onsdagendensjuttondeseptember

Ursäkta röran - här ser ut som ett bombnedslag!

Ni som känner mig, ni vet hur jag är. Jag vill tro att jag tänker igenom allt jag gör innan jag gör någonting, och någonstans inbillar jag mig att jag känner av någon sorts magkänsla och att det är den jag följer. Jag tror att jag är smart nog och tänker, och så är det nog också. Dock har jag lite svårt att tänka långsiktigt och likaså är det med magkänslan, jag tror på vad den säger just nu helt enkelt, sen får det liksom bära eller brista. Jag är en tänkande människa, en människa som tänker i ord och troligtvis är det först efter detta inlägget jag kommer att komma till insikt om hur genomtänkt jag verkligen är. Klarspråk tack... Jo det jag försöker säga är att det snurrar tusen tankar i mitt huvud just nu och vad ska jag säga,
- Jag tror i alla fall att jag löst några trådar nu?!

I slutet av augusti fick jag panik. Jesper hade åkt, och jag började förstå att shit vi skulle verkligen vara ifrån varandra hur länge som helst. Veckodagarna i skolan började bli vardag igen, men utan mig. Och själv klev jag upp 06.43 varje morgon för att jobba - jobba och åter jobba. På posten i Luleå, drygt 140 mil ifrån mina rötter. Till på det kom hösten och motivationen att satsa på fotboll sjönk sig djupare och djupare ner mot bottnen. Vem är jag? Vad gör jag? Varför är jag här? Vad vill jag göra? Vad händer?
Frågorna växte mig upp över öronen och jag ville bara explodera.

Jag bearbetade situationen genom att tänka i alla livets vinklar och det slutade med att jag satt och skrev ett CV. Jag har länge tänkt att jag skulle vilja sticka iväg en vintersäsong och vara skidlärare eller hur som helst ingå i skidteamet på en skidort, men något har sagt mig att jag skulle vänta med det. Att jag skulle ge Luleå ett tag till och vänta, men i min personliga kollaps behövde jag någonting att se fram emot, någonting att fantisera om och mest på kul skickade jag in CV till Sälen, Idre och Åre, SISTA DAGEN!

Nästa dag ringer de och vill att jag kommer på intervju. Hela veckan ringde de med samma fråga och då börjar jag istället fråga mig själv - "men herre gud vad har jag gett mig in på".

Men... En UTMANING stod för dörren och jag kunde inte annat än att anta den så till Stockholm bar det. Nervös som jag vet inte vad satt jag på flyget påväg ner... och det var då...

Det var då som jag insåg att jag är i en fantastisk period i livet. Medans andra sitter vid skolbänken med minst två terminer kvar går jag till jobbet som bara är min säkerhet till månadens slut. Jag har inga kontrakt att hålla, jag har inga lektioner jag måste gå på, inga läxor som måste göras och inte en inlämning planerad. Det finns egentligen ingenting som låser mig. Jag kan kasta mig ut i vad som helst, och så får det bära eller brista...

Jag är 19 år och ingen i samhället ställer som krav på mig att jag ska ha någon extrem utbildning och en fin yrkestitel att glänsa med. Jag är ny på arbetsmarknaden, ung och med hela livet framför mig. Jag skulle kunna börja jobba som hamburgerbagare på MC Donalds och skulle jag inte trivas kan jag bara ge mig iväg till nästa. Jag kan skriva in mig på arbetsförmedlingen och invänta något b-jobb som jag kommer tröttna på. Jag är i en period i livet där jag bara kan testa testa testa, jag har tid att ångra mig, chans att misslyckas och lära men framförallt, ingenting kan hindra mig...

Ena studen älskar jag friheten andra studen hatar jag den.
Jag kastas mellan trygghet och panik - Det är fritt, men fritt på ansvar som tränare brukar säga om alkoholen. Jag har möjligheterna men jag måste själv ta ansvar för de. Och det skrämmer mig, det skrämmer mig något otroligt ibland. Ja för tänk om jag inser att jag bara gjort fel när jag om tjugo år ser tillbaka på mitt misslyckade liv... Kan det bli så illa? Eller ja att jag åtminstone inte är nöjd, det vore ju förskräckligt.


panik - iver - ångest - längtan - oro - glädje - kollaps - motivation - press - stress - hoppfullhet - tro - ängslan - svaghet - styrka

Mellan tre och fyra timmar i en postbil som drivs av el, varje dag ger mig tid att tänka. Det ger mig tid att vrida och vända på varenda idé och minsta lilla tanke hinns det med att tänka flera gånger. Nu har jag kommit fram till ett och annat och nu är det dags att göra en sak i sänder officiell. Men jag har sagt det förrut och jag säger det igen...

"Ni som känner mig vet att det jag tänker idag kan vara det första jag utesluter i morgon. Det som känns självklart och helt rätt just nu kan vara helt otänkbart redan nästa vecka"

(Men och andra sidan, det är så denna tiden i livet är och som sagt, - ena studen älskar jag friheten, andra hatar jag den)


Så tänker jag om kärleken.
Det kändes tungt och hopplöst när Jesper åkte, det var rent ut sagt att helvete att känna att jaha nu ska jag vara i Luleå i ett län där han är född och uppvuxen medans han skulle vara där nere vars ifrån jag är kommen. Ohja, jag har tvivlat flera gånger, inte på oss men på situationen, mest för att jag vet hur mycket vi två behöver varandra. Men kärlek har inga gränser sägs det.



I helgen spelade Jesper tävling i Haparanda och jag var där med honom hela helgen, en helt underbar helg! Vi behövde den kändes det som och jag förstod verkligen varför jag sagt att jag älskar den killen. Nu tvivlar jag inte en sekund och det är så underbart att känna att jag träffat en person som älskar mig lika mycket tillbaka... jesper zerpe, är världens bästa pojkvän!

Så tänker jag om fotbollen.
Håll i er, men jag ska lägga av. Jag känner ingen som helst motivation att satsa längre och som det känns nu så är det inget alternativ att bara bara träna någon gång i veckan på kul sådär, ska jag spela fotboll ska jag göra det ordentligt. Så känns det nu och ja, det har gjort det länge men jag är helt övertygad om att jag så småningom kommer börja lira åtminstone lite igen men efter säsongen -08 dvs om ca 5 veckor ska jag sluta bolla... Min kropp vill inte och den har till och med fått mig att inte vilja. Så är det med den saken, tyvärr...



Så tänker jag om jobbet.
Kära posten. Ska jag vara helt ärlig har det varit en fantastisk sommar och jag gillar människorna som jobbar där alla på sitt sätt, det gör jag verkligen men nej, jag vill inte bli en ny Svensson - Svensson. Nu har jag månaden ut på posten i Luleå och jag är ju som bekant friland på Norrbottenskuriren på obestämd tid. Jag är oerhört glad och tacksam att jag fått jobb här uppe, det är inte alla som får det, men jag är påväg någon annan stans. Jag är lite less på att glida runt min tur bland alla postlådor och postfack, men samtidigt har jag förhoppning att kunna jobba i alla fall en bit in i oktober också, mest för pengarnas skull..

Sen blir det ju Idre - nu gör jag det officiellt, jag fick högsta betyg vid intervjun och jag blev anställd på plats så i december kommer jag flytta till norra dalarna ett par månader. Skidskolelärare för kidsen är arbetsuppgiften och jag är övertygad om att det kommer bli hur bra som helst. En vit jul och ett vitt nyår omringad av barn hela dagarna - det är nice.

Så tänker jag om lägenheten.
Åh jag älskar den, men jag har efter många om och men kommit fram till att jag trots allt ska säga upp den. Jag vill inte känna att jag måste tillbaka, utan jag vill mer känna att ok, vill jag tillbaka så löser det sig, vill jag inte tillbaka efter fjällen så är det ingenting som tvingar mig. Det är lite sorgligt, men ett halvår kommer det i alla fall bli.

Så tänker jag om Luleå.
Jag har hitills trivts hur bra som helst och varje sekund har varit över mina förväntingar. Jag har vunnit hur mycket som helst genom att flytta hit och jag ångrar det inte en sekund. Det finns inga tvivel om att jag skulle kunna stanna om det inte varit för jobbet i Idre och jag är inte alls emot att flytta till norrland igen om vägarna för mig dit.

Så tänker jag om framtiden.
Jag tänker helt klart ljust på framtiden. Just nu är väl tanken att jag ska säg upp lägenheten, flytta hem några veckor i början av november och fram till det att jag flyttar till Dalarna. Efter fjälljobbet, har jag som tanke att bo hemma och jobba fram till Jesper tar studenten och därefter tillsammans med honom bestämma vart vår väg ska gå.

men mycket kan hända.
Jag är dock helt otroligt glad att jag gav mig iväg ända upp hit, jag har vågat testa och jag ser det inte alls som en förlust att det bara blir ett halvår. Snarare är jag tacksam för att jag vill så mycket, att jag vill pröva fler saker innan det är försent. Jag känner inte alls att jag alltid kommer flaxa omkring så här, jag vill ha en trygghet och ett stabilt svenssonliv med barn, jobb och en lya tillsammans med min Jesper men jag känner inte att jag behöver stressa dit, det är en tidsfråga men just nu blir det i alla fall inte...

hur som helst. Min inställning är att jag alltid går vinnande ur alla mina misslyckanden och jag går alltid som förlorande om jag inte vågar.

"Det får bära eller brista
imorgon är en annan dag"