zinkensdamm. :) LASSE!!!
Men vad händer, REGN REGN REGN... PRecis som sommaren för två år sen. Tungt. Sarah hade med sig en grön puncho, eller hur det stavas och jag var snabb med att köpa en så här snygga var vi.
Fast jag lovar vi var inte ensamma. Det roliga var när det kom folk i fina kläder bärande på ett paraply med näsan i vädret. De trodde utan tvivel att de var hur smarta som helst och slapp dessa soppåsar. Ända tills de kom till ingången...
Vakten: - inga paraply får bäras in på konsertområdet!
Nej de fick agera "paraply museeum" just utanför :) skadeglädje är den sanna glädjen.
sov den natten gjorde vi hos Sarahs kompis storasyster (som också är hennes kompis) i Uppsala så nu har jag sett den staden också lite. Söndag morgon åker jag flygbuss till Arlanda och sen flyger jag till Luleå :)
fredag 8 augusti 2008
jesper och internatet
Om mindre än tre veckor börjar skolan för ProCivitas nere i Växjö. (ändå lite coolt att jag får säga NERE i Växjö) Om mindre än tre veckor är jag och Jeppe jättelångt ifrån varandra. Fast jag har funderat lite och kommit på att det är lika jobbigt när Jesper är så långt ifrån mig som om han är i Piteå på tävling. Jag trivs helt enkelt bäst när vi är på samma ställe.
När skolan nere i Växjö börjar kommer också internatet att fyllas med nya internatare, och de spår som ännu finns kvar av oss i det gula huset i form av tomma rum och våra namnskyltar på dörrarna kommer med all säkerhet förändras. För vilken etta där nere vill ha Anna "Kalle" Karlsson eller Sarah "Sally" Ohlsson skrivet på dörren, de vet ju inte ens vilka vi är.
Om mindre än tre veckor är vi utbytta på riktigt och det känns lite sådär vemodigt. Jag hoppas i alla fall att någon kan minnas mitt avslutningstal som jag höll för att få sätta ord på min syn på internatet och jag avslutade med "internatlivet är speciellt, låt det fortsätta vara det" Man kan vara nostalgisk kär i att minnas eller vad som helst, men vår tid är förbi och internatet tillhör inte oss längre, dock kommer jag att komma dit lite då och då och se att de sköter sig men framför allt hälsa på min Jesper som än så länge har tiden inne. Jag kommer att komma ner och bli så där irriterande för ettorna eftersom de inte vet vem jag är. På samma sätt som de "gamla internatarna jag aldrig känt" varit när de kommit dit.
Det kommer bli svårt att inte tänka "att jag aldrig ska bo där längre" eller "det är vårt internat". Det kommer ta emot att inse att andra inom en snar framtid vet betydligt mycket mer än mig och oss andra utgångna, men en sak är säker och det är...
... att mina tre år varit speciella och min tid på internatet 2005-2008 har varit underbar och de tre åren kommer aldrig någon kunna ta ifrån mig. never.
När skolan nere i Växjö börjar kommer också internatet att fyllas med nya internatare, och de spår som ännu finns kvar av oss i det gula huset i form av tomma rum och våra namnskyltar på dörrarna kommer med all säkerhet förändras. För vilken etta där nere vill ha Anna "Kalle" Karlsson eller Sarah "Sally" Ohlsson skrivet på dörren, de vet ju inte ens vilka vi är.
Om mindre än tre veckor är vi utbytta på riktigt och det känns lite sådär vemodigt. Jag hoppas i alla fall att någon kan minnas mitt avslutningstal som jag höll för att få sätta ord på min syn på internatet och jag avslutade med "internatlivet är speciellt, låt det fortsätta vara det" Man kan vara nostalgisk kär i att minnas eller vad som helst, men vår tid är förbi och internatet tillhör inte oss längre, dock kommer jag att komma dit lite då och då och se att de sköter sig men framför allt hälsa på min Jesper som än så länge har tiden inne. Jag kommer att komma ner och bli så där irriterande för ettorna eftersom de inte vet vem jag är. På samma sätt som de "gamla internatarna jag aldrig känt" varit när de kommit dit.
Det kommer bli svårt att inte tänka "att jag aldrig ska bo där längre" eller "det är vårt internat". Det kommer ta emot att inse att andra inom en snar framtid vet betydligt mycket mer än mig och oss andra utgångna, men en sak är säker och det är...
... att mina tre år varit speciella och min tid på internatet 2005-2008 har varit underbar och de tre åren kommer aldrig någon kunna ta ifrån mig. never.
Internat kärlek
Jag har faktiskt jättetråkigt och mitt i denna tråkighet fick jag lite abstinens. Internatabstinens. Jag vill bara dit just nu, krama om alla där och bara uppleva allt roligt vi gjort tillsammans en gång till. Jag har suttit och pratat lite med Jesper om hur det var innan vi blev tillsammans, det är lite småroligt ändå. Sen har jag kollat på bilder från allt i allo. Malin Hising och Sarah, sommaren 2006 behöver jag säga mer?
Och nu för en stund sedan bombaderade jag alla på msn listan som bor på internatet. Jag saknar allihopa. Jättemycket. Just nu håller de på att måla om i korridorerna och byta gardiner i allrummen. Det var speciellt att bo på internatet under sommaren, ett helt hus fullt av fotbollsspelare en hel sommar. Då var vi stört bäst och vackrast och ja, vi var helt enkelt kungar över allt som hände i det gula huset på sommarlovet.
Som Nina skrev i sin blogg, - nu har vi blivit för gamla för att bo där och det är ju så. Jag vill inte bo på internatet hela livet det är inte det jag försöker säga, men det kommer alltid vara en plats jag kommer sakna i alla lägen och alltid tänka väldigt gott om för resten av mitt liv. Det bara är så...
Jag har en hamlighet...
jag skulle skickat in extranyckeln till mitt rum så fort jag träffade Jesper eftersom den satt på hans nyckelknippa men jag har glömt det så egentligen skulle jag bara kunna glida ner till Växjö och bo där lite till bara ibland liksom.
nyckeln till rum 803
Det känns så lustigt att livet för mig på internatet är förbi.
Och nu för en stund sedan bombaderade jag alla på msn listan som bor på internatet. Jag saknar allihopa. Jättemycket. Just nu håller de på att måla om i korridorerna och byta gardiner i allrummen. Det var speciellt att bo på internatet under sommaren, ett helt hus fullt av fotbollsspelare en hel sommar. Då var vi stört bäst och vackrast och ja, vi var helt enkelt kungar över allt som hände i det gula huset på sommarlovet.
Som Nina skrev i sin blogg, - nu har vi blivit för gamla för att bo där och det är ju så. Jag vill inte bo på internatet hela livet det är inte det jag försöker säga, men det kommer alltid vara en plats jag kommer sakna i alla lägen och alltid tänka väldigt gott om för resten av mitt liv. Det bara är så...
Jag har en hamlighet...
jag skulle skickat in extranyckeln till mitt rum så fort jag träffade Jesper eftersom den satt på hans nyckelknippa men jag har glömt det så egentligen skulle jag bara kunna glida ner till Växjö och bo där lite till bara ibland liksom.
nyckeln till rum 803
Det känns så lustigt att livet för mig på internatet är förbi.
jag är sjuk och jag har tråkigt
Vem:
VEM ÄR I RUMMET MED DIG? - Ingen
VEM FICK DU SENAST SMS AV? - Jesper
VEM TÄNKER DU PÅ NU? - Jesper
VEM PRATADE DU SENAST I TELEFON MED? - Jesper
VEMS HUS VAR DU SENAST I? - Åke&Camillas
VEM ÖNSKAR DU VA MED DIG NU? Jesper
VEM ÄR DIN FAVORITSLÄKTING? - Det är något speciellt med Hampus, men jag älskar alla!
Var:
VAR ÄR DIN MOBILTELEFON? - i soffan precis brevi mig
VAR ÄR DIN MAMMA? - hemmahemma
VAR SOVER DU? - i min säng eller i Jeppes
VAR HANDLAR DU MEST? - Det är nog Coop Extra på Örneset just nu, eller Maxi på Storheden
VAR FICK DU TAG I TRÖJAN DU HAR PÅ DIG? - den fann jag i garderoben faktiskt
VART ÅKTE DU SENAST BIL? - Från Sävast till min lägenhet
VAR I DITT RUM ÄR DU? - Sitter i soffan i mitt tv-rum
Vad:
VAD ÅT DU SENAST? - En macka som rostats i min fina brödrost
VAD DRACK DU SENAST? - Apelsinjuice
VAD ÄR DET FÖR FÄRG PÅ DINA BYXOR? - Vit&grå, (pyamasbrallor)
VAD ÄR DEN NÄRMASTE SAKEN SOM ÄR BLÅ? - en penna
VAD HAR DU PÅ FÖTTERNA? - Dun-tosser
VAD ÄR DIN FAVORITFÄRG? - Jag tror det är röd
VILKEN FILM SÅG DU SENAST? - det är frågan?
VAD HÖR DU JUST NU? - Lars Winnerbäcks underbara röst
Har du någonsin:
SOVIT I EN ANNAN SÄNG? - ohja
HÅNGLAT PÅ BIO? - ja
HÅNGLAT I SKOGEN? - ja
HÅNGLAT I DUSCHEN? - ja
HÅNGLAT I EN BUSS? - ja
HÅNGLAT I EN ANNAN STAD? - ja
HÅNGLAT PÅ EN FEST? - ja
HÅNGLAT MED NÅN SOM DU VATT TSM MED? - ja
HÅNGLAT MED EN AV SAMMA KÖN? - ja..
TYCKT ATT DIN KUSIN ÄR HET? - det vet jag faktiskt inte...
KÖRT ÖVER HASTIGHETSGRÄNSEN? - ja
MÅLAT OM DITT RUM? - både målat och tapetserat
DANSAT FRAMFÖR EN SPEGEL? - ja
FÅTT HICKA? - ja
DUMPAT NÅGON? - ja.
STULIT PENGAR FRÅN EN KOMPIS? - nä
HOPPAT IN I EN BIL MED FOLK DU JUST TRÄFFAT? - har nog hänt
VARIT I SLAGSMÅL? - nää.
SMUGIT UR DITT HUS ? - ja eller va?
HAFT KÄNSLOR FÖR NÅGON SOM INTE KÄNT DETSAMMA? - jaa
SAKNAR NÅGON JUST NU ? - Ja helt otroligt mycket...
jag har fått bilder
här har jag mött upp de och vi är påväg hem till mig
torsdag 7 augusti 2008
bara för att jag tycker denna bilden är...
... ja typ djup på något sätt. Ser ni hur mycket jag tänker där?
Sarah - världens bästa granne
Nu är ALLA biljetter bokade och klara.
Efter många om och men lyckades jag få tag på en biljett som skulle funka. Det går inga flyg på lördag så det blir nattåg till Stockholm imorgon kväll.
Nattåg - liggvagn 13 timmar fredag kväll, framme i Stockholm 11.00 lördag. Sen blir det stan med världens bästa Sarah, innan vi ska se Lasse på kvällen. Shit det är på lördag, vi som sagt detta hela våren att Lasse-konserten i Stockholm ska bli en återträff.
Efter många om och men lyckades jag få tag på en biljett som skulle funka. Det går inga flyg på lördag så det blir nattåg till Stockholm imorgon kväll.
Nattåg - liggvagn 13 timmar fredag kväll, framme i Stockholm 11.00 lördag. Sen blir det stan med världens bästa Sarah, innan vi ska se Lasse på kvällen. Shit det är på lördag, vi som sagt detta hela våren att Lasse-konserten i Stockholm ska bli en återträff.
Tillsammans ska vi ha världens bästa dag & se världens bästa konsert!
jag saknar dig så otroligt mycket varje dag Sarah
på söndag morgon åker jag sen tillbaka till Luleå med flyg
jag saknar dig så otroligt mycket varje dag Sarah
på söndag morgon åker jag sen tillbaka till Luleå med flyg
vi på Lasse i Ronneby för två år sedan...
Jag har badat i Älven
Japp - nu har jag doppat mig i Älven - eller veckornas skrivtorka har gjort att det tagit sin lilla tid att blogga om det och sätta in en bild, det var i alla fall när vi var i Jeppes stuga i Harads förrförra helgen!
skit också.
I måndags var det en otroligt stressig dag. Jag vaknade, skyndande mig upp och med Jesper till stationen för att vinka av honom. (Han skulle på tävling, är ni förvånade?) Sen blev det snabba ryck upp till posten, skynda på på jobbet och snabba ryck hem. Hemma skulle vi ta vara på tiden innan alla skulle åka hem, jag och mamma pysslade med att få upp min spegelvägg och Ingegerd lagade mat. De packade ihop allting, vi låste och skyndade på till stationen ännu en gång. Snabbt hejdå, sen skulle jag på träning. Efter träningen var det snabba ryck igen eftersom jag fått ett jobb - att referera Luleå FF vs. Assi IF -
Jag höll på att frysa ihjäl, höll på att dö av hunger och ville bara slippa alla myror men jag satt och såg matchen i 90 minuter, tog ett snack med två spelare efter matchen och sen gick jag hem - fixade mat, åt snabbt innan jag...
BRÖT ihop!
Jag hade bara precis hunnit börja på referatet när en kille från sporten ringer och säger att de måste ha texten på en kvart. PANIK och SKRIVTORKA. Nu i efterhand borde jag kanske kunna lista ut hur bråttom det var med den texten men jag hade inte en tanke på att det var så stressigt då. Och det slutade skit.
Så jävla tråkigt är det... Men går jag ingen utbildning får jag lära mig på den hårde vägen, dvs av mina misstag. Denna texten slutade med att de fick ringa runt lite och skriva utefter det och det lilla jag lyckats få ihop. Så där sket sig jobbet som sportjournalist! hyfsat tungt efter två texter och ett misslyckande...
Det tråkigaste av allt är att jag lyckats få ihop bra material denna gången att skriva referatet på. Jag hade kalas"citat" och i mitt huvud hade jag på gångvägen hem spånat fram hur jag skulle skriva med ett eget språk, så det känns bara bajs just nu...
Jag höll på att frysa ihjäl, höll på att dö av hunger och ville bara slippa alla myror men jag satt och såg matchen i 90 minuter, tog ett snack med två spelare efter matchen och sen gick jag hem - fixade mat, åt snabbt innan jag...
BRÖT ihop!
Jag hade bara precis hunnit börja på referatet när en kille från sporten ringer och säger att de måste ha texten på en kvart. PANIK och SKRIVTORKA. Nu i efterhand borde jag kanske kunna lista ut hur bråttom det var med den texten men jag hade inte en tanke på att det var så stressigt då. Och det slutade skit.
Så jävla tråkigt är det... Men går jag ingen utbildning får jag lära mig på den hårde vägen, dvs av mina misstag. Denna texten slutade med att de fick ringa runt lite och skriva utefter det och det lilla jag lyckats få ihop. Så där sket sig jobbet som sportjournalist! hyfsat tungt efter två texter och ett misslyckande...
Det tråkigaste av allt är att jag lyckats få ihop bra material denna gången att skriva referatet på. Jag hade kalas"citat" och i mitt huvud hade jag på gångvägen hem spånat fram hur jag skulle skriva med ett eget språk, så det känns bara bajs just nu...
Bruce på ingång
Kattaktuen i Norrbotten räddar massor med katt-liv varje år och den största hjälten för alla räddade liv är Camilla Zerpe-Karlsson, för detta fick hon Extra-Priset vilket är en fin utmärkelse. Och Millan har verkligen försökt hitta en grå kissemisse till mig, men vi har hittills inte lyckats finna fram en som uppfyller alla krav och min längtan börjar bli för stor. och jag har råkat bli kär i en svart-vit liten rackare.
Jeppes familj har en kattmamma med sju små ungar och en av dessa heter Oliver för tillfället men han är skrämmande nära att bli en BRUCE. Titta på honom är inte detta lilla lurviga liv helt underbar så säg? Om sex veckor kanske han kommer med sina flyttkartonger och blir en inneboende hos mig...
Jeppes familj har en kattmamma med sju små ungar och en av dessa heter Oliver för tillfället men han är skrämmande nära att bli en BRUCE. Titta på honom är inte detta lilla lurviga liv helt underbar så säg? Om sex veckor kanske han kommer med sina flyttkartonger och blir en inneboende hos mig...
Veckans lista
En liten lista på saker som oledolyckan kan råka ut för på moppen.
- Anna faller av moppen och skrapar sönder sig på den hårda asfalten ( hände mig 29 juli)
- Kedja som hoppar av (hände mig 31 juli)
- Punktering på mopeden (hände mig 1 augusti)
- Punktering på mopeden (hände mig 6 augusti)
- Feber-köring (hände mig 6 augusti)
I fredags kom mina efterlängtade änglar
I fredags åkte jag till jobbet en timme tidigare för att vid halv åtta kunna åka till tågstationen och leka välkommstkommité för hampus, patrik, ingegerd, mamma och jenny! Mina första besökare (efter pappas vistelse i samband med installationen) Och stanna skulle de göra ända till måndag eftermiddag.Fredagen:
Det var sannerligen inte mycket post i fredags och det ska jag väl inte säga att jag var särskillt besviken för. Snarare var det perfekt och mer tajmat var det att gästernas tåg var en halvtimme försenat vilket betydde att en snabb post-sorterare lyckades kamma upp all post, packa posten och köra iväg på min "bästa vän" till stationen. Där stod de hela gänget och jag har inte haft kameran uppe alls mycket den senaste tiden så jag har inga bilder på de, men hur som helst packade vi in väskorna i moppen och gled hem till mig. Väl hemma åt jag lite snabbt innan posten skulle ut. när jag sedan kommer hem har alla redan gjort sig som hemma...
det är väl härligt när det är så!!?
Besöket betydde verkligen jättemycket för mig. Jag tycker vi haft jätteroligt den stunden vi varit på samma ställe. Helgen var ju också helgen för Luleå-Kalaset så det var ju ganska mycket som skulle hinnas med plus att Jeppen spelade tävling på hemmaplan som också skulle besökas.
Under helgen blev det också tillfälle för mina gäster att träffa världens bästa åke & camilla och jag tycker att de verkade trivas med varandra. En liten rolig detalj är att åke jobbat ihop med eskils farbror :) Ännu ett bevis på att världen är liten...
Sedan var ju Lars Winnerbäck på besök i Luleå också och det kunde vi ju bara inte missa. Jag var där med Jesper efter att vi varit med Macke, Mallan & Co tidigare och kvällen blev perfekt :)
kvällen gav mig också två langos. En ganska naturell & en "hawaii, med räkor och annanas" Me like!
Tack I - J - M - P - H för att ni kom, ni gjorde helgen perfekt!
Ninas krönika är underbar.
Nina Steen är precis som jag lite fast vid att sätta ord på saker som betyder någonting. Nina bodde också på internatet och har under alla dessa tre underbara år alltid spridit glädje och energi i det gula huset. Hon var den som ville hitta på saker hela tiden, hon var den som alltid hade sin garderob öppen för modevisning och hon var bäst på att bära matlådor, vilket hon fick öva på allt för ofta då hon var för snäll för att säga nej till att ta mat åt oss idrottare. Hon är världens bästa Katarina Steen från Sunne!
jag har fått lov att publicera hennes krönika i min blogg.
(den finns annars på ntw.se)
Lev livet på ett spontant internat
(den finns annars på ntw.se)
Lev livet på ett spontant internat
Under tre års tid bodde jag på ett internat med 70 ungdomar i två höghus, med alla viktiga bekvämligheter man kan tänka sig på nära håll: 200 meter till pizzerian, 150 till Konsum, 100 till idrottshallen och så matsalen bara 50 meter bort. Jag kan nog säga att vi var ganska bortskämda med närheten till allt, fast där och då kändes det ganska långt till Konsum.
Under mina tre år på internatet lärde jag mig en hel del om både det ena och det andra; vissa saker är bra, andra är dåliga vanor som måste slipas bort...
Vi gjorde väldigt mycket roligt ihop, alla internatare och jag. Spontant Internat blev vårt motto och där ingick många grillkvällar, singstar, gitarrhero, filmer, roadtrips till Ikea, Lager 157 och... ja, till och med Timmernabben fick sig ett besök. Självklart klarades även en och annan fest av men även en hel del pluggkvällar.
Att bo helt själv i ett hus fullt med andra ungdomar som för fösta gången bor utan sina föräldrar kan inte blir annat än sjukt roligt. Visst fanns det några nackdelar också – som när jag fick lära sig att umgås med bananflugor, sopor, disk och smutsig tvätt i mängder. Även det blev vardag till slut. Jag var tvungen att lära mig sova under högljudda förhållanden då internatet var väldigt lyhört. Jag brukade alltid höra vad min rumsgranne såg på för tv-program, på gott och ont. Sedan var det bara att glömma allt vad privatliv hette, alla visste verkligen allt om alla.
Nu har vi blivit för gamla och flyttat därifrån, men en vän berättade om hur hon dag efter dag kommer på sig själv med att lämna dörren på vid gavel så fort hon är hemma. Det var nämligen något vi gjorde jämt och ständigt, för det visade på att man var hemma och att sällskap var välkommet. Alla de kvällar vi tillbringade i någons rum med att bara titta på tv eller för att ha seriösa diskussioner om livet är oräkneliga.
Det finns verkligen inget jag är så glad för som att jag vågade prova på att bo i kollektiv – att dela toalett med fyra stycken och att bo på 14 kvadratmeter vägg i vägg med folk som man ömsom hatade och ömsom älskade.
Är du i valet och kvalet att flytta iväg, så tveka inte utan våga chansa. Det är upp till bevis om man klarar det, bara de starkaste överlever – resten flyttar hem!
Nina Steen
(alla kommentarer vidarebefodras till Nina)
Lite kuriosa är att det är jag som är "vännen" med dörren på vid gavel. Och det sista citatet är ifrån mitt avslutningstal - Krönikan är Ninas och hela fantastisk men det känns ändå roligt att jag lyckats säga saker som tagit plats hos någon :)
Under mina tre år på internatet lärde jag mig en hel del om både det ena och det andra; vissa saker är bra, andra är dåliga vanor som måste slipas bort...
Vi gjorde väldigt mycket roligt ihop, alla internatare och jag. Spontant Internat blev vårt motto och där ingick många grillkvällar, singstar, gitarrhero, filmer, roadtrips till Ikea, Lager 157 och... ja, till och med Timmernabben fick sig ett besök. Självklart klarades även en och annan fest av men även en hel del pluggkvällar.
Att bo helt själv i ett hus fullt med andra ungdomar som för fösta gången bor utan sina föräldrar kan inte blir annat än sjukt roligt. Visst fanns det några nackdelar också – som när jag fick lära sig att umgås med bananflugor, sopor, disk och smutsig tvätt i mängder. Även det blev vardag till slut. Jag var tvungen att lära mig sova under högljudda förhållanden då internatet var väldigt lyhört. Jag brukade alltid höra vad min rumsgranne såg på för tv-program, på gott och ont. Sedan var det bara att glömma allt vad privatliv hette, alla visste verkligen allt om alla.
Nu har vi blivit för gamla och flyttat därifrån, men en vän berättade om hur hon dag efter dag kommer på sig själv med att lämna dörren på vid gavel så fort hon är hemma. Det var nämligen något vi gjorde jämt och ständigt, för det visade på att man var hemma och att sällskap var välkommet. Alla de kvällar vi tillbringade i någons rum med att bara titta på tv eller för att ha seriösa diskussioner om livet är oräkneliga.
Det finns verkligen inget jag är så glad för som att jag vågade prova på att bo i kollektiv – att dela toalett med fyra stycken och att bo på 14 kvadratmeter vägg i vägg med folk som man ömsom hatade och ömsom älskade.
Är du i valet och kvalet att flytta iväg, så tveka inte utan våga chansa. Det är upp till bevis om man klarar det, bara de starkaste överlever – resten flyttar hem!
Nina Steen
(alla kommentarer vidarebefodras till Nina)
Lite kuriosa är att det är jag som är "vännen" med dörren på vid gavel. Och det sista citatet är ifrån mitt avslutningstal - Krönikan är Ninas och hela fantastisk men det känns ändå roligt att jag lyckats säga saker som tagit plats hos någon :)
debut som sportjournalist
Måndagen den 28 juli var mitt matchreferat om matchen Sävast vs. Älvsbyn publicerat och kunde läsas i Norrbottenskuriren. Jag hade då gjort en riktigt debut som sportjournalist och här kan ni själva läsa och bedöma :) en rolig merit att ha med mig tycker jag!
http://www.kuriren.nu/sport/artikel.aspx?articleid=4032611
http://www.kuriren.nu/sport/artikel.aspx?articleid=4032611
söndag 3 augusti 2008
Veckan som gått
Alltså ibland händer det att jag sätter mig framför datorn och tänker att jag ska skriva några rader i bloggen. När jag väl lagt händerna på tangentbordet och klickat mig in på sidan inser jag att; nej jag har inga intressanta tankar på lager och inte heller har det hänt något kul som jag vill dokumentera. denna veckan har det kännts så, och det är anledningen till att det blivit få ord i bloggen denna veckan.
men när jag tänker tillbaka lite så har det faktiskt varit en väldigt händelserik vecka.
lördag: ja i lördags hade vi alltså lagfest på kvällen och den var ju klockren. Jag ser verkligen fram emot nästa :) Innan den var jag och såg Sävast möta älvsbyn vilket senare skulle bli mitt första matchreferat publicerat i tidning
söndag: I söndags vaknade Jeppe och jag tidigt i strålande solsken och tog bussen till Sävast. Där fick vi jättemumsig mat som pappa-Åke tillagat sen åkte vi till Harads där deras stuga ligger och bara hade det hur härligt som helst. Jag fick göra mitt första dopp i norrlänskt vatten, närmare bestämt älven och jag fick också sätta fötterna i stugan där det finns tusentals tusenmiljoner minnen för Jeppe och hans föräldrar. Det kändes lite sådär speciellt att komma till stugan eftersom jag sett så mycket bilder och några filmer från när de varit där när Jesper varit yngre. Att komma dit och liksom se det i verkligheten kändes konstigt på ett härligt sätt. Jag vet inte hur jag ska beskriva men det är coolt i alla fall... Jag skrev och skickade också in matchreferatet.
måndag: tillbaka till jobbet och reklambuntarna. Men framförallt så gjorde jag debut som sportjournalist och detta i Norrbottenskuriren. Fett coolt :)
tisdag: Denna kära tisdag sken solen och det var varmt och skönt. Det kändes som att det kunde bli en kanondag, men något gick snett. Ca 10.10 ramlade jag av postmoppen och skrapade upp hela min högra kropps-halva. Det gjorde ont ont ont och blödde, blödde och blödde. ja jag vet det är så otroligt typiskt mig! något positivt var att mina tapeter kom.
onsdag: jag skyndade mig på jobbet trots skavankerna, sen åkte vi och hämtade tapeterna och sen var det bara att sätta igång. Den blå tapeten skulle bort bort bort. jag var också på Tunavallen och kollade på "veckans match" vilken jag ska referera om till tidningen. Jeppe och jag fick upp ca 7 våder innan vi var för trötta och hoppade i säng. SARAH TOG OCKSÅ KÖRKORT IDAG!!!!! :D
torsdag: min otur med mopeden fortsatte och när jag i torsdags kommit ungefär halvvägs hoppas kedjan och jag måste be om hjälp av STING. Det kommer en gubbe och fixar det innan jag kan brumma vidare. På eftermiddagen oskade det sen så mycket att jag var för rädd för att cykla till mötesplatsen i stan, vilket gjorde att Anna fick komma och hämta mig för att åka till träningen. Efter träningen satt jag på egen hand upp resten av tapeten och jag är så galet nöjd. JAG ÄLSKAR MIN LÄGENHET!
fredag: jag drog tidigare till jobbet för att jag skulle kunna ta emot mina kära och efterlängtade släktingar/familjemedlemmar. :) ÄNTLIGEN kom faster ingegerd, kusin patrik och kusin hampus och mammsen och syrran. sjukt roligt och det bästa av allt är att de ska stanna till måndag. Fredagen var också Lulekalasets första dag!
lördag: Jeppe spelade KM och jag och mammsen åkte dit. Sen var det lite mysstund på stan med kusinerna och Jenny innan jag gjorde mig iordning för kvällen. En kväll på stan som blev hur rolig som helst, och LARS WINNERBÄCK är så sjukt bra. Det bästa av allt är att jag ska till stockholm om en vecka och se honom igen! :D
söndag: här och nu. Jag ska skriva artikeln till tidningen nu om matchen i onsdags sen blir det Sävast, mat på golfklubben och sen hem till Jeppe dit vi hela högen blivit bjudna i eftermiddag. Myspys...
måndag: ... imon är den stora hejdå dagen. hejdå Jeppe, hejdå hampus, hejdå mamma, hejdå Jenny, hejdå ingegerd, hejdå patrik...
men när jag tänker tillbaka lite så har det faktiskt varit en väldigt händelserik vecka.
lördag: ja i lördags hade vi alltså lagfest på kvällen och den var ju klockren. Jag ser verkligen fram emot nästa :) Innan den var jag och såg Sävast möta älvsbyn vilket senare skulle bli mitt första matchreferat publicerat i tidning
söndag: I söndags vaknade Jeppe och jag tidigt i strålande solsken och tog bussen till Sävast. Där fick vi jättemumsig mat som pappa-Åke tillagat sen åkte vi till Harads där deras stuga ligger och bara hade det hur härligt som helst. Jag fick göra mitt första dopp i norrlänskt vatten, närmare bestämt älven och jag fick också sätta fötterna i stugan där det finns tusentals tusenmiljoner minnen för Jeppe och hans föräldrar. Det kändes lite sådär speciellt att komma till stugan eftersom jag sett så mycket bilder och några filmer från när de varit där när Jesper varit yngre. Att komma dit och liksom se det i verkligheten kändes konstigt på ett härligt sätt. Jag vet inte hur jag ska beskriva men det är coolt i alla fall... Jag skrev och skickade också in matchreferatet.
måndag: tillbaka till jobbet och reklambuntarna. Men framförallt så gjorde jag debut som sportjournalist och detta i Norrbottenskuriren. Fett coolt :)
tisdag: Denna kära tisdag sken solen och det var varmt och skönt. Det kändes som att det kunde bli en kanondag, men något gick snett. Ca 10.10 ramlade jag av postmoppen och skrapade upp hela min högra kropps-halva. Det gjorde ont ont ont och blödde, blödde och blödde. ja jag vet det är så otroligt typiskt mig! något positivt var att mina tapeter kom.
onsdag: jag skyndade mig på jobbet trots skavankerna, sen åkte vi och hämtade tapeterna och sen var det bara att sätta igång. Den blå tapeten skulle bort bort bort. jag var också på Tunavallen och kollade på "veckans match" vilken jag ska referera om till tidningen. Jeppe och jag fick upp ca 7 våder innan vi var för trötta och hoppade i säng. SARAH TOG OCKSÅ KÖRKORT IDAG!!!!! :D
torsdag: min otur med mopeden fortsatte och när jag i torsdags kommit ungefär halvvägs hoppas kedjan och jag måste be om hjälp av STING. Det kommer en gubbe och fixar det innan jag kan brumma vidare. På eftermiddagen oskade det sen så mycket att jag var för rädd för att cykla till mötesplatsen i stan, vilket gjorde att Anna fick komma och hämta mig för att åka till träningen. Efter träningen satt jag på egen hand upp resten av tapeten och jag är så galet nöjd. JAG ÄLSKAR MIN LÄGENHET!
fredag: jag drog tidigare till jobbet för att jag skulle kunna ta emot mina kära och efterlängtade släktingar/familjemedlemmar. :) ÄNTLIGEN kom faster ingegerd, kusin patrik och kusin hampus och mammsen och syrran. sjukt roligt och det bästa av allt är att de ska stanna till måndag. Fredagen var också Lulekalasets första dag!
lördag: Jeppe spelade KM och jag och mammsen åkte dit. Sen var det lite mysstund på stan med kusinerna och Jenny innan jag gjorde mig iordning för kvällen. En kväll på stan som blev hur rolig som helst, och LARS WINNERBÄCK är så sjukt bra. Det bästa av allt är att jag ska till stockholm om en vecka och se honom igen! :D
söndag: här och nu. Jag ska skriva artikeln till tidningen nu om matchen i onsdags sen blir det Sävast, mat på golfklubben och sen hem till Jeppe dit vi hela högen blivit bjudna i eftermiddag. Myspys...
måndag: ... imon är den stora hejdå dagen. hejdå Jeppe, hejdå hampus, hejdå mamma, hejdå Jenny, hejdå ingegerd, hejdå patrik...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)