mitt livs aventyr ar slut.

Tudeloo Sverige!

Igår klockan halv tva kom vi ut och möttes av Staffans kamerablixt pa Arlanda. Da hade jag just pratat engelska med tjejen i Passkontrollen. Nu pratar ju människor det språket som Mats och jag under ett halvårstid haft som "hemligt språk", men innan jag hade kopplat det hela vägen upp till hjärnan så stod jag i famnen på min pappa, min lillasyster, min blivande mans tvillingbror, min svärfar och kära Martin Svedjenäs!

Vi gick av planet och kande direkt kylan svissa till på våra tår som i den stunden fortfarande var beklädda endast i flippflopp. (inget att rekommendera!!!) Det var först da jag insåg. Det är slut på värmen, slut på resan, slut på äventyret och vårt första steg ut på nästa.

Nu svarar jag på frågan; -Anna hur känns det att vara hemma?

Det är för det första helt underbart att jag har ett hem och en familj som tar emot mig med öppna armar och det känns förståss helt underbart. Annars, JA det känns kallt, men det kommer bli ännu kallare snart. Det känns jattelustigt att jag från och med nu kommer kunna tanka, drömma och till och med prata på svenska igen. Och människorna förstår. Dock känns det, framför alla andra känslor helt sjukt att jag nu mera tillhör gruppen av människor i världen som kan säga sig har varvat jorden Telles. Det känns overkligt att sex månader har gått forbi sedan jag var hemma senast. Och det är med blandade känslor som jag inser att mitt livs storsta äventyr är slut. Nu finns "bara" våra minnen i bilder och sparat på platser inom oss som aldrig kommer att bytas ut, eller raderas.

Tack världen för något av det häftigaste som kan hända mig...