"Ni ska bara veta hur bra ni har det! Det finns ingen tryggare tid än när ni går i skolan. Ni får allt serverat som på fat"
När någon sa det kontrade vi alltid med att förklara hur jobbigt vi hade det om kvällarna och nätterna när vi inte fick en blund. Vi nästan skröt om hur vi princip fick sätta in tändstickor i ögonen för att kunna hålla ögonlocken öppna om nätterna och det var så synd om oss att vi fick genomlida alla sömnlösa nätter för att hinna läsa in allt som skulle vara inlärt dagen efter... ohnej jag saknar det inte alls, men...
Jag köper att det var en trygghet... Det var bara skolan som gällde, det var inga ansökningar som var tvugna att vara inne någon speciellt tid. Mat fick vi vid lunch varje dag och alla vännerna hann vi om inte på fritiden alltid träffa under skoltid. Så sätt var det en trygghet. Men jag är övertygad om att jag själv kan skapa en stabil trygghet jag också även utanför skolan. Jag är säker på att det går fast att jag är ung, utan Svenssonliv och en vardag som alltid ser likadan ut. Jag är säker på att det finns en trygghet även för de som inte ger sig in i flera års inrutad utbilningstid. Enkelt vore det om jag nu hade bestämt mig för att plugga vidare och på så sätt falla in i rutinerna igen i takt med att höstens vindar susat förbi mina kinder, men nej.
JAG HAR istället VERKLIGEN KLAMPAT IN I ETT VÄGSKÄL (och just nu känns mitt liv allt annat än tryggt och säkert)!
jag vet ingenting om någonting egentligen.
I måndagskväll kom frustrationen, paniken och tårarna och även i tisdagskväll gjorde de sig väl påminda. Jag bröt ihop. Jag tänker på min framtid dagligen och försöker hela tiden spåna fram idéer om hur min livsstig ska gå, men än är det bara fantasier och lösa planer. Ingenting är konkret och bestämt. När jag var på internatet eller i Växjö och hemma ska jag säga så frågar ju självklart alla jag möter hur det går med allt, vad jag gör och vad jag ska göra... Jag har fått måånga tillfällen att få förklara det men jag hittar inget kort svar, jag finner inga bra förklaringar och anledningen är att jag inte vet...
Jag nöjer mig inte med att säga att detta är ett mellanår - att jag bara gör ingenting men överlever detta året. Nej jag vill inte att det ska bli ett år som bara passerar utan jag vill kunna se tillbaka på detta året och minnas saker på samma sätt som med alla andra år. Jag vill inte att det ska bli ett år jag bara längtar bort, det får inte bli ett år där jag bara väntar på att Jesper ska sluta skolan...
För seriöst, hur tar jag då vara på min ungdom?
Jag vill till Åre, jag vill till Idre, jag vill bli dagisfröken, jag vill ut och resa, jag vill ha egen lägenhet som jag kan trivas och inreda. jag vill ha en garderob full med kläder. Jag vill ha ett jobb som jag kan le när jag kliver upp till varje morgon. Jag vill plugga, men jag vill veta till vad. Jag vill bo närmare Klara&Johanna men jag vill inte bo hemma. Jag vill klara mig själv men jag saknar ibland att ha släktingar som titt som tätt tittar förbi. Jag vill att Jesper och jag ska bo ihop, men jag vill skapa mitt eget liv i Luleå och jag vill att Jesper ska ta studenten på ProCivitas i Växjö.Jag vill, jag kan, jag ska...
Ja ni förstår nog att jag vill lite för mycket för att det ska gå ihop och det värsta av allt är att det jag vill en dag kan vara motsatsen till det jag vill nästa dag.
Därför skrämmer det mig att binda mig till ett jobb, jag är för nyfiken på världen för att låsa mig samtidigt som det är just tryggheten att vara bofast och hemmastadd någonstans som är en av mina önskingar. frustrationen, paniken och tårarna...
När jag skulle åka upp till Luleå funderade jag lite över varför jag skulle upp igen? Vad har jag där och göra, jag önskar och tänker hur skönt det varit om det var något unikt som drog mig dit men det är det inte. Eller det är unikt att jag är där men det är egentligen bara konstigt. Jag vet inte vad jag gör här uppe, men jag är här och det är bara så... Jo jag trivs, jag tycker det är spännande men samtidigt är jag påsprång vidare.
Trygghet är ett ord jag inte kan förklara, mitt liv, mitt nu och min verklighet kan bara beskrivas med att...
Jag gör det oväntade. Det som inte ens jag själv kan förklara varför. Jag bara är sån och jag tror det är den enda förklaringen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar