Gilla läget

Duktiga Anna gick faktiskt till läkaren idag. Nu skulle foten kollas.
Klockan 8.00 infinner jag mig på läkarmottagningen på IdreFjäll och en kvart senare kan han bak dörrarna konstatera att mina fötter är ett hopplöst fall (tack då fick jag det bekräftat ännu en gång)

Skämt och sido. Där på undersökningbordet kände och klämde karln lite på min högra fot, som är den foten som för tillfället vill min väg minst. Sedan får jag ett besked om att jag har inflammation i foten. Närmare bestämt;

• Inflammation på yttre ledbandet
• Inflammation på hälsenan
• Inflammation på fästet
• och början på en hälsporre.

Jaha tack för det, vad kan jag göra nu? - Anna tyvärr finns det inte så mycket att göra, du får gilla läget!

Det enda jag ska tänka på är att vara rädd om mina fötter, lyfta upp och avlasta hälsen med korkinlägg och behandla med inflammationshämmande gel. Det viktigaste är att förslitningsskadan inte övergår och blir kronisk.

Kul!

Sockersug - ja visst!

Det har blivit lite för mycket av det goda den senaste tiden känner jag. (Ja bortsett från de där två som sitter fast på mina ben och har ett utgångsläge närmast jorden) Annars har det varit för mycket bra. Väldigt för mycket gotte. Igår slog Elin och jag våra kloka hjärnor ihop och bestämde oss för att ha godisförbud. Eller gotteförbud snarare. Allt som av någon anledning innehåller för mycket socker är utanför tillåten förtäring. Det är hemskt, jag kan erkänna att jag den senaste tiden gått och blivit sockerberoende. Det har verkligen behövts en snabb energikick när de energikrävande dagarna nått sitt slut och vi måste ta oss från fjället ner till byn innan vi ens kan börja på att fixa något att lägga i magen.

Så med andra ord, - just nu hade jag kunnat göra i stort sett vad som helst för att få en godispåse från Ica full med gotte i mina händer.

Lite halvt orättvist eller kanske mest bara dumt är att vi började just denna veckan när mitt sug efter choklad alltid är som starkast också. Ja ni tjejer vet vad jag menar!

För övrigt flyter vardagen på idag var det måndag igen och jag kände mig inte ens nervös för att ta hand om grupper hela dagen. Jag har fått så mycket kött på benen att jag näst intill börjar känna mig som en bra skidlärare nu. I alla fall för kidsen, inget negg i det - det är ju faktiskt barnen jag trivs som bäst med!

Sen fortsätter danskarna att invadera. Vilket jag gillar, det känns coolt att jag kan ställa om min hjärna till ett annat språk. Nu i eftermiddag/ikväll har jag suttit och slagit upp några ord som jag inte kunnat få fram på plats. Nu sitter de som smäck och jag kände mig ändå ganska stolt när en pappa idag säger;

- Det är fint att de kan snacka Dansk på skiskolan ;)

anna karlsson

Anna skriver i IdreFjälls personaltidning.

Hej blivande skidlärare och varmt välkommen till IdreFjäll.

I början av december klev vi upp på fjället för första gången. Då med pirr i magen och tusentals förväntningar på säsongen. Packningen vi dragit med oss skulle bli vår garderob och vårt liv de närmaste månaderna. Då var våra liv under inledningsfasen till att nå nya äventyr. Inför vårt nya jobb hade vi alla fått se och höra Idre akademins informationsfilm, något som lärt oss rabbla både Städjans höjd över havet och vad som går att äta i fjällets alla restauranger. Livet som skidlärare skulle snart börja...

De av oss som då trodde sig ha koll på vad som väntade under säsongen här uppe på Idre Fjäll har nog alla fått tänka över den uppfattningen. Både vad gäller yrket men också hela grejen med att vara skidlärare en hel säsong. För vem av oss första säsongare hade väntat sig att vi skulle flytta runt mellan stugorna som några andra luffare bara på två veckor. Ja och vem av oss kunde ana att vi skulle bli utslängda från första personalfesten, för vi minns väl alla kickoffen? Sen att vi näst intill skulle blåsa bort i snöstormen när vi nervöst gjorde vår första dag på jobbet den 22:a december, det hade väl ingen av oss räknat med?

Oavsett om det blivit som vi tänkt oss eller inte så är vi redan många som hunnit förvandlas till vår kära Aske-ren. Vi har redan insett att man som skidlärare inte alltid står med ömmande fötter i ett par pjäxor, vi kan lika gärna vara lekledare på barnens afterski, med ett gråtande barn hängande på armen. Vi ska heller inte glömma att vi numera kan säkra folk som klättrar på en vägg. Skidlärare eller inte, det är så här vi sysselsätter oss.

Tillbaka till snön som faktiskt är vår area så är det ju så att vi, iklädda arbetskläderna med den unika blå färgen så har vi redan lärt såväl kids som ungdomar och vuxna att stå med skidorna som en glasstrut eller en isevoffla som danskarna kallar det. Vi har flera gånger varit nära till att bryta ihop av skratt när våra gäster ställer sig på skidorna för första gången. Våra första veckor har också låtit oss få erfarenheter i hur man bäst löser situationen när en av ungarna står högst upp på fjället och de andra ligger med skidorna i kors på varsitt ställe vid sidan om liften. Vi ska heller inte glömma att vi just klarat av vår första riktiga "danskvecka", så håll i hatten för det här var en del om verkligheten bakom livet som skidlärare.

Oavsett om du är en sådan eller inte, varmt välkommen till IdreFjäll.

titta ut - titta ut en minut.

Jag for till Idre i längtan efter en riktig vinter. Nog kan man ha lite höga förväntningar ibland men just den här saken har verkligen blivit precis som jag tänkt mig. Denna veckan har det snöat konstant och bara idag har det kommit mycket mer än 1 dm.

Se och njut.

utanför min och elins lägenhet

Seriöst nu går det för långt.

För någon månad sedan insåg jag mina begränsningar i fotbollen. Min kropp sa ifrån och jag har väl sakta men säkert börjat acceptera det. Strax därefter fick jag ont i ryggen och stundsvis har jag varit glad om jag kunnat gå och ha ett leende på läpparna. Nu är det igång igen...

Förra veckan på utbildningen stukade jag till ett av de inre ledbanden på högerfoten. Bandage och kryckor en dag säger vissa. Jag säger, vänta några sekunder så är det lugnt sen. Mina stackars fotleder är så slitna och för mig är det vardag att stuka fötterna både två och tre gånger om dagen. Jag är med andra ord ganska van vid känslan. Efter att jag stukat foten där på utbildningen kände jag precis som vanligt ingenting - inte förrän på kvällen och nästa morgon när foten skulle i pjäxan igen...

Av någon (ursäkta ordvalet) JÄVLA anledning har min häl svullnat. Från och till sedan i onsdags förra veckan har det gjort så fruktansvärt ont i foten. Nu har hälsenan också tagit stryk och dagen i backen idag har varit förskräcklig. Men Anna det är bara att bita ihop!

Jag anser att jag är ganska bra på det, men därmed inte sagt hur less jag är. Jag vill bara gråta. Kan inte bara min kropp låta mig göra det jag vill. Kan den inte bara låta mig göra de saker jag är bra på utan att det ska göra så ont hela tiden. Kan inte min kropp bara samarbeta med mig och låta mig slippa känna mig gnällig. Jag är inte hypokondriker, men jag tror min kropp försöker få mig till det...

Jag vill bara ut i backen leka med barnen - Jag vill bara kunna jobba som skidlärare utan att få ont...

För mig är det mycket nog att mina fötter förbjuder mig att göra det jag älskar mest på jorden. Tack för att du låter mig spela fotboll kroppen. Och tack för att du låter mig njuta av mitt jobb som skidlärare. jag uppskattar det verkligen. INTE!!!

jag lever.

Jag är ganska dålig på att blogga känner jag ni får leva med det. Jag mår hur som helst bra och har just nu en skön känsla i magen näst intill hela tiden. Skidskoleutbildningen förra veckan lärde mig hur mycket som helst så dena veckan har gått hur bra som helst.

Jag lever men frågan är om ni gör det. jag behöver kommentarer.

på fjätervålen

Du vill väl med till Fjätervålen? säger Mats på morgonen

Klart ville jag med, är man säsongsarbetare på IdreFjäll måste man fara och känna på snön i de andra i backarna här runt omkring. Det var bara att hoppa in underställen och fara iväg. Dagens plus var de härliga backarna och dagens minus var att det var som att blåsa i en mjölpåse när vi stod uppe på fjället (för er som fattar detta begreppet så var det alltså väldigt dimmigt på fjället idag)

påväg upp i liften, fin va?

Och sist tänkte jag sprida lite glädje, eller ja i alla fall säga två saker som gör mig glad idag. 1. Moa kommer med min dator idag. och 2. jag ska snart upp till sporthallen och spela fotboll! - det mina vänner, det gillas!

Jo jag tackar jag!

En veckas slit med tidiga mornar och sena kvällar med information i tusentals har nått sitt slut. Idag avslutade vi utbildningen SLAO skidlärarutbildning steg 2 hela gruppen godkända på teoriprovet och halva gänget med alkohol i andedräkten och minst sagt hög promille i blodet. Det är väl härligt, ja oj vad roligt allting var idag! :)

Imon ska jag känna på Fjätervålens fina backar är det tänkt. Det tillsammans med ett tvillingpar, och nej det är inte Klara och Johanna. Det är Mats och Magnus minsann! :) Jag hoppas att det blir grymt fast att foten gör så jävla ont!

SLAO steg 2

Söndag klockan nio stod vi vid Väst6:an och träffade Anders och Andreas som är veckans bossar. Idres nyanställda skidlärare skulle påbörja SLAO skidlärarutbildning steg 2. Nu skulle vi som redan var bra bara bli bättre :D

Så denna veckan är det inget jobb, bara dags att lära sig nytt. Från tidig morgon till kväll ska hjärnan bombas med kunskap. Det är tungt men vi får helt enkelt gilla läget. Hur trötta vi än är när dagarna är slut.

Kyss&puss

Det är nice

Det råkade bli ganska hårt igår kväll, men vi skulle ju vara nyktra Elin - Vad hände? Det blev i vilket fall inte så och när klockan ringde imorse njöt både jag och min kära sambo över att vi kunde ligga kvar ett tag till. Någon vaknade ju nämligen inte av att klockan ringde och att telefonen ringde ett antal gånger... :) Hur som helst på schemat stod en efterlängtad utflykt till Mora för att där inhandla de nödvändiga ting som vi tjejer behöver för att livet ska kännas roligt att leva.

Tanken var att vi skulle fara vid 8 men istället gick en timme för mycket och när klockan var nio satt vi alla i bilen. Den ena bakfullare och fullare än den andra. (Mia som körde var självklart utan promille i blodet) jag vill inte veta hur luften i bilen luktade men kul var det. Väl i Mora srang vi igenom affärerna innan matsuget växte sig så stort att vi hela enkelt inte klarade oss utan fett från Sibylla. när denna extremt duktiga personal väl lyckats leverera rätt rätt :) Det är ju ett kapitell i sig.

Sally min kära Orsa-bo kom förbi också, vilken höjdare! Det är så underbart med den tjejen för det kvittar om vi inte träffat varandra sen jättelänge så är det alltid samma vänskap som finns där :) En vän för livet den saken är klar.

Det roligaste som hände denna dag var utan tvivel när vi ska gå tillbaka till bilen och inser vilken maxat bra parkering vår kära chaffis åstadkommit. Till vår fulla förvåning står bilen i mitten av parkeringen och runt i alla vinklar står andra bilar. Det var bara till att kämpa på att styra ut en inparkerad bil utan servostyrning. Mia Mia Mia - det var lite lätt riskabelt att du lämnade nycklarna i bilen hela dagen dessutom! Men här litar vi på våra medmänniskor, det är härligt!

Hem kom vi också :) Och det med ganska mycket av det vi bestämt oss för att inhandla. Mora var en mycket nice stad kan jag tycka, dit far vi igen brudar!

en vecka har passerat

Friday night - party night!

Veckans skidskola är slut och helgen gör intåg. När jag fick jobbet som skidlärare sa folk att det blir fester dygnen runt och på dagarna glassande i backen. Jo det ligger något i det, som skidlärare testar vi på livet! När vi går in gratis på utestället och har alkoholen i baren i stort sett gratis är det lätt att bara glida ut. Levern får kämpa de här månderna den saken är klar.

Det är inte snyggt att vara bakis när man har ansvar för massa kids i backen. det går inte. Det är då det är så skönt att tillhöra skaran som aldrig känner av bakfyllans anslag. Bara vi sköter det snyggt och kan leva upp det det gästerna betalar. - det blir en och annan utgång på veckodagarna också.

Som säsongsarbetare kan det vara lördag hela veckan och när det sen väl är lördag är det bytardag på fjället och då är Utsikten så gott som tom, med undantag för en och annan personal som vill liva upp helgen! DET ÄR NICE. Jag har egentligen inte så mycket att säga mer än att sjukdomen som kicklades i min kropp har övergått till en frisk kropp igen. Det är gott och när afterskin tog slut började vi tagga upp för partyt ikväll. Vi får hoppas att det blir bra.

Säsongs-arbetar-livet - det är fint det! Låt livet styra oss!

anna blev beordrad att ligga i sängen

Igår ringde klockan när jag fortfarande var vaken. Den årliga hostan som alltid har en tendens att komma som inledande mående på det nya året kom även i år. I två veckors tid har min röst svajjat mellan att existera och att inte finnas alls. Igår natt sov jag inte en blund. Tack för hostan! När klockan sen ringde insåg jag ganska snabbt att NEJ ANNA du orkar inte detta. Att ha ansvar för massa barn och att försöka få de förstå vad jag säger kändes lite lätt som omöjligt och jag stannade därför i sängen. När jag sen ringer chefen på kvällen och säger att jag kan komma dagen efter får jag ett bestämt svar.

- Nej Anna, du kommer inte imon. Vi hörs av imorgon eftermiddag och fram tills dess ligger du i din säng. OK?

Det var bara att gilla läget! Och det är precis vad ni som läser också får göra, jag har tyvärr inget kul att göra denna bloggen färgglad och fin av just nu. Min kära bror sliter med min dator där nere i Blekinge och det verkar gå vägen så så fort jag får min lilla pärla då ska här hända grejor! Fram tills dess...

take it or leave it!

nyårskrönikan 2008

"vem vet var jag sitter och skriver detta nästa år? "

citerat av Anna Karlsson för ett år sedan.

På detta sätt avslutade jag min årssammanfattning för ett år sedan. Nu vet jag var jag befinner mig när det nu återigen är dags att sammanfatta året som gått. Så håll i er för här kommer godbitarna från mitt år 2008.

Januari

Ett halvår kvar till studenten. När jullovet var slut började paniken växa ordentligt. Jag fick då bara bo kvar på internatet drygt fem månader till och vad som skulle hända efter det och vart tiden skulle ta mig skrämmde mig. Paniken som infann sig i min kropp var någonting mitt emellan ångest och spänning. För att dämpa den känslan i magen överväldigade jag mig själv med sysslor. Aldrig har jag haft så mycket att göra varje dag som i januari. Vi snackar skolan, vi snackar jobbet på tidningen och vi snackar träningar. Det gav en hel del härliga slantar i plånboken, träningarna var tuffa så kroppen sa ifrån och skolan tröttade ut mig, men jag överlevde och därefter kom...

Februari
Även i februari var det väldigt mycket skola. Det finns ju nämligen en Anna Karlsson här i världen som alltid ska sätta upp lite för höga krav på sig själv och nåde henne om hon inte lyckas leva upp till allt. I februari gjorde vi alla vårt bästa att lyckas fixa projektarbetet och bara genom att säga PA så är jag övertygad om att vi är många som får ångest i magen. På sportlovet i februari öppnades dock en dörr för min framtid som kommer att bli det jag minns bäst och helst från denna månaden. Jag blev inbjuden att provträna med Alviks IK. Under lovet flög jag först upp till Stockholm och lekte modell för en dag tillsammans med Anna, Sally och Carro (& faster Anna-Karin på ett hörn) därefter fortsatte jag att flyga och då till Jesper där jag besökte min blivande fotbollsklubb och hemstad. :)

Mars

Min månad och slutet på helvetet med projektarbetet. Hur tungt det där ämnet än kändes så är vår cykeltur mellan Olofström och Smygehuk helt klart det jag kommer ha som största upplevelsen i mars. Det blev ju en ganska spännande utflykt trots allt. Ett annat kaos som blev bra lyckat var vår cabarét. När vi alla blivande studenter väl stod där på scenen i Palladium rök det nästan ur öronen av laddning. Cabaréten och Projektarbetet var båda ett helvete som i mars månad förvandlades och avslutades som något vi lyckats ganska bra med och nog kommer vi att komma ihåg det! ellerhur?

April

Allt var kaos och upp&ner. Frågor i tusental gjorde att jag använde min blogg mer än någonsin, jag skrev i snitt ett och ett halvt inlägg om dagen på den här sidan. Jag var förvirrad, jag var ledsen, jag var besviken, jag var glad. fotbollen som var mitt allt var plötsligt ingenting och allting på en gång. Jag var laglös under seriepremiären och bestämde mig för att jag skulle ta mitt pick och pack och dra till Luleå efter studenten. April var en förändringens tid och det var då jag tog första steget att lämna boet, första klivet ut från internetet. Det kära internatet! Sen är det ju så; det finns inget ont som inte bär något gott med sig och att jag tvingades lämna Östers IF pga mitt beslut att lämna Växjö gjorde att jag fick testa på ett liv där inte träningar och matcher styr allt. Studenten närmade sig med stormsteg och studentfesterna var nu min räddning :D Sen att jag intervjuade Carina Berg denna månaden är också en godbit att samla bland favoriterna för 2008.

Maj

Underbara maj månad. Det var då vi treor älskade livet. En sak i taget avvärkades i listan av vad som fanns kvar i skolan och när vi var inne på månadens sista vecka sken solen i ett. Jag tror vi hade skolarbete att sysselsätta oss med fram till den 16 maj, därefter glassade vi hela tiden. Vi drog runt med våra madrasser och blev bara brunare och brunare i den fantastiska försommarsolen! vi hade gjort vårt och uppladdningen för den kommande studenten var total. Det blev sista skolarbetet, sista mötet på UNG-redaktionen, sista jobbet till tidningen, hejdå picknick med redaktionen och planerna för hur vi skulle packa ner vårt treåriga liv på internatet var det stora samtalsämnet. Det blandat med tårar, ångest och panik över att snart var livet i växjö och i skolan slut en gång för alla. Tack och bock! Pubrundan iklädda gula t-shirtar av en alldeles för stor storlek blir dock helt klart den godbiten jag vill tycka mest om. Vilken fantastisk kväll och vilket underbart minne det blir... ja i alla fall det vi kom ihåg :)

Juni

En månad - tusen händelser och miljoner känslor. På två veckor hände allt på en och samma gång. Det vi längtat efter i tre år, blev också det avskedet vi fruktat lika länge. Det var en konstig tid, studenttiden var precis så känsloladdad som alla som upplevt den berättat om. Tre år tog slut på bråkdelen av en sekund. Plötsligt stod jag där hemma på gårdsplanen, med alla blommor i en hink. Alla nallar i snören runt halsen. Mitt plakat med lilla mig på. Där stod jag och höll i en ölsmutsig studentmössa och var bara förvirrad. Fyra dagar senare skulle jag flytta till Luleå, om en dag skulle jag fira min student med mina nära och kära och i huvudet snurrade nu bara minnen i bilder. Nu var allting bara slut. Jag hade fått gå på balen på slottet i en fantastisk underbar klänning (tack faster ännu en gång) jag hade fått betygen i handen, jag hade utropat studentsången, jag hade hållt mitt tal i gråtande toner i domkyrkan och jag hade skrikit vi har tagit studenten fy fan va vi är bra alldeles lagom många gånger där vi stod på vårt lastbilsflak. Jag hade till och med legat på akuten på studentnatten och sytt i min fot. Nu väntade helt enkelt nästa äventyr. Och detta hittade jag i norrbotten. I Luleå, 144 mil hemifrån!

Juli

Jag anropade världen så gott jag kunde ifrån Luleå. I mitten av juni drog jag iväg helt på egen hand för första gången. Egen lägenhet, jobb, nytt lag, nya vänner och en ny stad. I juli hade jag vuxit in i förändringen. Min vardag var jobb, mat, träning och häng och himmel vad jag trivdes i Luleå. I juli var dessutom Jeppe hos mig mycket. Sommaren i år var ju sådär, men det hanns med mycket sommarhärliga saker i alla fall. Tillsammans med Jeppe, Ferran Åsa, Sofie, Jenny, Anne, Isse och hela Alvikslaget fick jag en fantastiskt härlig inledning av min tid i Luleå :) Det trots att mitt liv som fotbollsspelare sjönk djupare och djupare mot botten. Mina fötter gjorde ont hela tiden och jag kunde inte längre prestera bra på en fotbollsplan. Det enda som var roligt med att komma till LikoArena var att hänga med laget! Jag minns mina rundor på postmoppen. Jag minns mina och jeppes myskvällar, jag minns när vi hängt på golfbanan, jag minns när vi var ute på båten och grace och jag glömmer aldrig festerna hos mig och den där mysiiga nere vid vattnet. jag trivdes.

Augusti

I början av augusti kom mina kusiner, min faster, mamma och syrran på besök i Luleå och då var också Lars Winnerbäck i stan och lät mig njuta av att se honom på scenen en stund under Luleåkalaset. I Augusti kröp sig verkligheten på mig när Jesper och alla andra flyttbara ProCivitas elever packade ihop och drog till internatet för skolstart igen. Då förstod jag verkligen att vår tid där var slut på riktigt. Jag gjorde mig ett besök hemmahemmahemma i slutet av augusti och mitt sommarjobb på posten blev ett förlängt kontrakt. I samma stund började jag fundera på vart jag var påväg med mitt liv. - vad ville jag göra? - hur ville jag bo? - var ville jag bo? - vad hände med fotbollen? Det var riktigt jobbigt att bo utan Jesper igen och plötsligt hade jag blivit lika förvirrad igen som jag var under våren. Det jag lyckades bäst med i årets åttonde månad var att jag tapetserade mitt sovrum och jag insåg också flera gånger hur självständig jag faktiskt blivit, på gott och ont!

September

Den sista augusti var den sista dagen för att skicka in ansökan och CV för att bli säsongsarbetare i de svenska fjällen. Den första september fick jag samtal och var inbjuden på intervjuer och den 8:e hade jag fått jobb som skidlärare på IdreFjäll. Nu var det återigen dags att fundera ut vad jag ville. Jag jobbade väldigt mycket i september, ibland blev jag nästan orolig att det blev för mycket. Dock härliga pengar i plånboken. September blev månaden av beslut. Jag bestämde mig för att ta jobbet på idrefjäll, jag bestämde mig för att bo hemma i november och ladda för att ladda ordentligt till det som väntade i Dalarna. Jag bestämde mig för att säg upp lägenheten i Luleå för att kunna göra vad jag ville efter säsongen. Jag kom fram till att jag skulle kämpa på med fotbollen tills säsongen var slut och att jag därefter bestämma om jag skulle lägga skorna på hyllan eller inte. Utöver alla beslut fick jag den 23 september en ny hjärtevän. Pihx min lilla kisse, flyttade hem till mig och blev som mitt lilla barn!

Oktober

Oktober blev tyvärr en månad som jag längtade bort. Jag träffade inte Jesper en enda gång och jag höll på att längta ihjäl mig. Jag hade ständigt pirr i magen över vad som väntade i snön i vinter. Jag hade ingen tid över till någonting i stort sätt och fick jag några minuter så hängde jag med tjejerna mycket. Jag spelade min livs första korpenmatch i innebandy och jag gjorde ett och annat jobb för Norrbottenskuriren. Samtidigt som jag kämpade på i de 57 trappuppgångarna som brevbärare. Där ibland allting tog jag också beslutet att sluta spela fotboll. Man kan inte hålla på med någonting till 100 % om det inte känns som jag får ut något annat än tårar av det. för mig var inte fotboll kul längre om jag inte kan känna mig grym någon gång. Sista veckan i Luleå och även oktober var det mycket hejdå. Både för mig, för Isse och för Ferran som alla tre skulle iväg på nästa äventyr. Jag vill här passa på att skicka en varm kram till alla i Alviks Ik för shit vad kul jag har haft tillsammans med er! Men så kom pappa och Anna-Karin och min tid i norrbotten var slut för denna gången. Camilla och Åke ska också få en kram för allt, ni är värda allt guld och alla ni blir guldkornen för oktober månad!

November

Hejdå Norrbotten och HEJ Blekinge! För första gången på tre och ett halvt år skulle jag bo hemmahemma i mer än fem dagar i rad. Nu väntade en månad hos mamma och pappa igen. Trodde jag! Min månad hemma tillbringades snarare med Klara och Johanna och alla andra, jag flängde mest bara runt. Jag är helt enkelt inte den som trivs som bäst med att bara vara hemma. Jag hade helt enkelt fullt upp med en massa andra saker. Månaden började med utflytten som resulterade till en inflytt i en av stugorna hos pappa och därmed en härlig resa genom sverige tillsammans med Jesper FasterAnka och Pappa. <3>IdreFjäll.

December

Det blev häktiskt ända in i slutet. Jag lovade lite för mycket där de sista dagarna och alla skulle träffa mig en sista gång innan jag åkte. Den femte december var alla väskor packade och mitt nya äventyr hade tagit sin start. Tre feta väskor tillsammans med mig själv gav sig iväg mot Dalarna. En vecka senare hade vi blivit en familj och jag hade ett intyg från en avklarad steg1 utbildning som skidlärare. Två veckor senare var introhelgen i sitt slutskede och tre veckor senare gjorde jag min första dag på det nya jobbet. December har varit en månad där det minst sagt varit späckat schema och fullt upp tjugofyra - sju. Den tillvaron stormtrivs jag i och jag stormtrivs också som säsongsarbetare på IdreFjäll. Årets sista dag jobbade jag till tre och därefter hade vi en galet rolig trerätters hos Adrian och Isolde innan den dåliga organiationen på nyårsfesten på fjället förstörde kvällen. Det blev inte katastrof, men vi var alla lite lagom besvikna över våra sista minuter på året 2008. Dock var ingen skada skedd och vi var alla överrens om att vi skulle reparera det som misslyckats. Hur som helst, trots att jag inte fick se några nyårsraketer så kan jag bara sammanfatta året 2008 på ett sätt.

"Det har varit ett otroligt händelserikt år fullt av känslor och upplevelser som jag alltid kommer att bära med mig"

Jag har tagit studenten, jag har slutat med fotbollen, jag har jobbar som journalist, jag har jobbat som brevbärare, jag har haft en egen lägenhet, jag har bott iVäxjö, jag har bott i Luleå, jag har bott i Idre, jag har blivit skidlärare, jag har bott i en stuga i Blekinge, jag har spelat med Östers IF, jag har spelat med Lörby IF och jag har lirat med Alviks IK, jag har åkt bil genom hela Sverige två gånger. Jag har fått Elin som sambo.... Listan kan bli hur lång som helst, men det är ganska imponerande att jag hunnit med allt detta på ETT OCH SAMMA ÅR!

Årssammanfattningen 2008 har jag suttit och skrivit i min och Elins lägenhet i Idreby. Det hade jag inte en aning om för ett år sedan. Då viste jag heller inte hur mycket jag skulle få vara med om under ett år. Ett år, 366 dagar har blivit ett år som jag aldrig kommer att glömma! Tack alla för allting och slutligen...

"Vem vet var jag sitter och skriver detta nästa år"