Det bästa med en blogg är att den skrivs helt utan mallar och lärare med pekpinne. Här kan jag avlasta min hjärna utan de röda tråden igenom texten. Nog förenklar det och det är väl därför min skoltid lärt mig att skriva just så men ibland exploderar hjärnan och då blir inläggen som de blir. Mitt senaste "jag trampar in i mitt vägskäl" var minst sagt ett sånt inlägg. Fattar ni ingenting förstår jag, förstår ni inte vad jag ville säga så fattar jag. det bubblade upp i mitt huvud och det var tankar som förvandlades till bokstäver i min blogg...

Take it or leave it.