jag kan inte förstå

Minnen i tusentals bilder, det är det enda som konkret finns kvar från livet på internatet. I alla fall för min del. Jag har suttit och kikat på bilder från första året, från tvåan och från det tredje och sista och hela tiden dyker tankarna upp...

"Det har gått så sjukt fort alltihop"

Det var här nu i dagarna i samband med att Jesper packade och återvände till Växjö som jag insåg att jag faktiskt inte ska bo där mer. Att min tid på internatet är förbi. Vi är numera ex-internatare, legender, passé eller kalla det vad ni vill. Det är i vilket fall slut nu. på riktigt.

Det är verkligen samma känsla som med konfirmationslägret. Det var något unikt med det också och det känns så obehagligt att bli "utbytt" eller "ersatt" men det är livets gång och på samma sätt som jag kom över att vår månad i Åhus var förbi så måste jag också inse att jag varken kan eller vill bo på internatet hela livet. Men sakna och tänka tillbaka på alla minnen, det har jag rätt att göra.

Det gör ont i magen. Det känns bittert på något vis att prata med Jesper i telefon. Jag kan inte riktigt vara glad för deras skull, de som har ett år kvar. Jag känner mig inte riktigt redo för det än. Det är vi som är treor inte de och jag vill inte ens tänka tanken av att komma tillbaka till internatet och se någon annan bo i Carros, i Fredrics, i Sebbes, i Ninas, i Sofies, i Carls, i Sarahs, i Annas och i MITT rum. De borde få vara K-märkta för alltid.

Det finns tusen saker jag vill säga, tusen tankar jag tänker men jag skriver bara - "det har gått så sjukt fort alltihop"

ettan. Jag minns det som igår att jag ringde Anna och vi planerade hur vi skulle ha det på rummet. Hur osäkra vi båda var i telefonen och hur läskigt stel första natten och morgonens frukost var. Jag minns när vi klev in i skolan och alla stod där med sina nya kläder och fint sminkade ansikten (med vissa undantag) Jag kommer ihåg hur väl alla iaktog varandra när namnskyltar delades ut och vi ska inte tala om första informationen i samlingssalen. Det är nu tre år sedan min dröm om att flytta hemifrån, gå gymnasie och spela fotboll blivit verklighet och då viste inte någon av oss hur underbara de tre åren vi hade framför oss skulle bli... I ettan var jag Anna och Carro de tre muskotörerna, eller lärare och skolpersonalen kallade oss för det. Det var också då alla vi andra hade total respekt för Elin Nilsen som trots att hon inte är speciellt lång och med facit i hand inte alls farlig ändå var lite läskig och respektinjagande på skolträningarna, - hon var ju äldst! Det var också då ingen av oss kunde förstå hur hon frivilligt kunde flytta ifrån internatet innan hon var tvungen... Sen kom ju sommaren, världens bästa sommar. Seriöst det hände så ofantligt mycket i varje dag den sommaren och vi lärde känna så mycket människor. Min första sommar i Växjö. Någon gång i mitten av ettan närmare bestämt under sportlovet blev jag och Anna särbo och bodde inte längre ens på samma våning. I ettan var för övrigt verkligen allting nytt och ovant, men efter tre år fattar jag vad cabareten innebär, att skol-DM i älmhult är skit och att Katta i köket är ganska trevlig bakom de där distingta kasten med gafflar och tallrikar i disken.

tvåan. Helt plötsligt var vi inte yngst längre och en generation var plötsligt borta. In på skolträningarna kommer någon dribblare men mest puckon. Det var så vi såg på Carro när hon verkade tro att hon var Zlatan, när Mickan försökte dra till sina inlägg och Kitty kämpade på att kasta sina extrema inkast som nästan, men bara nästan konkurerade ut Mathildas. Det var en tid då Sofia var för bra för att vi ens skulle ge henne en chans men snart så insåg vi hur härliga allihopa var, ettor ska härdas - det ska vara mottot, bryter man mot det får man ta konsekvenserna. Ja precis så coola var vi när vi stängde ute oskyldiga guld. Någon gång i början av tvåan klev Jesper in i mitt liv också. Han och jag brukar nynna på Lars Winnebäcks låttext;

"Den vackraste studen i livet var den när du kom och allt var förbjudet."

Anledningen är enkel, jag tror faktiskt jag varit kär i Jesper hela hela tiden, men då kändes det förbjudet med kärlek på internatet och det tog fem månader för mig att inse att kärleken inte har några gränser. Jo vist kan jag erkänna att vi blev lite lätt besatta av varandra, men det finns ett pris för att få en sån underbar pojkvän och vi överlevde och lever än som par på internat. I övrigt var tvåan ett helvete i plugg perspektiv. Det kändes många gånger som jag inte gjorde något annat än skrev arbeten till träningsläran, rabblade litteraturhistoria och försökte få in tillräckligt mycket engelskakunskaper för att klara av nationella eller åtminstone få betyg med mig... Tack och lov dog vi inte utan vi passerade även tvåan allesammans och det jag främst kommer att minnas från andra året, ja? Det är nog Jesper.

trean. Störst bäst och vackrast hade vi blivit och vi hade också tagit oss igenom den värsta tiden på gymnasiet. Jag minns hur vi kämpat för att få ihop poängen, jag minns vilket kaos det var innan vi hittat vilka kurser vi skulle läsa och i slutendan tror jag att de allra flesta av oss lyckades få ett välförtjänt glassigt schema i handen. Jag minns inte hur många frukostar, middagar och skolluncher vi suttit runt borden och diskuterat sista årets heta snackämnen. Körkort med allt i form av lektioner, uppkörning och bokat teoriprov. Vi snackade bil, vi pratade studentfester och där någonstans fanns en blandning av hopp och förtvivlan över den stundande Studenten, i Juni skulle det vara vår tur. Vi ska heller inte glömma bort våra roadtrips som blev möjliga i takt med att vi lyckades ta körkort en efter en. Cabaret och jävla projektarbetet med den förbannade loggboken minns jag just för att vi var starka nog att ta oss igenom det, trots att vi flera gånger övervägde att slänga böckerna i huvudet på Ceasar i kombination med en färgglad spya. Jag vet egentligen inte om jag vill minnas trean som glassig men inte som pina heller. Det blev ett fantastiskt bra år som slutade med studentsången och flytten ifrån internatet, den gula byggnaden på söder i Växjö...


Jag är glad att jag tog beslutet att inte stanna i Växjö, jag vill värdesätta den staden med minnen från min underbara gymnasietid. Jag vill kunna förknippa Smålands mittpunkt med mina minnen från livet som internatare men det känns ändå lite bittert nu. Det känns lite som att släppa taget om en kär vän. Jag är både tacksam och orolig över att Jesper är där med ett år kvar. Det är tacksamt att kunna åka dit lite ibland, men det kommer bli otroligt känsligt. Det jag mest av allt fruktar är att se någon annan bo i mitt rum, mitt och Jeppes rum.

"Det har gått så sjukt fort alltihop"

Jag minns när Anna lite chekt sa, - Anna fattar du att vi går på gymnasiet, vi går första ring! Det är sjukt längesen, sjukt många härliga upplevelser sedan men jag minns det som att det var igår. Jag minns så mycket och när jag tänker på det lite mer så vist det har gått snabbt men tänk ändå hur många vi fått fördelen att lära känna de här åren. Hur mycket upplevelser vi fått uppleva men framförallt hur mycket galenskap vi gjort tillsammans i vår internatgemenskap. Hur mycket kul vi haft i vårt gula hus i småland, vårt hus med föräldrar fritt och fullt av ungdomar. men tänk hur mycket det har hunnit förändras på tre år...

Jag unnar verkligen de som kommer dit nu, samtidigt som jag kan säga att det inte är samma sak nu som då. När vi klev in genom dörrarna fanns där ingen "seriös" internatförälder (ska vi väl säga) Vissa våningar såg förskräckliga ut och hade alla ett varsitt ryckte och var befolkade med olika typer av människor. Det var lite i närheten av tvättschema då det bara fanns tvättmaskiner på varannan våning. Åttan och femman var de enda som hade TV i allrummen och lycka för den som inte var damm allergiker i soffan på femman.

Jag är glad att jag fått vara med på en resa som internatare, jag är glad att jag fått lära känna alla underbara människor, jag är glad att jag fick stå mitt i förändringens tid och hur sorgligt det än känns och hur bittert det än är så är min internattid förbi, jag har gjort mitt där och förhoppningsvis lämnat kvar några minnen efter mig, men jag släpper inte mitt budskap, min avslutning av talet på studentdagen...

internatlivet är speciellt - låt det fortsätta vara det.
de starkaste överlever - resten flyttar hem

"DET HAR GÅTT SÅ FORT ALLTIHOP"

men nu är det slut och jag har inte ord för att beskriva hur tacksam jag är för att jag har fått vara med på en tre årig lång resa som internatare.