Ninas krönika är underbar.

Nina Steen är precis som jag lite fast vid att sätta ord på saker som betyder någonting. Nina bodde också på internatet och har under alla dessa tre underbara år alltid spridit glädje och energi i det gula huset. Hon var den som ville hitta på saker hela tiden, hon var den som alltid hade sin garderob öppen för modevisning och hon var bäst på att bära matlådor, vilket hon fick öva på allt för ofta då hon var för snäll för att säga nej till att ta mat åt oss idrottare. Hon är världens bästa Katarina Steen från Sunne!

jag har fått lov att publicera hennes krönika i min blogg.
(den finns annars på ntw.se)


Lev livet på ett spontant internat

Under tre års tid bodde jag på ett internat med 70 ungdomar i två höghus, med alla viktiga bekvämligheter man kan tänka sig på nära håll: 200 meter till pizzerian, 150 till Konsum, 100 till idrottshallen och så matsalen bara 50 meter bort. Jag kan nog säga att vi var ganska bortskämda med närheten till allt, fast där och då kändes det ganska långt till Konsum.
Under mina tre år på internatet lärde jag mig en hel del om både det ena och det andra; vissa saker är bra, andra är dåliga vanor som måste slipas bort...

Vi gjorde väldigt mycket roligt ihop, alla internatare och jag. Spontant Internat blev vårt motto och där ingick många grillkvällar, singstar, gitarrhero, filmer, roadtrips till Ikea, Lager 157 och... ja, till och med Timmernabben fick sig ett besök. Självklart klarades även en och annan fest av men även en hel del pluggkvällar.
Att bo helt själv i ett hus fullt med andra ungdomar som för fösta gången bor utan sina föräldrar kan inte blir annat än sjukt roligt. Visst fanns det några nackdelar också – som när jag fick lära sig att umgås med bananflugor, sopor, disk och smutsig tvätt i mängder. Även det blev vardag till slut. Jag var tvungen att lära mig sova under högljudda förhållanden då internatet var väldigt lyhört. Jag brukade alltid höra vad min rumsgranne såg på för tv-program, på gott och ont. Sedan var det bara att glömma allt vad privatliv hette, alla visste verkligen allt om alla.

Nu har vi blivit för gamla och flyttat därifrån, men en vän berättade om hur hon dag efter dag kommer på sig själv med att lämna dörren på vid gavel så fort hon är hemma. Det var nämligen något vi gjorde jämt och ständigt, för det visade på att man var hemma och att sällskap var välkommet. Alla de kvällar vi tillbringade i någons rum med att bara titta på tv eller för att ha seriösa diskussioner om livet är oräkneliga.
Det finns verkligen inget jag är så glad för som att jag vågade prova på att bo i kollektiv – att dela toalett med fyra stycken och att bo på 14 kvadratmeter vägg i vägg med folk som man ömsom hatade och ömsom älskade.
Är du i valet och kvalet att flytta iväg, så tveka inte utan våga chansa. Det är upp till bevis om man klarar det, bara de starkaste överlever – resten flyttar hem!
Nina Steen

(alla kommentarer vidarebefodras till Nina)

Lite kuriosa är att det är jag som är "vännen" med dörren på vid gavel. Och det sista citatet är ifrån mitt avslutningstal - Krönikan är Ninas och hela fantastisk men det känns ändå roligt att jag lyckats säga saker som tagit plats hos någon :)