Idag fick jag inte bara förlängt en vecka på posten, idag kom karln fram med anställningsavtal som täcker månaden ut. Så till och med sista oktober är jag nu heltidsanställd. Hur lesst som helst, men och andra sidan. Jag slipper vara fattig och dessutom inhandlade jag en ny MP3 igår så nu blir det musik på turen. Jag fick ju nämligen för mig att slänga den förra??! Fråga mig verkligen inte varför...
Och sen fick min text om Alvik IK förstasidan i sportbladet idag. Jo men det känns ganska bra faktiskt...
måndag 29 september 2008
söndag 28 september 2008
vuxenvärlden
Snälla rara krumilur
Jag vill aldrig bliva stur....
Jag vill aldrig bliva stur....
När jag var liten tyckte jag att man var stor när man skalade potatisar och morötter mot sig istället för från sig. När jag var liten tyckte jag att man var vuxen när man tackar JA till kaffe. Vuxen var man när man slog över till nyheterna istället för humorprogram eller någon bra film. Vuxen var man när man öppnade brev med en brevöppnare/kniv så att kuverten inte fick en rafflig öppning. För mig var man vuxen när man läser varje sida av morgontidningen istället för att bara på sin höjd titta på bilderna, ja och så vidare.
Nu den senaste tiden har mina suck oftast handlat om hur tråkigt det är att ramla in i vuxenlivet. En och annan har sagt, ja anna välkommen in i vuxenvärlden. Jag har insett att jag inte vill bli stor. De små förändringarna jag ansåg vara vuxensaker när jag var liten är i min nuvarande vardag större och mer omfattande saker än jag tyckte då. Det är inte samma sak att bli vuxen som jag trodde innan..
Mindre fritid, mindre pengar, prioritera matköp före en ny tröja och inte tala om hur svårt det är att få ledighet. Det är vuxenlivet som skrämmer mig, jag vill inte bli stor jag vill inte.
och jag tror att jag kan klara mig ganska bra ifrån det om jag bara vill...
jag ska inte tänka på det något mer.
jag är liten!
Nu den senaste tiden har mina suck oftast handlat om hur tråkigt det är att ramla in i vuxenlivet. En och annan har sagt, ja anna välkommen in i vuxenvärlden. Jag har insett att jag inte vill bli stor. De små förändringarna jag ansåg vara vuxensaker när jag var liten är i min nuvarande vardag större och mer omfattande saker än jag tyckte då. Det är inte samma sak att bli vuxen som jag trodde innan..
Mindre fritid, mindre pengar, prioritera matköp före en ny tröja och inte tala om hur svårt det är att få ledighet. Det är vuxenlivet som skrämmer mig, jag vill inte bli stor jag vill inte.
och jag tror att jag kan klara mig ganska bra ifrån det om jag bara vill...
jag ska inte tänka på det något mer.
jag är liten!
I alla fall om jag frågar mamma eller pappa!
Lördag
Jag överlevde lördagen, FAKTISKT.
Men ännu en gång gick det sådär för mig med bevakningsbesöket. Jag skulle till Mjölkuddsberget, eller till Samhall, men det var uppenbart svårare att hitta än jag någonsin skulle kunna ana. Tro mig det var en ganska less Anna Karlsson som satt på cykeln vid 12-tiden igår. Regn, kallt och storm var förnamnet på situationen, slut med pengar på mobilen och lite lätt hungrig var efternamnet. :S men... Det löste sig denna gången också och texten om orientering är skriven. Direkt efter den bevakningen skulle jag sedan till Alvik och bevaka min klubbs herrlag som hade seriefinal och chansen att gå upp i tvåan. Dit hittade jag ju något enklare och allt gick bra där tack och lov. Grabbarna tog också hem segern både i matchen och i serien!
Härefter var det snabbt hem, fixa i lägenheten, mysa med pihx, börja skriva och göra mig iordning för att bjuda in laget och några tillskott på fest hos mig och min gosse : )
(Exakt såhär bra var vi på att ta bilder)
Kvällen var hur rolig som helst, fram till det slog till. Jag blev bjuden på två shot inne på Cleo och efter en tuff vecka och en sjukt stressig dag orkade tydligen inte kroppen riktigt att stå emot. In i dimman helt enkelt. SUCK. Men som sagt jag minns timmarna före, det va riktigt roligt och egentligen ska jag inte klaga jag tog mig hem, sov i min egen säng och hade roligt först :) Ett ungdomligt misslyckande väljer jag att kalla det...
Men ännu en gång gick det sådär för mig med bevakningsbesöket. Jag skulle till Mjölkuddsberget, eller till Samhall, men det var uppenbart svårare att hitta än jag någonsin skulle kunna ana. Tro mig det var en ganska less Anna Karlsson som satt på cykeln vid 12-tiden igår. Regn, kallt och storm var förnamnet på situationen, slut med pengar på mobilen och lite lätt hungrig var efternamnet. :S men... Det löste sig denna gången också och texten om orientering är skriven. Direkt efter den bevakningen skulle jag sedan till Alvik och bevaka min klubbs herrlag som hade seriefinal och chansen att gå upp i tvåan. Dit hittade jag ju något enklare och allt gick bra där tack och lov. Grabbarna tog också hem segern både i matchen och i serien!
Härefter var det snabbt hem, fixa i lägenheten, mysa med pihx, börja skriva och göra mig iordning för att bjuda in laget och några tillskott på fest hos mig och min gosse : )
(Exakt såhär bra var vi på att ta bilder)Kvällen var hur rolig som helst, fram till det slog till. Jag blev bjuden på två shot inne på Cleo och efter en tuff vecka och en sjukt stressig dag orkade tydligen inte kroppen riktigt att stå emot. In i dimman helt enkelt. SUCK. Men som sagt jag minns timmarna före, det va riktigt roligt och egentligen ska jag inte klaga jag tog mig hem, sov i min egen säng och hade roligt först :) Ett ungdomligt misslyckande väljer jag att kalla det...
fredag 26 september 2008
afterwork på Olivers
Vilken vecka, SUCK SUCK SUCK. Ja jag är verkligen villig att erkänna att jag börjar bli riktigt less på brevbärarjobbet nu, nog för att det har sina glada stunder i stort sett varje dag men i mån och mycket börjar det känns ganska enformigt. Jag går någonstans och hoppas lite att jag inte ska få jobba men det blir dubbelmoral eftersom jag vet hur skönt det kommer bli att få lönen sen.
Idag kom han som är personalansvarig och sa att jag får jobba oktober ut och nästa vecka blir det måndag-fredag. Jag viste inte om jag blev glad eller ledsen över det beskedet - men det är väl bara att tacka och ta emot.
Jag känner någonstans att jag är på upploppet nu, upploppet fram till en ny vardag igen. Upploppet tills jag får träffa Jeppe <3 och upploppet, slutet på ett slitsamt brevbärarjobb.
Hur som helst, fredagen gled fint in i höstvädret och trots att jag ska jobba imon (två jobb till tidningen) så tycker jag verkligen att det känns helt underbart med helg. Imon är det ju sånt jobb jag tycker är roligt, det känns mer kul än tungt liksom. Och helgen välkomnade vi varmt genom att gå på Afterwork på Olivers. Ett härligt glatt gäng med god mat som jag just lämnat kvar för att förbereda och sova inför morgondagens rabalder.
Här väntas, origenteringstävling... jag ska bevaka
sen blir det fotboll och seriefinal som jag även där ska bevaka.
Därefter hem - fixa, äta och skriva innan det kommer folk och det är dags att korka upp!
Det kommer bli en bra helg!
Idag kom han som är personalansvarig och sa att jag får jobba oktober ut och nästa vecka blir det måndag-fredag. Jag viste inte om jag blev glad eller ledsen över det beskedet - men det är väl bara att tacka och ta emot.
Jag känner någonstans att jag är på upploppet nu, upploppet fram till en ny vardag igen. Upploppet tills jag får träffa Jeppe <3 och upploppet, slutet på ett slitsamt brevbärarjobb.
Hur som helst, fredagen gled fint in i höstvädret och trots att jag ska jobba imon (två jobb till tidningen) så tycker jag verkligen att det känns helt underbart med helg. Imon är det ju sånt jobb jag tycker är roligt, det känns mer kul än tungt liksom. Och helgen välkomnade vi varmt genom att gå på Afterwork på Olivers. Ett härligt glatt gäng med god mat som jag just lämnat kvar för att förbereda och sova inför morgondagens rabalder.
Här väntas, origenteringstävling... jag ska bevaka
sen blir det fotboll och seriefinal som jag även där ska bevaka.
Därefter hem - fixa, äta och skriva innan det kommer folk och det är dags att korka upp!
Det kommer bli en bra helg!
måndag 22 september 2008
ett första steg till ett nytt kapitel i livet.
Nu har jag skickat in uppsägningen av lägenheten - vilket blir första steget till en ny verklighet.
Det känns faktiskt ganska bra! Jag är nyfiken på nästa äventyr
söndag 21 september 2008
dentjugondeseptember
min kära lilla kisse är här
och än så länge går allt hur bra som helst med min lilla lurvboll...
Jag är redan förälskad av min: Pihx
och än så länge går allt hur bra som helst med min lilla lurvboll...- Han har vågat äta
- Han har lekt i massor
- Han har vågat gå på lådan
- Han har sovit
- Han har gått på lådan
- och han kurrar...
Jag är redan förälskad av min: Pihx
lördag 20 september 2008
torsdag 18 september 2008
denartondeseptember
15.30 onsdagen den 18 september 2007 klev jag ur Ljungkvists trafikskolebil efter att ha gjort den sämsta av alla körlektioner. Jag klev ut i världens ösregn och jag var jättenervös. Det som väntade var uppkörning för b-körkort, och platsen var Växjö.
Från att ha gjort min sämsta körlektion så lyckades jag samla alla mina kunskaper och gjorde mina då bästa 45 minuter om bilförare. Körkortet var mitt och det är på dagen ett år sedan idag!
Det var en stor dag, och större blev den. Det var nämligen då jag klev in på Smålandsposten för första gången och sa; - Hej jag är ungreporter och jag ska upp till UNGredaktionen. Det var stort det.
Från att ha gjort min sämsta körlektion så lyckades jag samla alla mina kunskaper och gjorde mina då bästa 45 minuter om bilförare. Körkortet var mitt och det är på dagen ett år sedan idag!
Det var en stor dag, och större blev den. Det var nämligen då jag klev in på Smålandsposten för första gången och sa; - Hej jag är ungreporter och jag ska upp till UNGredaktionen. Det var stort det.
onsdag 17 september 2008
onsdagendensjuttondeseptember
Ursäkta röran - här ser ut som ett bombnedslag!
Ni som känner mig, ni vet hur jag är. Jag vill tro att jag tänker igenom allt jag gör innan jag gör någonting, och någonstans inbillar jag mig att jag känner av någon sorts magkänsla och att det är den jag följer. Jag tror att jag är smart nog och tänker, och så är det nog också. Dock har jag lite svårt att tänka långsiktigt och likaså är det med magkänslan, jag tror på vad den säger just nu helt enkelt, sen får det liksom bära eller brista. Jag är en tänkande människa, en människa som tänker i ord och troligtvis är det först efter detta inlägget jag kommer att komma till insikt om hur genomtänkt jag verkligen är. Klarspråk tack... Jo det jag försöker säga är att det snurrar tusen tankar i mitt huvud just nu och vad ska jag säga,
- Jag tror i alla fall att jag löst några trådar nu?!
I slutet av augusti fick jag panik. Jesper hade åkt, och jag började förstå att shit vi skulle verkligen vara ifrån varandra hur länge som helst. Veckodagarna i skolan började bli vardag igen, men utan mig. Och själv klev jag upp 06.43 varje morgon för att jobba - jobba och åter jobba. På posten i Luleå, drygt 140 mil ifrån mina rötter. Till på det kom hösten och motivationen att satsa på fotboll sjönk sig djupare och djupare ner mot bottnen. Vem är jag? Vad gör jag? Varför är jag här? Vad vill jag göra? Vad händer?
Frågorna växte mig upp över öronen och jag ville bara explodera.
Jag bearbetade situationen genom att tänka i alla livets vinklar och det slutade med att jag satt och skrev ett CV. Jag har länge tänkt att jag skulle vilja sticka iväg en vintersäsong och vara skidlärare eller hur som helst ingå i skidteamet på en skidort, men något har sagt mig att jag skulle vänta med det. Att jag skulle ge Luleå ett tag till och vänta, men i min personliga kollaps behövde jag någonting att se fram emot, någonting att fantisera om och mest på kul skickade jag in CV till Sälen, Idre och Åre, SISTA DAGEN!
Nästa dag ringer de och vill att jag kommer på intervju. Hela veckan ringde de med samma fråga och då börjar jag istället fråga mig själv - "men herre gud vad har jag gett mig in på".
Men... En UTMANING stod för dörren och jag kunde inte annat än att anta den så till Stockholm bar det. Nervös som jag vet inte vad satt jag på flyget påväg ner... och det var då...
Det var då som jag insåg att jag är i en fantastisk period i livet. Medans andra sitter vid skolbänken med minst två terminer kvar går jag till jobbet som bara är min säkerhet till månadens slut. Jag har inga kontrakt att hålla, jag har inga lektioner jag måste gå på, inga läxor som måste göras och inte en inlämning planerad. Det finns egentligen ingenting som låser mig. Jag kan kasta mig ut i vad som helst, och så får det bära eller brista...
Jag är 19 år och ingen i samhället ställer som krav på mig att jag ska ha någon extrem utbildning och en fin yrkestitel att glänsa med. Jag är ny på arbetsmarknaden, ung och med hela livet framför mig. Jag skulle kunna börja jobba som hamburgerbagare på MC Donalds och skulle jag inte trivas kan jag bara ge mig iväg till nästa. Jag kan skriva in mig på arbetsförmedlingen och invänta något b-jobb som jag kommer tröttna på. Jag är i en period i livet där jag bara kan testa testa testa, jag har tid att ångra mig, chans att misslyckas och lära men framförallt, ingenting kan hindra mig...
Ena studen älskar jag friheten andra studen hatar jag den.
Jag kastas mellan trygghet och panik - Det är fritt, men fritt på ansvar som tränare brukar säga om alkoholen. Jag har möjligheterna men jag måste själv ta ansvar för de. Och det skrämmer mig, det skrämmer mig något otroligt ibland. Ja för tänk om jag inser att jag bara gjort fel när jag om tjugo år ser tillbaka på mitt misslyckade liv... Kan det bli så illa? Eller ja att jag åtminstone inte är nöjd, det vore ju förskräckligt.
panik - iver - ångest - längtan - oro - glädje - kollaps - motivation - press - stress - hoppfullhet - tro - ängslan - svaghet - styrka
Mellan tre och fyra timmar i en postbil som drivs av el, varje dag ger mig tid att tänka. Det ger mig tid att vrida och vända på varenda idé och minsta lilla tanke hinns det med att tänka flera gånger. Nu har jag kommit fram till ett och annat och nu är det dags att göra en sak i sänder officiell. Men jag har sagt det förrut och jag säger det igen...
"Ni som känner mig vet att det jag tänker idag kan vara det första jag utesluter i morgon. Det som känns självklart och helt rätt just nu kan vara helt otänkbart redan nästa vecka"
(Men och andra sidan, det är så denna tiden i livet är och som sagt, - ena studen älskar jag friheten, andra hatar jag den)
Så tänker jag om kärleken.
Det kändes tungt och hopplöst när Jesper åkte, det var rent ut sagt att helvete att känna att jaha nu ska jag vara i Luleå i ett län där han är född och uppvuxen medans han skulle vara där nere vars ifrån jag är kommen. Ohja, jag har tvivlat flera gånger, inte på oss men på situationen, mest för att jag vet hur mycket vi två behöver varandra. Men kärlek har inga gränser sägs det.
I helgen spelade Jesper tävling i Haparanda och jag var där med honom hela helgen, en helt underbar helg! Vi behövde den kändes det som och jag förstod verkligen varför jag sagt att jag älskar den killen. Nu tvivlar jag inte en sekund och det är så underbart att känna att jag träffat en person som älskar mig lika mycket tillbaka... jesper zerpe, är världens bästa pojkvän!
Så tänker jag om fotbollen.
Håll i er, men jag ska lägga av. Jag känner ingen som helst motivation att satsa längre och som det känns nu så är det inget alternativ att bara bara träna någon gång i veckan på kul sådär, ska jag spela fotboll ska jag göra det ordentligt. Så känns det nu och ja, det har gjort det länge men jag är helt övertygad om att jag så småningom kommer börja lira åtminstone lite igen men efter säsongen -08 dvs om ca 5 veckor ska jag sluta bolla... Min kropp vill inte och den har till och med fått mig att inte vilja. Så är det med den saken, tyvärr...
Så tänker jag om jobbet.
Kära posten. Ska jag vara helt ärlig har det varit en fantastisk sommar och jag gillar människorna som jobbar där alla på sitt sätt, det gör jag verkligen men nej, jag vill inte bli en ny Svensson - Svensson. Nu har jag månaden ut på posten i Luleå och jag är ju som bekant friland på Norrbottenskuriren på obestämd tid. Jag är oerhört glad och tacksam att jag fått jobb här uppe, det är inte alla som får det, men jag är påväg någon annan stans. Jag är lite less på att glida runt min tur bland alla postlådor och postfack, men samtidigt har jag förhoppning att kunna jobba i alla fall en bit in i oktober också, mest för pengarnas skull..
Sen blir det ju Idre - nu gör jag det officiellt, jag fick högsta betyg vid intervjun och jag blev anställd på plats så i december kommer jag flytta till norra dalarna ett par månader. Skidskolelärare för kidsen är arbetsuppgiften och jag är övertygad om att det kommer bli hur bra som helst. En vit jul och ett vitt nyår omringad av barn hela dagarna - det är nice.
Så tänker jag om lägenheten.
Åh jag älskar den, men jag har efter många om och men kommit fram till att jag trots allt ska säga upp den. Jag vill inte känna att jag måste tillbaka, utan jag vill mer känna att ok, vill jag tillbaka så löser det sig, vill jag inte tillbaka efter fjällen så är det ingenting som tvingar mig. Det är lite sorgligt, men ett halvår kommer det i alla fall bli.
Så tänker jag om Luleå.
Jag har hitills trivts hur bra som helst och varje sekund har varit över mina förväntingar. Jag har vunnit hur mycket som helst genom att flytta hit och jag ångrar det inte en sekund. Det finns inga tvivel om att jag skulle kunna stanna om det inte varit för jobbet i Idre och jag är inte alls emot att flytta till norrland igen om vägarna för mig dit.
Så tänker jag om framtiden.
Jag tänker helt klart ljust på framtiden. Just nu är väl tanken att jag ska säg upp lägenheten, flytta hem några veckor i början av november och fram till det att jag flyttar till Dalarna. Efter fjälljobbet, har jag som tanke att bo hemma och jobba fram till Jesper tar studenten och därefter tillsammans med honom bestämma vart vår väg ska gå.
men mycket kan hända.
Jag är dock helt otroligt glad att jag gav mig iväg ända upp hit, jag har vågat testa och jag ser det inte alls som en förlust att det bara blir ett halvår. Snarare är jag tacksam för att jag vill så mycket, att jag vill pröva fler saker innan det är försent. Jag känner inte alls att jag alltid kommer flaxa omkring så här, jag vill ha en trygghet och ett stabilt svenssonliv med barn, jobb och en lya tillsammans med min Jesper men jag känner inte att jag behöver stressa dit, det är en tidsfråga men just nu blir det i alla fall inte...
hur som helst. Min inställning är att jag alltid går vinnande ur alla mina misslyckanden och jag går alltid som förlorande om jag inte vågar.
Ni som känner mig, ni vet hur jag är. Jag vill tro att jag tänker igenom allt jag gör innan jag gör någonting, och någonstans inbillar jag mig att jag känner av någon sorts magkänsla och att det är den jag följer. Jag tror att jag är smart nog och tänker, och så är det nog också. Dock har jag lite svårt att tänka långsiktigt och likaså är det med magkänslan, jag tror på vad den säger just nu helt enkelt, sen får det liksom bära eller brista. Jag är en tänkande människa, en människa som tänker i ord och troligtvis är det först efter detta inlägget jag kommer att komma till insikt om hur genomtänkt jag verkligen är. Klarspråk tack... Jo det jag försöker säga är att det snurrar tusen tankar i mitt huvud just nu och vad ska jag säga,
- Jag tror i alla fall att jag löst några trådar nu?!
I slutet av augusti fick jag panik. Jesper hade åkt, och jag började förstå att shit vi skulle verkligen vara ifrån varandra hur länge som helst. Veckodagarna i skolan började bli vardag igen, men utan mig. Och själv klev jag upp 06.43 varje morgon för att jobba - jobba och åter jobba. På posten i Luleå, drygt 140 mil ifrån mina rötter. Till på det kom hösten och motivationen att satsa på fotboll sjönk sig djupare och djupare ner mot bottnen. Vem är jag? Vad gör jag? Varför är jag här? Vad vill jag göra? Vad händer?
Frågorna växte mig upp över öronen och jag ville bara explodera.
Jag bearbetade situationen genom att tänka i alla livets vinklar och det slutade med att jag satt och skrev ett CV. Jag har länge tänkt att jag skulle vilja sticka iväg en vintersäsong och vara skidlärare eller hur som helst ingå i skidteamet på en skidort, men något har sagt mig att jag skulle vänta med det. Att jag skulle ge Luleå ett tag till och vänta, men i min personliga kollaps behövde jag någonting att se fram emot, någonting att fantisera om och mest på kul skickade jag in CV till Sälen, Idre och Åre, SISTA DAGEN!
Nästa dag ringer de och vill att jag kommer på intervju. Hela veckan ringde de med samma fråga och då börjar jag istället fråga mig själv - "men herre gud vad har jag gett mig in på".
Men... En UTMANING stod för dörren och jag kunde inte annat än att anta den så till Stockholm bar det. Nervös som jag vet inte vad satt jag på flyget påväg ner... och det var då...
Det var då som jag insåg att jag är i en fantastisk period i livet. Medans andra sitter vid skolbänken med minst två terminer kvar går jag till jobbet som bara är min säkerhet till månadens slut. Jag har inga kontrakt att hålla, jag har inga lektioner jag måste gå på, inga läxor som måste göras och inte en inlämning planerad. Det finns egentligen ingenting som låser mig. Jag kan kasta mig ut i vad som helst, och så får det bära eller brista...
Jag är 19 år och ingen i samhället ställer som krav på mig att jag ska ha någon extrem utbildning och en fin yrkestitel att glänsa med. Jag är ny på arbetsmarknaden, ung och med hela livet framför mig. Jag skulle kunna börja jobba som hamburgerbagare på MC Donalds och skulle jag inte trivas kan jag bara ge mig iväg till nästa. Jag kan skriva in mig på arbetsförmedlingen och invänta något b-jobb som jag kommer tröttna på. Jag är i en period i livet där jag bara kan testa testa testa, jag har tid att ångra mig, chans att misslyckas och lära men framförallt, ingenting kan hindra mig...
Ena studen älskar jag friheten andra studen hatar jag den.
Jag kastas mellan trygghet och panik - Det är fritt, men fritt på ansvar som tränare brukar säga om alkoholen. Jag har möjligheterna men jag måste själv ta ansvar för de. Och det skrämmer mig, det skrämmer mig något otroligt ibland. Ja för tänk om jag inser att jag bara gjort fel när jag om tjugo år ser tillbaka på mitt misslyckade liv... Kan det bli så illa? Eller ja att jag åtminstone inte är nöjd, det vore ju förskräckligt.
panik - iver - ångest - längtan - oro - glädje - kollaps - motivation - press - stress - hoppfullhet - tro - ängslan - svaghet - styrka
Mellan tre och fyra timmar i en postbil som drivs av el, varje dag ger mig tid att tänka. Det ger mig tid att vrida och vända på varenda idé och minsta lilla tanke hinns det med att tänka flera gånger. Nu har jag kommit fram till ett och annat och nu är det dags att göra en sak i sänder officiell. Men jag har sagt det förrut och jag säger det igen...
"Ni som känner mig vet att det jag tänker idag kan vara det första jag utesluter i morgon. Det som känns självklart och helt rätt just nu kan vara helt otänkbart redan nästa vecka"
(Men och andra sidan, det är så denna tiden i livet är och som sagt, - ena studen älskar jag friheten, andra hatar jag den)
Så tänker jag om kärleken.
Det kändes tungt och hopplöst när Jesper åkte, det var rent ut sagt att helvete att känna att jaha nu ska jag vara i Luleå i ett län där han är född och uppvuxen medans han skulle vara där nere vars ifrån jag är kommen. Ohja, jag har tvivlat flera gånger, inte på oss men på situationen, mest för att jag vet hur mycket vi två behöver varandra. Men kärlek har inga gränser sägs det.
I helgen spelade Jesper tävling i Haparanda och jag var där med honom hela helgen, en helt underbar helg! Vi behövde den kändes det som och jag förstod verkligen varför jag sagt att jag älskar den killen. Nu tvivlar jag inte en sekund och det är så underbart att känna att jag träffat en person som älskar mig lika mycket tillbaka... jesper zerpe, är världens bästa pojkvän!
Så tänker jag om fotbollen.
Håll i er, men jag ska lägga av. Jag känner ingen som helst motivation att satsa längre och som det känns nu så är det inget alternativ att bara bara träna någon gång i veckan på kul sådär, ska jag spela fotboll ska jag göra det ordentligt. Så känns det nu och ja, det har gjort det länge men jag är helt övertygad om att jag så småningom kommer börja lira åtminstone lite igen men efter säsongen -08 dvs om ca 5 veckor ska jag sluta bolla... Min kropp vill inte och den har till och med fått mig att inte vilja. Så är det med den saken, tyvärr...
Så tänker jag om jobbet.
Kära posten. Ska jag vara helt ärlig har det varit en fantastisk sommar och jag gillar människorna som jobbar där alla på sitt sätt, det gör jag verkligen men nej, jag vill inte bli en ny Svensson - Svensson. Nu har jag månaden ut på posten i Luleå och jag är ju som bekant friland på Norrbottenskuriren på obestämd tid. Jag är oerhört glad och tacksam att jag fått jobb här uppe, det är inte alla som får det, men jag är påväg någon annan stans. Jag är lite less på att glida runt min tur bland alla postlådor och postfack, men samtidigt har jag förhoppning att kunna jobba i alla fall en bit in i oktober också, mest för pengarnas skull..
Sen blir det ju Idre - nu gör jag det officiellt, jag fick högsta betyg vid intervjun och jag blev anställd på plats så i december kommer jag flytta till norra dalarna ett par månader. Skidskolelärare för kidsen är arbetsuppgiften och jag är övertygad om att det kommer bli hur bra som helst. En vit jul och ett vitt nyår omringad av barn hela dagarna - det är nice.
Så tänker jag om lägenheten.
Åh jag älskar den, men jag har efter många om och men kommit fram till att jag trots allt ska säga upp den. Jag vill inte känna att jag måste tillbaka, utan jag vill mer känna att ok, vill jag tillbaka så löser det sig, vill jag inte tillbaka efter fjällen så är det ingenting som tvingar mig. Det är lite sorgligt, men ett halvår kommer det i alla fall bli.
Så tänker jag om Luleå.
Jag har hitills trivts hur bra som helst och varje sekund har varit över mina förväntingar. Jag har vunnit hur mycket som helst genom att flytta hit och jag ångrar det inte en sekund. Det finns inga tvivel om att jag skulle kunna stanna om det inte varit för jobbet i Idre och jag är inte alls emot att flytta till norrland igen om vägarna för mig dit.
Så tänker jag om framtiden.
Jag tänker helt klart ljust på framtiden. Just nu är väl tanken att jag ska säg upp lägenheten, flytta hem några veckor i början av november och fram till det att jag flyttar till Dalarna. Efter fjälljobbet, har jag som tanke att bo hemma och jobba fram till Jesper tar studenten och därefter tillsammans med honom bestämma vart vår väg ska gå.
men mycket kan hända.
Jag är dock helt otroligt glad att jag gav mig iväg ända upp hit, jag har vågat testa och jag ser det inte alls som en förlust att det bara blir ett halvår. Snarare är jag tacksam för att jag vill så mycket, att jag vill pröva fler saker innan det är försent. Jag känner inte alls att jag alltid kommer flaxa omkring så här, jag vill ha en trygghet och ett stabilt svenssonliv med barn, jobb och en lya tillsammans med min Jesper men jag känner inte att jag behöver stressa dit, det är en tidsfråga men just nu blir det i alla fall inte...
hur som helst. Min inställning är att jag alltid går vinnande ur alla mina misslyckanden och jag går alltid som förlorande om jag inte vågar.
"Det får bära eller brista
imorgon är en annan dag"
imorgon är en annan dag"
... och här kommer det.
Jag hade i alla fall tänkt börja med mitt bombnedslag och någonting säger mig att det finns en risk att bli väääldigt långt.
Viktigt är att det kommande blogginlägget kommer att innehålla jättemycket tankar och vilsna funderingar så kommentarer tas tacksamt emot. Kom ihåg det.
Viktigt är att det kommande blogginlägget kommer att innehålla jättemycket tankar och vilsna funderingar så kommentarer tas tacksamt emot. Kom ihåg det.
tisdag 16 september 2008
jag lever.
Ohja nog lever jag och jag har en tankeexplosion om allt i hela världen och samtidigt ingenting. Snart kommer min blogg att bombaderas men det är inget kul att skriva på en virussjuk dator, men det kommer... Snart - så ladda för ett bombnedslag. Anna Karlssons hjärna om livet, planer och idér går på högvarv. Sen ska vi inte glömma att det finns ett och annat beslut som är på G att fattas också...
tisdag 9 september 2008
Stockholm
Från ett äventyr - växte ett annat. Gårdagens besök i Stockholm och Dalarnas hus där gjorde mig så här glad.
jag lovar att jag ska återkomma mer genomtänkt och konkret om vad detta innebär, så småningom.
måndag 8 september 2008
söndag 7 september 2008
mannen med gitarren talar till mig
Planen var egentligen att jag skulle åka till Alvik och se matchen, men jag lyckades inte få tag på en bil så det blev inte så, istället har jag lyssnat på musik i flera timmar. Jag har lyssnat på låtar med minnen, låtar som inger hopp och låtar som verkar tala till mig. Lars Winnerbäck förklarar och sätter ord på hur det känns inom mig. Tårarna är hela tiden nära och pressar hårt hårt hårt bak mina ögonlock. Jag pratar om låten "röda läppar", jag syftar på "Där elden falnar" och "Elegi"
vad händer, vad ska jag göra.
Från september till advent...
vad händer, vad ska jag göra.
Från september till advent...
lördag 6 september 2008
vilken lördag.
Dagen började riktigt bra idag...
Äntligen fick jag sova ut ordentligt. Eller, jag har alltid haft svårt att sova länge och idag pressade jag verkligen för att sova och ändå ser 09.23 har jag bekräftat den faktan ännu en gång, jag är inte bra på att sova bort dagar. Förresten, by the way... ingenting (som Jesper brukar säga) så drömde jag om att jag var iväg på solsemester, en resa som var helt underbar... Ohh I hope, cause I need it.
Jo som sagt, dagen började bra trots att jag inte sov riktigt så länge som jag hoppats på. Det gav mig dock tid till annat och god tid innan jag skulle ge mig av till Kuriren. Det var ju dags för mig att göra mitt femte jobb som sportjournalist. Klockan 1 tar jag cykeln in till stan, i strålande solsken och varma vindar. (ja för här uppe i norr har det varit ett fantastiskt höstväder idag)
Väl på Kurren börjar det med att det inte finns någon bil till mig, trots att det var bokat. Men Jimmy, som jag tror han heter fixar en till mig och här ska ni få höra, jag får... ingen annan än tidningens snyggaste bil... DET TACKAR VI FÖR.
Vi rullar iväg pärlan och jag och när klockan slagit tjugo över två befinner vi oss i Kalix. Jag hade skrivit ut en karta så jag skulle hitta men jag bryr mig inte om att ta fram den utan går på känsla, min magkänsla och mitt fantastiska lokalsinne vilket för mig till Furuvallen, på första försöket. DET NI! Jag var i väldigt god tid och när magen ropade efter något så gled jag in på Hemköp en runda.
Här börjar det sen... En kvart innan matchstart är jag sedan tillbaka på Furuvallen och det lustiga är att där finns inte en människa där. Ok, detta var herrar div 4 men någon publik borde de väl ha?! Mammorna och papporna här uppe i Norrland är väl också intresserade av sina söners matcher, eller?
Det var sjukt konstigt.
Jag lämnar vallen och kör tillbaka mot stan i hopp om att träffa någon och fråga, påväg ner dit ser jag en skyllt.
Äntligen fick jag sova ut ordentligt. Eller, jag har alltid haft svårt att sova länge och idag pressade jag verkligen för att sova och ändå ser 09.23 har jag bekräftat den faktan ännu en gång, jag är inte bra på att sova bort dagar. Förresten, by the way... ingenting (som Jesper brukar säga) så drömde jag om att jag var iväg på solsemester, en resa som var helt underbar... Ohh I hope, cause I need it.
Jo som sagt, dagen började bra trots att jag inte sov riktigt så länge som jag hoppats på. Det gav mig dock tid till annat och god tid innan jag skulle ge mig av till Kuriren. Det var ju dags för mig att göra mitt femte jobb som sportjournalist. Klockan 1 tar jag cykeln in till stan, i strålande solsken och varma vindar. (ja för här uppe i norr har det varit ett fantastiskt höstväder idag)
Väl på Kurren börjar det med att det inte finns någon bil till mig, trots att det var bokat. Men Jimmy, som jag tror han heter fixar en till mig och här ska ni få höra, jag får... ingen annan än tidningens snyggaste bil... DET TACKAR VI FÖR.
Vi rullar iväg pärlan och jag och när klockan slagit tjugo över två befinner vi oss i Kalix. Jag hade skrivit ut en karta så jag skulle hitta men jag bryr mig inte om att ta fram den utan går på känsla, min magkänsla och mitt fantastiska lokalsinne vilket för mig till Furuvallen, på första försöket. DET NI! Jag var i väldigt god tid och när magen ropade efter något så gled jag in på Hemköp en runda.
Här börjar det sen... En kvart innan matchstart är jag sedan tillbaka på Furuvallen och det lustiga är att där finns inte en människa där. Ok, detta var herrar div 4 men någon publik borde de väl ha?! Mammorna och papporna här uppe i Norrland är väl också intresserade av sina söners matcher, eller?
Det var sjukt konstigt.
Jag lämnar vallen och kör tillbaka mot stan i hopp om att träffa någon och fråga, påväg ner dit ser jag en skyllt.
"IFK Kalix vs. Haparanda FF
OBS!!! Pålänge 15.00"
OBS!!! Pålänge 15.00"
men GRATTIS. Nog för att mitt faders-ärvda lokalsinne kunde ta mig till Kalix och Furuvallen men till något Pålänge skulle det aldrig lyckas få mig. Nopp. En stunds tänkande och ett strångt försök till att tänka "Anna det kommer lösa sig, det är 10 minuter till matchstart men tänk positivt du fixar detta"
Ni förstår nog att jag kände mig ganska låst där. Jag stod med bilen i Kalix, utan karta mer än på just centrala Kalix. Jag ser inte en människa att fråga och jag har bara ett kuriren nummer på mobilen. Jag ringde Magnus med STORT hopp. Han svarade tack och lov, men kan inte hjälpa mig eftersom han inte heller känner till... Tur som jag har, FÖR EN GÅNGS SKULL, har han någon bredvid sig som kan leda mig rätt...
... men att köra på E4:an utan någon som helst aning om vart jag var påväg gjorde att varje minut på vägen kändes jättelång trots att tiden bara sprang iväg. Se och hör jag hittar rätt infart och 15.13 sänger jag in och ser sen en skylt "Pålänge 14" Jippi, alldeles perfekt! *not Jag ger mig iväg ut i ingenstans (ja det var mer ute än Spjutsbygd, jag lovar) och tro mig i den stunden var jag ganska less, hyfsat stressad och helt enkelt dawn. Det känns verkligen inte som det är meningen att jag ska skriva för Kuriren.
Men mitt i allt negg händer det som vände upp och ner på dagen totalt. Från tårar till gapskratt på bara sekunden, för framför mig på vägen står tre RENAR. Vad är det som händer? Kanske är det inte det minsta konstigt att möta dess liv, men ändå just i den stunden kändes det jättelustigt.
Jag kommer fram till Pålänge när det är tio minuter kvar av första halvlek, jag ser målvakten bli utvisad. Jag får ett programblad med laguppställningen i hand, (vilket jag inte varit bortskämd med förrut) och jag lyckas få tränare och publik att sammanfatta det jag missat... Tyvärr blev inte bilderna riktigt som jag tänkt mig, men i mån och mycket
...blev det en ganska bra dag, tack vare renarna skulle jag tro.
Detta har jag kommit fram till idag.
Ni förstår nog att jag kände mig ganska låst där. Jag stod med bilen i Kalix, utan karta mer än på just centrala Kalix. Jag ser inte en människa att fråga och jag har bara ett kuriren nummer på mobilen. Jag ringde Magnus med STORT hopp. Han svarade tack och lov, men kan inte hjälpa mig eftersom han inte heller känner till... Tur som jag har, FÖR EN GÅNGS SKULL, har han någon bredvid sig som kan leda mig rätt...
... men att köra på E4:an utan någon som helst aning om vart jag var påväg gjorde att varje minut på vägen kändes jättelång trots att tiden bara sprang iväg. Se och hör jag hittar rätt infart och 15.13 sänger jag in och ser sen en skylt "Pålänge 14" Jippi, alldeles perfekt! *not Jag ger mig iväg ut i ingenstans (ja det var mer ute än Spjutsbygd, jag lovar) och tro mig i den stunden var jag ganska less, hyfsat stressad och helt enkelt dawn. Det känns verkligen inte som det är meningen att jag ska skriva för Kuriren.
Men mitt i allt negg händer det som vände upp och ner på dagen totalt. Från tårar till gapskratt på bara sekunden, för framför mig på vägen står tre RENAR. Vad är det som händer? Kanske är det inte det minsta konstigt att möta dess liv, men ändå just i den stunden kändes det jättelustigt.
Jag kommer fram till Pålänge när det är tio minuter kvar av första halvlek, jag ser målvakten bli utvisad. Jag får ett programblad med laguppställningen i hand, (vilket jag inte varit bortskämd med förrut) och jag lyckas få tränare och publik att sammanfatta det jag missat... Tyvärr blev inte bilderna riktigt som jag tänkt mig, men i mån och mycket
...blev det en ganska bra dag, tack vare renarna skulle jag tro.
Detta har jag kommit fram till idag.
- Bilarna miniCooper är sjukt härliga att köra!
- Oavsett hur mycket jag vill lägga ner journalistlekarna så känns det någonstans som att detta är priset för att jag inte pluggar till mig jobbet utan har glidit in på ett bananskal.
- Renar finns på riktigt!
- Att det borde vara förbjudet att flytta matcher utan att lämna vägbeskrivning
- Att jag löste allt ganska bra ändå!
- Att jag ska skriva in fler Kurre-nummer i min mobil, för säkerhetsskull.
- Att svenska landslaget suger!
fredag 5 september 2008
oj vad trött jag är.
Tack världen för att ni äntligen gav mig fredag. Om jag var trött i måndags efter jobbet och träningen, så är det inte någonting emot hur jag kände mig när jag vaknade i onsdags och vi ska inte tala om hur trött jag varit idag. Men nu är det äntligen fredag, en minst sagt efterlängtad FREDAG.
Det har varit en bra vecka och jag känner mig verkligen förtjänt av denna helgen. Tack och lov. Och ja, jag har tänkt tusen tankar i veckan och jag tänkte dela med mig av några, men just nu orkar jag inte - tyvärr! För nu ska jag sova...
Imon ska jag köra till Kalix med en Kuriren-bil, fota och referera en match är det som ska göras
Godnatt.
Det har varit en bra vecka och jag känner mig verkligen förtjänt av denna helgen. Tack och lov. Och ja, jag har tänkt tusen tankar i veckan och jag tänkte dela med mig av några, men just nu orkar jag inte - tyvärr! För nu ska jag sova...
Imon ska jag köra till Kalix med en Kuriren-bil, fota och referera en match är det som ska göras
Godnatt.
tisdag 2 september 2008
det är faktiskt sant.
Hur många gånger har man inte hört att saker blir roligare om det går bra? Det är så sant som det är sagt. Här ska jag förklara varför med ett exempel...
Att leka journalist: Jag var ganska less där en kortis men nu har jag fått ett nytt jobb herrfotboll igen och nu ska jag hitta till Kalix helt själv med en Kurre-bil, hur ska det gå??!
Jag ska inte bara referera heller, jag ska fota också. :) Sjukt kul.
(själva bildkvaliteten var inte så bra sist, men motivet var de nöjda med)
Jag är galet taggad :)
Sen är det klart nu, på måndag ska jag till Dalarnas hus i Stockholm 14.30 på intervju för att bli säsongsarbetare i Idrefjäll... Åh vad jag vill, men jag har verkligen inte stora förväntningar på att det kommer gå vägen...
200 av ca 700 är kallade på intervju...
Att leka journalist: Jag var ganska less där en kortis men nu har jag fått ett nytt jobb herrfotboll igen och nu ska jag hitta till Kalix helt själv med en Kurre-bil, hur ska det gå??!
Jag ska inte bara referera heller, jag ska fota också. :) Sjukt kul.
(själva bildkvaliteten var inte så bra sist, men motivet var de nöjda med)
Jag är galet taggad :)
Sen är det klart nu, på måndag ska jag till Dalarnas hus i Stockholm 14.30 på intervju för att bli säsongsarbetare i Idrefjäll... Åh vad jag vill, men jag har verkligen inte stora förväntningar på att det kommer gå vägen...
200 av ca 700 är kallade på intervju...
måndag 1 september 2008
oj det gick fort....
igår skickade jag in ansökningarna - idag ringde de och kallade mig till intervju.
Det var en kille från Idre som ringde, och troligtvis blir det Stockholm på måndag eller tisdag.
Oj jag är inte alls nervös... *not
Det var en kille från Idre som ringde, och troligtvis blir det Stockholm på måndag eller tisdag.
Oj jag är inte alls nervös... *not
och här har vi det.
mitt första sportrep om friidrott. Lägg noga märke till att jag inte bara skrivit jag är fotograf också och det tycker jag att är lite merit :)
http://www.kuriren.nu/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=4125398
http://www.kuriren.nu/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=4125398
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)