jesper och internatet

Om mindre än tre veckor börjar skolan för ProCivitas nere i Växjö. (ändå lite coolt att jag får säga NERE i Växjö) Om mindre än tre veckor är jag och Jeppe jättelångt ifrån varandra. Fast jag har funderat lite och kommit på att det är lika jobbigt när Jesper är så långt ifrån mig som om han är i Piteå på tävling. Jag trivs helt enkelt bäst när vi är på samma ställe.

När skolan nere i Växjö börjar kommer också internatet att fyllas med nya internatare, och de spår som ännu finns kvar av oss i det gula huset i form av tomma rum och våra namnskyltar på dörrarna kommer med all säkerhet förändras. För vilken etta där nere vill ha Anna "Kalle" Karlsson eller Sarah "Sally" Ohlsson skrivet på dörren, de vet ju inte ens vilka vi är.

Om mindre än tre veckor är vi utbytta på riktigt och det känns lite sådär vemodigt. Jag hoppas i alla fall att någon kan minnas mitt avslutningstal som jag höll för att få sätta ord på min syn på internatet och jag avslutade med "internatlivet är speciellt, låt det fortsätta vara det" Man kan vara nostalgisk kär i att minnas eller vad som helst, men vår tid är förbi och internatet tillhör inte oss längre, dock kommer jag att komma dit lite då och då och se att de sköter sig men framför allt hälsa på min Jesper som än så länge har tiden inne. Jag kommer att komma ner och bli så där irriterande för ettorna eftersom de inte vet vem jag är. På samma sätt som de "gamla internatarna jag aldrig känt" varit när de kommit dit.

Det kommer bli svårt att inte tänka "att jag aldrig ska bo där längre" eller "det är vårt internat". Det kommer ta emot att inse att andra inom en snar framtid vet betydligt mycket mer än mig och oss andra utgångna, men en sak är säker och det är...

... att mina tre år varit speciella och min tid på internatet 2005-2008 har varit underbar och de tre åren kommer aldrig någon kunna ta ifrån mig. never.