I tolv år har jag troget gått till skolan och varit en av de duktiga eleverna bakom skolbanken som trots att det tagit emot ibland ändå kämpat för att lära mig allt om världens alla horn. Jag har tittat i det skolatlas jag hade och försökt förstå andra människors levnadsförhållanden och kultur, och enda sedan tredje klass har jag övat mitt andra språk, engelska i hopp om att en dag bli förstådd även utanför Sveriges gränser.
Två och ett halvt år efter min gymnasiestudent, närmare exakt den femte september 2010 började mitt och min pojkväns äventyr. Nu var det dags att börja en resa som skulle ta oss ett helt varv runt planeten Tellus. Vi hade i stort sett bara fantasin som karta och rädsla som begränsning, när vi lämnade trygga Sverige med en varsin 65 liters ryggsäck som förhoppningsvis skulle innehålla det vi skulle behöva i sex månaders tid.
Vårt första stopp var Indonesien och Bali, ja precis hit som typ alla svenskar och australiensare åker för att hitta paradiset på Lombongan och Gili Island, eller för att känna alkoholens rus i turiststaden Kuta. Till Bali åker surfdyrkarna som vågar sig på några av världens mäktigaste vågor. För oss blev det en månad med en härlig blandning av allt, men vi skippade faktiskt massage med happy ending...
Efter en månad på Bali kändes det som att resan skulle ta slut, ja det brukar ju vara hemresa när man återigen står på en flygplats. Denna gången var det annorlunda, istället för Sverige landade vårt plan den sjätte oktober på Nya Zeeland och då hade vi 36 dagar på oss att åka igenom landets två öar. Sjutton av nätterna tillbringade vi i vår hyrda Nissan Sunny, allt för äventyret och bekvämligheten så klart!!! 'blink' Vi fick en och en halv månad till att se en av världens mest mirakulosa platser. Vi badade i naturligt uppvärmda vatten i Taupo, vi körde bergsklättring med var bil mellan både vita och gröna bergstoppar och vi hoppade ner från från stupet vid Shotover Canyon Swing i Queenstown. Vi fick till och med sitta på gräset i Otago Penisuila en meter från världens minsta pingviner med stora Albatrossar flygande över våra huvuden. Otroligt nog kan jag också säga att jag sovit i ett hus som blivit i stort sett helt vandaliserat efter jordbävningen i Christchurch.
Har du sett berget Hollywood? Har du poosat vid stjärnorna pa Walk of Fame och har du drömt om att känna dig som Baywatch på Santa Monica och Venice beach? Ja och har du sett Las Vegas, du vet lekplatsen mitt i Nervana öknen? Jag fick leka Hollywoods stjärna i Beverly Hills och hela L.A för två veckor, och nu vet jag att man måste se de platserna i verkligheten för att första hur sjukt "mycket" USA är.
I samma stund som snön började falla hemma i Sverige drog vi till varmare breddgrader och nya äventyr i sydamerika. 30 grader varmt, besök på Conchay de Torres, vingård i Santiago och resans hittills bästa hostel kändes som en bra start på två månader i sydamerika. Jag önskar att jag kunde säga att det fortsatte bra, men introt byttes till smärta som gjorde mig sängliggande vilket senare ledde till en natt med operation på ett privat sjukhus i Argentina. Ett sjukhus där alla, och då menar jag ALLA, alla läkare, alla sjuksköterskor, alla städare, alla endast kunde spanska. De två första veckorna i sydamerika fick jag se kontrasterna mellan de bästa och de värsta dagarna i mitt liv.
Jag läkte, antibiotikan rann ur kroppen och jag kunde snart gå igen, vilket gjorde det möjligt att åka timmar efter timmar till nya destinationer. Buenos Aires, Puerto Iguazu, Salta och upp till Bolivia. De tre veckorna var i det närmaste overkliga, min hjärna kan inte ta in alla naturliga underverk. Gejsrar, vattenfall, saltflat och vulkaner. Jag kan inte forstå att detta är samma planet som jag tillbringar min svenska vardag på. Hela Bolivia är ett spännande och samtidigt hemskt land som lärt mig mycket. Här kan du lätt få en trerätters middag med dricka för under 20 svenska kronor och fyra dagars äventyr med guide, transport, mat och sovplats inkluderat betalar du aldrig mer än fem hundra kronor för. Landets största stad, La Paz visar mycket om hur de Bolivianska invånarna lever, på gott och ont. Staden ligger på 4000 m höjd och jag kan inte annat än beundras över hur dessa fattiga människor klarar av ett liv på så höga höjder. För att verkligen första vilka höjdskillnader man kan mota i en och samma stad, borde alla cykla ner för "The worlds most danherous road". Oslagbart, läskigt och bedårande vackert, för den som kan andas och överlever hela vägen ner vill säga!
Det nya året slog in och så också nya äventyr. Just i borjan av januari åkte vi upp till Amazonas djungel där vi på Pampas River fick flyta runt i en träbat omringad av naturens under. Innan den veckan tog slut hade vi badat i samma vatten som pirajor, Black Keyman aligator, krokodiler och rosa delfiner. Vi stod till och med rörande nära en livs levande Anakonda vid Dangerous Lake. Skryta kan jag också om att vi sett världens största hamsterart och Herr Nilsson tillsammans med hela hans släkt på deras egna hemarena!
Tiden går fort när man ha roligt sägs det, och så här långt in i livet kan jag inget annat än att hålla med. Vi som tänkt att vi skulle hinna ta oss igenom Chile, Argentina, Bolivia, Peru, Colombia och delar av Brasilien fick se oss besegrade av verkligheten och tiden. Efter La Paz och Bolivia var det bara drygt två veckor kvar i sydamerika och nog hade vi kunnat flyga till Brasilien för att tjäna in tid, men redan som bestulna av upplevelser och nya platser i Sydamerika bestämde vi oss istället för att bussa hela vägen till Brasilien. En spännande upplevelse, med gränsvakter, smuggling och ännu en annan vegetation, ett helt klart gott val av oss. Nu fick vi även Paraguays gränsstämpel med i passet!
Innan den 25 januari trädde in, då vi skulle lämna denna otroliga kontinent hann vi också prova våra kunskaper i den Brailienska portugisiskan, vilken i och för sig var i stort sett lika med noll. Vi fick se Jesus monumentet i Rio de Janeiro, njuta av stadens vackra stränder och känna på den extrema hettan som gick upp och förbi 40 grader.
Den 25 januari landade vi på var sista kontinent, sydafrika och vi var totalt jetlag trots de ynka få timmars skillnad det var mellan länderna. Nu skulle vi ut i Kruger Parken. Lyckligt lottade och med näst intill orättvist mycket tur fick vi under vår enda heldag i parken se alla Big 5 plus Geopard, något som är ytterst ovanligt denna tiden på året. Dessutom fick vi tre natter i rad somna till alla afrikanska djurläten som levde utanfor vårt trähus. Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att de här djuren skulle kunna imponera så mycket som de gjorde på mig, det var obeskrivligt.
Snabbare än ljusets egen hastighet har också resans sista veckor passerat, men jag har nu bakom mig ett äventyr som ingen i hela världen kan ta ifrån mig och nu har jag så många saker att vara stolt över, jag har så många platser att minnas och så många upplevelser att komma ihåg. Jag kan till och med säga att jag hoppat ner från världens högsta bungyjump, ett hopp på 216 m, det är sannerligen ingenting varje Svensson har gjort, och inte Karlsson heller för den delen.
Sydafrika, blev den sista destinationen och trots en kort tid här har även denna hunnit ge oss mersmak av livet, inte bara en tattuering att bära resten av våra liv. Vi har också känt på lyx-villa-livet i Haut Bay, vi har sett fantastiska vyer runt omkring oss, hört djurens alla läten när vi somnat om kvällarna och smakat på viner gjorda av riktiga mästare.
När vi kommer hem efter vår sista vecka i Kapstaden kommer vi att landa i Sverige med en resa på nästan sex månader bakom oss. Nu vet jag att vi har upplevt ett äventyr som är värt varenda krona, varenda utlandsdiaree och varenda minuts saknad av svenska köttbullar. Nu vet jag att inga lektioner i hela världen kan lära så mycket som en resa jorden runt. Jag kommer dessutom idag, den 18:e februari att få sätta mina fötter på svensk mark, för första gången med en ring runt mitt vänstra ringfinger. Detta är lycka, detta är kärlek, detta är livet!
Ta chansen du också, lyft dina armar och kasta dig ut. Tro mig världen är berädd att ta emot dig!!
Detta var min berättelse... om mitt livs resa!
Tack / Anna Karlsson
Jag har lycka i magen ikväll och det är inte för att jag fick ner allt jag ville när jag packade idag. Det var för att jag fick prata och höra Malin Hisings röst. Den har jag saknat och jag måste dela med mig av hennes kommentar när hon reflekterade hur det känns att börja plugga igen;
Vi akte dit med buss till den lilla byn, Hoppade!!!!!! och stannade dar tills nattbussen gick dagen efter och tog oss till Kapstaden. Nu lever vi superlyx i Ians lagenhet och det tackar vi Hakan stenhart for.