när jag ger tid för mig själv en stund.

Jag älskar min lilla, obetydande blogg i tider som den jag går igenom just nu. Jag är mycket väl medveten om att jag inte är ens i närheten av samma läsarantal som jag haft tidigare men det gör mig inte något. Jag förtjänar inte det, med tanke på min dåliga uppdatering och mitt något ointressanta skrivande.

Men just idag, behöver jag verkligen bloggen. Jag insåg nämligen i helgen att jag ramlat tillbaka i hur jag mådde i somras. Hjärnan har svällt över. Det har varit valp, jobb, samvete, skola, kärlek och vänner. Jag älskar som jag sagt innan att ha många bollar i luften men i helgen när tårarna inte ville sluta rinna insåg jag att jag måste göra något, och det NU annars kommer det gå käpp rätt åt helv*te. Jag vet nämligen att jag egentligen, lever ett fantastiskt liv omringad av tonvis med kärlek, jag vet att jag lever efter en känsla jag vill och allt fantastiska vill jag verkligen inte förlora.

Men ibland finns det tider i livet, har jag lärt mig, som är ohanterbara. Det spelar då ingen roll hur mycket man försöker och anstränger sig, det räcker ändå inte till. Det handlar om ärlighet, att verkligen mena det man sysslar med, och även om jag vill det så är det inte äkta det jag bidrar med nu, budskapet når inte fram och istället för att febrilt försöka göra allting till perfekt så blir det dess raka motsats. Om jag fortsätter som jag gör nu, kommer jag förlora kärleken, vännerna och hela mig själv och det är faktiskt varken jag, eller mina fantastiska vänner värda. Det finns många där ute och runt omkring mig som gör mitt liv, som ger mig livsglädjen och de är minst sagt värda det bästa. Nu kan jag inte ge det, men jag vet om det, och jag ska göra någonting åt det.

De närmaste dagarna ska jag ta hand om mig själv alla de tillfällen som går, för att vända trenden jag går emot och bli en medveten motståndare till den vägg jag är påväg att smälla rakt in i. Sommaren är klar, resan till EM är i stort sett färdig planerad, de två tidigare skolkurserna är godkända, VFUn är snart över och så fort den är det ska jag börja jobba in lite pengar igen. Pumba är på bättringsvägen och hittills har jag lyckats med allt jag kan tänka mig. Jag borde vara lugn, kunna slappna av och njuta av att varmare dagar är på väg. Just nu kan jag inte det, STRESS, ÅNGEST och en stark känsla av att inte RÄCKA TILL nöter nöter och nöter. Det tar all min energi och så vill jag inte ha det.

Tack alla fina vänner som finns runt omkring mig, ni gör mitt liv och jag är så glad att era axlar finns. Jag älskar er så mycket, och jag vet att jag inte visar det just nu men jag lovar jag ska kämpa mig upp ur gropen, börja se ljuset och le med en god känsla i magen igen snart. Tills jag har lyckats med det är jag evigt tacksam för att ni finns, ni ska veta att det är era personligheter som gör min vändning möjlig och jag hoppas att ni vet att när era liv känns som motståndare till er själva så finns jag alltid för er tillbaka!

All kärlek i hela världen!