mitt i bloggtankarna

Jag har funderat lite och kommit fram till att min blogg blivit jättetråkig. Min främsta fråga till mig själv är, vart tog alla mina filosofiska tankar och spontana idéer vägen? Jag har också kommit till insikt om att jag alltid fick så mycket läsarkommentarer om att mina texter var så fyllda av känslor, men var tog den blogg-stilen vägen? Detta har gjort att jag så här på min slappissöndag legat och läst inlägg från min gamla blogg. Det är alltid så känslosamt det där med att se tillbaka. Texterna som jag bloggar kommer ut som ett kaos från min hjärna och på bara någr sekunder har de knappats ner via tangenterna in i datorn och blivit en del av det offentliga nätet. Det är lite lätt läskigt det där. Hur som helst, ett blogginlägg behöver inte vara så genomtänk och det i sin tur gör att texter kommer på sin plats, lämnar kanske något kort och nämnvärt avtryck men glöms oftast bort lika snabbt. Ett blogginlägg behöver inte alltid fastna för resten av livet, det är väl ok att ett och annat bara glider igenom, precis som vattnet vi dricker.

När jag läser mina senaste inlägg känner jag mig så vanlig. Jag kan inte beskriva varför men det känns lite som jag faller in i strömmen, det vill säga min mardröm. För mig är det nästan det värsta som kan hända, att jag ska göra som andra för det är enklast så. Jag vill gå min väg, det är viktigt för mig. Just nu är jag nittonåringen som bor hemma. Det får vara precis hur skönt det vill men det skrämmer mig ändå. Jag tror att det är just den faktan som gör att mitt liv och min vardag känns vanlig, grå och tråkig. Jag har inte tråkigt, jag är inte less på alla här hemma, det handlar inte alls om det. Det handlar om att jag helt enkelt inte vill säga att jag bor hemma, det känns som att vila från livets äventyr. Jag vet ju att jag snart är på resande fot igen det är bara 18 dagar kvar tills jag befinner mig i Dalarna, men just nu bor jag hemma och det känns inte som jag. Fast att det är just det det är, det är jag!