Första advent

Nu väntar i på julen som kommer snart
hm hmmmm hm....
Det första ljuset är nu tänt.

Och nu var det gjort, nu är det bara fyra veckor kvar till julafton. Hur stressad är du? Själv är jag sjukt stressad. Paniken börjar så när som krypa sig på men för en gång skulle handlar det inte om julhetsen nej i år är det någonting annat än julklappar, julskyltning, adevntsljusstakar och tomtar som snurrar i mitt huvud.

Det är fyra dagar kvar tills jag flyttar. Och innan torsdag morgon ska jag hinna med GANSKA mycket. Jag ska tapetsera klart syrrans rum. Jag skull vilja hinna tvätta pappa bil. Hinna träffa mormor&sven. träffa klara&johanna. Passa Hampus imon. Klippas. Köpa det som eventuellt saknas på packningslistan. Kolla på Jennys konsert imon. Träffa farmor&farfar. Träna? Färga håret? krama mamma och kramas med pappa. Pussa Pihx. Fixa datorn. Sätta ut bilen på blocket. Träffa Jesper och på "vår-månads-dag". Gå på jennys konsert. Överlämna Pihx . TRÄFFA JESPER! Städa några stugor. ixa födelsedagspresent till Jesper. Tömma min stuga. Tvätta....
...och packa.

Jag måste hinna med det mesta den saken är klar annars blir jag väldigt besviken men jag får också en känsla i magen av att andra också blir det... Den här månaden har gått så fort jag förstår inte att jag bara hunnit så lite som jag gjort.

Hur som helst jag har min lilla kisse vid min sida i fyra dagar till och så här på första advent och 24 dagar kvar till julafton ska jag sätta in en liten bild på min prins.

Stressa inte ihjäl er folk det är inte bra. Efter regn kommer solsken!

anna klättrar på väggarna

Det har kommit tillbaka...
Det enorma suget efter träning, den där känslan för att verkligen trötta ut kroppen. Det känns bra, det var nog någonstans i tid med att jag fick tabletterna av farbror doktorn. Ett hopp växte liksom fram och pltsligt trodde jag på min kropp igen. Nog har jag varit och sprungit några gånger och varit ute och gått innan men denna veckan har jag varit mig själv igen. Igår var jag och pappa till exempel och simmade i Holjebadet, så det blev premiär för mig där!

Jag trivs bäst när jag är trött i kroppen på grund av att jag tränat, det är så det ska vara!

tick tack tick tack

Tiden går så fruktansvärt snabbt jag blir nästan mörkrädd. Samtidigt som jag håller på att längta ihjäl mig. Jag vet inte vad jag ska säga men tåget är i alla fall bokat så 8.34 den 4 december bär det av. Sen blir det spännande och se hur länge förra månadens lön räcker(jag har ju inte jobbat någonting hela november), det blir spännande om jag lyckas ta mig till Idre med tanke på all packning som ska kånkas och det blir spännande att se om jag kommer bli en bra skidlärare. - upp till bevis.

Jag vill att alla här hemma ska veta hur svårt det är att vara hos alla och på alla ställen samtidigt. Det är omöjligt, men jag tror jag i alla fall hunnit träffa de flesta åtminstone lite. Jag lovar i alla fall att jag gjort mitt bästa. Nu är det er tur, för om ni vill träffa mig de närmaste fem månaderna så är det bara att boka en biljett till Idre. (För den som är intresserad betalar jag endast 500 kr för min resa ända fram till IdreFjäll, så med andra ord 1000 kr så kommer ni både dit och hem)

Sen tänkte jag berätta att apelsinerna är underbart god igen! Det är nog det bästa med julen tror jag!

ten days

Tio dagar framöver ska jag nu gå och gnaga på piller tre gånger om dagen. Hoppas hoppas hoppas att ryggen ger upp sen. inflammation var ordet för det som smärtat i min rygg sedan andra veckan i oktober.

Jag fick en hälsning från Liffa på posten idag. Ni vet min post eftersänds ju och idag öppnade jag mitt post-brev och där har han klistrat på en postitlapp och skrivit ett litet meddelande. Tänk vad det lilla kunde ge mig ett leende på läpparna. :)

typiskt

Det är nu inte mer än en vecka och måndag, tisdag och onsdag kvar tills jag på torsdag ger mig iväg till Idre. Det har gått så fort och hade det inte varit för tre saker så hade jag bra velat att tiden skull gå lika fort fram tills dess.

Den första saken är att jag inte vill lämna Jesper och Klara&Johanna, det känns inte som ja har hunnit vara med alla så mycket som jag vill. Självklart räknar jag in familjen och alla släktingar här också, men de där tre först-nämnda, det är något alldeles extra med de helt enkelt.

Den andra saken är min dator. Den har dött. Och en resa 10 timmar plus en vistelse i Idre sådär länge utan dator känns så där. Just nu inväntar jag någon skiva som jag bara kan hoppas att ska hjälpa mig. Mest rädd ärjag egentligen om alla bilder och stuf jag har på den som jag inte blivit färdig att spara. Dock har jag också panik för att den inte bara kan vakna till liv igen.

Sen är det det där medmin rygg. Tänk om det inte vill bli bättre? Jag kan inte böja mig normalt. För mig som dessutom är väldigt vig (i vanliga fall) är denna omställningen till stel ivalid sannerigen ovanlig och i det yttersta besvärlig. MEN jag har inte bara plockat fram nummret till läkare nu, jag har till och med bokat tid och ska dit i eftermiddag.

Jag hoppas att allt går vägen. för nu vill jag åka skidor på all snö i Idre

Jag tror jag längtar ihjäl mig.

Ja se på filmerna och ni förstår säkert varför!

http://www.youtube.com/watch?v=c-LjBgJ3ycU&feature=related

http://www.youtube.com/user/TVidrefjall (film som är inspelad just idag)

http://www.youtube.com/watch?v=qHPQyxPnJqw

Det närmar sig med stora kliv.

Första delutbildning är avklarad!

Ikväll har jag suttit framför datorn och lärt mig det mesta om Idre och dess omnejd som de så fint kallar det på den webutbilning jag just blivit godkänd på. Massor av bilder och skidsnacket gjorde ju verkligen inte att jag längtar mindre. Det ska bli så sjukt galet roligt, och vilken extrem utmaning det är.

I måndags inhandlade jag ett och annat till detta äventyr också, så när jag nu kan ta på mig en egen skidhjälm och nya brillor känns säsongen nära. Jag har till och med kostat på mig en ny resväska, för snart måste jag börja packa. För om femton dagar bär det av.

Dock är jag jättenervös. På inbjudan till introduktionen där uppe står det som en punkt "vi testar Idre på längden" Ja herre Gud hur ska det gå. Jag har ingen som helst teknik för längdskidåkning jag har aldrig gjort det och utan teknik kommer det säkert bli galet jobbigt också. Ja jag kan väl bara hoppas att jag överlever. Jag får helt enkelt hoppas på den gamla klychan "Det viktigaste är att man gör så gott man kan" I promise

Idre fjället - det känns ganska bra att säga det!

Det är något speciellt med Zlatan.

Ja nu stod han där igen. Uppe på scenen med sitt magkicklande leende och tackade för ännu en guldboll. Fotbollsgalan den kvällen som är sådär alldeles speciell varje år. Jag minns hur arg jag var när de slutade sända alla kvällens pris och hur mycket energi jag la på att det kastades silver på tjejerna som fick diamantbollen och att grabbarna, (eller ja.. Zlatan) fick guld över sig och en guldboll att ta emot. Det kändes fel och fusk då.

Nu känns det bara Zlatan. Jag är inte ett dugg irriterad, killen är värld allt som är av det finaste. Man blir ju tårögd av att veta att det är en svensk karl som kan spela fotboll som honom. Det är rörande. Det är Zlatan. Jag satt och tänkte lite i allt glitter och mitt i alla apploder insåg jag att det sitter väldigt många killar bland borden på fotbollsgalan och klappar sina händer åt sveriges - fotbolls - kung. Och hur glada de än är för Z skull så kan man se igenom vissa av de. Jag tyckte att jag kunde se de inse att, de är bra - men de kommer aldrig bli som Zlatan.

Jag har själv sinum hatat, sinum beundrats av Zlatan Dock skulle jag nu vilja säga att jag bara imponeras, han har lyckats med det alla fotbollsspelare drömmer om. Det bästa med Zlatte är hans leende och den framväxta ödmjukheten blandat med glimten i ögat och självförtroendet. Vi har alla mycket att hämta hos den mannen som idag blev hyllad i svensk fotbollshistoria. Jag beundras av honom. Det var dit jag ville komma.

Baksidan till Zlatans framgång kan jag läsa om i boken "Zlatan är Zlatan" som jag fick i somras av faster Ingegerd och kusinerna. Det är faschinerande och det är helt klart att det finns många tillfälligheter som tagit honom dit han är idag. Den killen som imponerar på nytt om och om igen.

Det finns också många som kämpar för att nå dit han gjort och dit han är, men vissa faller bort på vägen. En av de kan man läsa om i den boken jag köpte i Västerås, "I skuggan av SanSiro" Det är skrämmande vad den där bollen kan göra med våra liv.

"allt har en fram- och en baksida"



... men ikväll är det bara Zlatan, Zlatan Ibrahimovic.

vill du läka gamla sår?

Här är adressen till min gamla blogg, kanske är det så att du hittar en och annan godsak att sätta tänderna i?!

http://annakarlsson.webblogg.se/

mitt i bloggtankarna

Jag har funderat lite och kommit fram till att min blogg blivit jättetråkig. Min främsta fråga till mig själv är, vart tog alla mina filosofiska tankar och spontana idéer vägen? Jag har också kommit till insikt om att jag alltid fick så mycket läsarkommentarer om att mina texter var så fyllda av känslor, men var tog den blogg-stilen vägen? Detta har gjort att jag så här på min slappissöndag legat och läst inlägg från min gamla blogg. Det är alltid så känslosamt det där med att se tillbaka. Texterna som jag bloggar kommer ut som ett kaos från min hjärna och på bara någr sekunder har de knappats ner via tangenterna in i datorn och blivit en del av det offentliga nätet. Det är lite lätt läskigt det där. Hur som helst, ett blogginlägg behöver inte vara så genomtänk och det i sin tur gör att texter kommer på sin plats, lämnar kanske något kort och nämnvärt avtryck men glöms oftast bort lika snabbt. Ett blogginlägg behöver inte alltid fastna för resten av livet, det är väl ok att ett och annat bara glider igenom, precis som vattnet vi dricker.

När jag läser mina senaste inlägg känner jag mig så vanlig. Jag kan inte beskriva varför men det känns lite som jag faller in i strömmen, det vill säga min mardröm. För mig är det nästan det värsta som kan hända, att jag ska göra som andra för det är enklast så. Jag vill gå min väg, det är viktigt för mig. Just nu är jag nittonåringen som bor hemma. Det får vara precis hur skönt det vill men det skrämmer mig ändå. Jag tror att det är just den faktan som gör att mitt liv och min vardag känns vanlig, grå och tråkig. Jag har inte tråkigt, jag är inte less på alla här hemma, det handlar inte alls om det. Det handlar om att jag helt enkelt inte vill säga att jag bor hemma, det känns som att vila från livets äventyr. Jag vet ju att jag snart är på resande fot igen det är bara 18 dagar kvar tills jag befinner mig i Dalarna, men just nu bor jag hemma och det känns inte som jag. Fast att det är just det det är, det är jag!

min lilla älskling

Vet ni om att Klara och Johanna lever singelliv? Jo de har pojkvänner båda två, men de lever singelliv ifrån varandra. Johanna for till GranCanaria förra veckan med Johan och då tillbringade jag all ledig tid med Klara. I måndags var det hennes tur att känna solens strålar samtidigt som Johanna kom hem till kalla Sverige. Denna veckan har jag istället levt "so-tajt" med Johanna.

Tänk vilken tur jag har egentligen som har sånna underbara vänner. Det finns verkligen inte ord som räcker för att beskriva hur enkelt och bra allting känns när vi tre umgås med varandra. Jag är nog aldrig mig själv så mycket som när jag är med Johanna och Klara. Att de två nu lever två skillda men ändå lika liv innebär rent konkret för mig att jag ibland får umgås med de en och en. Och det är lite speciellt, jag ska inte lotsas som något annat. För Klara och Johanna har alltid varit tvillingarna och som de barndomskompisar vi är har vi alltid varit Klara, Johanna och Anna. (Ja eller kalla oss, Måns, Bill och Bull om det känns bättre?!) Det är deras beslut och egentligen är det nog klokt men det tar ju alltid tid att vänja sig vid förändringar. Dock måste jag erkänna att jag trodde det skulle kännas konstigare än det gjort när de skulle "splittras" (det känns väldigt brutalt att använda ordet splittras men jag hittar inget annat som passar bättre) En sak är säker, oavsett om jag träffar de båda tillsammans eller en och en kommer de alltid vara samma fantastiska vänner som de alltid har varit. För mig är Johanna en person och Klara en annan och det har de alltid varit oavsett om de haft likadana kläder ända in på trosorna eller inte. kort och gott = Jag är så otroligt glad att jag har Klara och Johanna vid min sida i alla lägen och jag är så lycklig för att vi håller ihop ännu. Våra band är så starka och oavsett om vi har hela Sverige eller halva Europa mellan oss så är vår vänskap alltid lika stark och obrutbar, det vi har är vänskap, riktig vänskap. tack för att ni finns!


Jag kan känna att jag seglade iväg lite där för som ni kan läsa på rubriken var det egentligen "min lilla älskling" jag tänkt nämna något om. Min lilla älskling, det är ju Pihx som ni kanske förstår. Nu var jag nämligen med Johanna och Jeppe på Lager 157 igår och därefter stannade jag i Växjö till idag med Jesper. Pappa hade tagit på sig att passa Pihx och när jag nu ikväll kom hem och fick hålla min lilla svart-vita-lurv-boll kändes det så bra. Jag tycker så mycket om min lilla prins och det är sjukt hur mycket jag har saknat honom bara när vi varit ifrån varandra ett dygn. Hur ska jag klara mig utan detta lilla liv hela vintern?!

min önskan

Just nu är min absolut högsta önskan, att min rygg ska sluta göra ont.

en ny tid

- Var ska ni?
- Vi ska till Coop!

Mina kära ex-internatare, här kommer en liten rapport. Den nya generationen har verkligen tagit plats i vårt gamla hem. Ja ni som tillhör en fina skaran av internatare som så vackert vuxit ur internatets kläder vet ju att den lilla affären på söder oavsett vad skyltarna utanför butiken säger, INTE är något Coop!

- Ska ni med till Konny?

Ja vi som "varit med" vi vet ju att Konsum är som en gammal vän, vår kära Konny. Dock får gärna de nya kalla det för Coop, för det är ju så. Vår internattid, det var vår internattid, och den kan ingen någonsin ta ifrån oss! Jag vill här också passa på att säga att jag tänker på er, alla er som varit internatare mellan åren 2005-2008. Här kommer en hälsning till alla er!

Idag blir amanda stor

Grattis kära du på den stora dagen v

Alviks IK

ANNA K

Anna K får denna utmärkelse eftersom att hon tog oss alla med storm när hon anlände till vårt lag, hon var gästvänlig o bjöd in alla på lagfest i hennes lägenhet. Hon bjuder på sig själv och är en riktig toppentjej. Utmärkelsen lyder...
ÅRETS CHARMÖR

ja vad ska jag säga? Tårögd och så där fint rörd som bara vuxna kan bli är vad jag blev. Alla tjejer i Alviks IK ska veta att enda anledning att jag trivdes så bra var för att ni är det mest gästvänliga lag jag någonsin träffat på. Ni är alla en varsin pusselbit till varför jag trivts så bra i Luleå! Tack tjejer för allt.

November sen December

Nu är det den nionde November och jag kan inte undgå tanken att vi snart nått mitten av November. Det går snabbt, väldigt snabbt. BLTs platschef ringde mig i fredags och sa någonstans i mitten av samtalet att:

- Ja november går väldigt snabbt men...

Det klokt och väldigt sant, snart har jag packat ihop och är påväg till Idre. Jag har i helgen insett att jag nog får klara mig utan något "riktigt jobb" denna månaden. Det känns lite fjantigt och söka jobb för knappt tre veckor.
Pappa är bortrest nu, men han kommer tillbaka imon. Det har gjort att jag varit ansvarig för stuguthyrningen. En man var inbokad fredag-lördag, han kom. Men det gjorde också ett Danskt par som stod på gården vid tiotiden. Ja så det var bara att förbereda och hälsa de välkomna. Det har gått bra och jag har insett att det känns bra att göra någonting för pappa.

Pappa gör allt för mig. och nu när det inte blir så mycket "riktigt jobb" känner jag att det känns bra att hjälpa pappa och ge tillbaka för att han gjort för mig. I alla fall lite av det. I veckan ska jag tapetsera Jennys rum : ) man ska alltid kombinera nytta med nöje, det blir bäst så!

jeppe är påväg

min älskade fantastiska underbara jesper sitter snart på bussen som kommer att ta honom hit. jag längtar jättemycket. jesper linus zerpe är världens bästa pojkvän så det vore väl konstigt om jag inte gjorde det. men vi sågs i onsdags ändå har jag nästan räknat minuter tills vi skulle ses igen. det betyder något. jag älskar honom.

one years ago

Idag för ett år sedan flög vi ifrån Växjö till GranCanaria, och tro mej jag hade aldrig tackat nej till att fara i år igen. Jag vill - jag vill.

shit va kul och underbart härligt det var där nere. Jag vill bli brun igen och bara ligga på en solstol i solen och njuta av värmen. Tänk om man bra hade hur mycket pengar som helst och kunde göra det, åh jag hade varit så lycklig!

bästavänner

Idag ska jag och Klara till Kalmar-city ;)

Kör hårt Ferran & Isse

I Brasilien börjar Felicias resa och Isses bär henne till Australien.



Ha det grymt kul, ta vara på varje minut. Jag kommer sakna er brudar!
tack för att jag fick komma på era avskedfester. tack för helgen det var grymt att få ett riktigt avsked. Nu ska vi alla tre ut på nya äventyr. ni är grymma och jag saknar er redan!

i blekinge

Väck mig! Skaka min kropp och få mig att vakna till. Vad hände? Det känns som att jag


lever i någon fantasi en drömvärld eller något? Just nu känns det som att jag bara måste pussla ihop vad som egentligen har hänt...

Det var där när jag insåg att plugget var slut som jag var tvungen att leta reda på en framtid. Jag ville göra något som skulle få mig att växa och av en spontan idé öppnades en dörr som tog mig till Luleå. När jag var på skolan igår frågade Mattias varför och sa att han aldrig fattade varför jag for dit?! Mitt enda svar är att jag själv inte heller vet egentligen.

Sen var jag där och nu är jag inte det längre. Den sista tiden gick så fort, jag hann väl egentligen med det jag skulle men det känns så konstigt. När jag nu sitter och kollar på alla bilder som finns på kameran så får jag det bekräftat för mig. Min tid i Luleå var helt underbar!

Och att jag ska ha vuxit, det är bara förnamnet, jag är jävligt stolt över mig själv!

I lördags vid 3 tiden låste jag lägenheten då hade jag bott där i fem månader. Men som min kloka faster sa; "-En låst dörr öppnar tusen andra"


Så från min lägenhet på 50 kvm öppnades en stuga på 20.


Så nu är det gjort, nu är jag tillbaka "hemma" igen. Jag vill inte säga att jag flyttat hem, jag vill kalla det att jag har semester och har mellanlandat innan jag ska på nästa äventyr. Jag vill inte fatta att jag flyttat ifrån Luleå, jag vill inte. Jag har trivts så bra...

men faktan säger att jag har avslutat min tid där uppe i alla fall för den här gången...


Jag trivs bra det gör jag. Det ska verkligen bli spännande att tillhöra blekingeborna ett tag och bo så nära alla här. Men jag inte tagg på att bo hemma egentligen men däremot njuter jag av alla härliga minnen jag har och alla fina stunder jag varit med om uppe i Luleå. Det gör att jag även vill njuta av tiden här hemma.

Man behöver närheten och det där ibland. Det bara är så och det känns bra!

Till sist måste jag bara tacka min faster Anna-Karin och pappa för att de tog sig upp nästan 150 mil för att jag skulle få hem mina saker. Tack för att ni gjorde det och tack för att ni är så sjukt underbara. ni är helt outstandig och ni betyder så himla mycket för mig! Tack för att ni finns och låt mig någongång gottgöra er på ett bra sätt! jag är så tacksam! BAMSEKRAM!

framme

Vid ett var Jeppe på internatet och vid halv tre var jag, Pihx och pappa framme.
Pappa sov i huset och jag och kissen i vårt "nya hem".

vi närmar oss söder

Mina kära vänner i norr påstår ju att Stockholm är söder så egentligen kan vi väl säga att vi är i söder nu. Vi har med andra ord passerat landets huvudstad och då också lämnat AnKa som ska på nya uppdrag. :)

Vägen till Stockholm har gått jättebra, Pihx-pojken har inte gnällt en enda gång. Åt gjorde vi i Ö-vik och pappa och faster har hållt oss alla fem på vägen. Utanför fönstret har vi också fått se en del snö och gissa om jag längtar till de vita backarna :)

Anna och Jeppe med den lilla kissen har suttit och myst i baksätet väldigt glada att få vara på samma plats :)

Så där var den rapporten som jag förövrigt anser blir ett av mina tråkigaste inlägg. Men nu vet ni. Nästa mål är en restaurang innan vi ska till Växjö och det kära internatet. Vi kommer vi kommer. Ses snart alla söder-bor jag längtar efter er!

En extra stor och varm kram skickar vi till Sävast och Camilla&Åke.

Hejdå Luleå

Tack Luleå för mig, för den här gången!
Det finns ju någonting som säger att man inte riktigt kan sätta värde på saker förrän man har förlorat det. Jag vill påstå att jag vist satt värde på det jag fått och haft i Luleå men igår kväll blev det verkligen så definitivt att jag var påväg någon annanstans. Eller att VI var påväg någon annanstans ska jag säga.

Tjejer, lycka till med allt ni ska göra så ses vi på KaféLino i maj : )

Vill ni vet något sjukt?
Jag anade väl det och jag får börja med att friska upp minnet lite - Ni vet när jag tog studenten
i Växjö den 11 juni, då trampade ju jag på glasbit och blödde litegrann ;) Det var min sista kväll i Växjö. Och till det sjuka, igår tog jag vara på mina sista timmar och hade min sista kväll i Luleå och vad händer? jo jag trampar på glas och jodå blodet flödade även denna gång trots att det inte var lika djupt, allvarligt och mycket blod denna gången (tack och lov)

Nu är vi alltså påväg och eftersom Anna-Karin ska vika av i Stockholm har vi kommit fram till att jag ska rapportera hur det går för oss i dagens resa genom Sverige. Och nu ska vi vara lite roliga. Det är nämligen så att Ankan bloggade 7 mil söder om Örnsköldsvik, och nu är 7 mil norr om Örnsköldsvik så här kommer en kortfattad rapport.

Jeppe och jag är hyfsat sega sedan gårdagen mycket på grund av att bussen från Luleå till Sävast aldrig kom i natt så vi låg inte i sängen förrän klockan blivit halv fem. (och då skulle vi bli väckta halv sex)

Pihx är JÄTTEDUKTIG, han sover och myser och jag är nog världens stoltaste MATTE! <3

Just nu kör Anna-Karin, jag väntar nog någon timme till innan jag sätter mig bak ratten, för vi vill inte att jag ska bli av med körkortet här inte!

Och så vädret, det ligger lite vitt på marken, uppehåll och -1 grader och pappa vill tydligt tillägga att vägarna är halvtorra.

Det är ganska sjukt ändå att vi kör runt här som en snigel, hela mitt hem och mina käraste ägodelar har vi som ett skal med oss...

Utflytt pågår

återkommer med mer när tid och tillfälle ges

I dagsläget är lägenheten tom och nyckeln lämnad till den nya hyresgästen. I skrivande stund befinner jag mig i Sävast hos Jesper tillsammans med faster och pappa (& Åke, Jeppe och Camilla så klart!)

Känslan i magen är svår att beskriva, det finns helt enkelt mycket känslor. Kvällen ska tillbringas i självaste Luleå på malmudden och på krogen (förhoppningsvis) Detta tillsammans med massor av underbara vänner innan det imorgon bitti. Närmaste bestämt klockan sex är dags att sätta sig i bilen. Då är Blekinge slutmålet och däremellan har vi i stort sett hela Sverige att passera med ett släp rullande där bak.

Vi hörs och vi ses, nu ska jag ta vara på mina sista timmar i Norrbotten!