Idag har Anna varit lite arg, fast egentligen mest besviken. Besvikelsen började egentligen redan förra veckan när informationen nådde oss första gången. Ett löfte är i mina ögon något man mot allt måste kunna leva upp till om man säger det. Kommer det sedan mot alla ods någonting som bryter löftet anser jag att man är skyldig någon typ av kompersation. (Hur detta svenska ord nu än stavas)
Jag har varit lite för mycket besviken den senaste tiden. Mer än vad som är vanligt för att vara mig. Det började lite när jag skulle sälja mitt fina barbord med de tillhörande stolarna. Vissa människor verkar ha något typ av behov att bara kasta onödigt elaka bokstäver i ansiktet på andra. Det tycker jag är dumt.
Sen var det det där med min tatuering. Jag tycker att gör man fel, vilket absolut är mänskligt, något som vi alla gör, måste man kunna stå för sitt misstag! Gör man inte det, då blir Anna faktiskt lite besviken och får en liten klump i magen. Sanningen var ju nämligen den att det stavades fel på min fot, och det förstår ni - det var på MITT ansvar tydligen. Är det någon som kan förstå hur det kan vara så? (isåfall får ni gärna meddela mig en förklaring)
Sen var det en annan sak som gjorde mig lite less förra veckan - men jag sa ifrån, fnätte lite på näsan och därefter kändes det väldigt bra. Vad det var känner jag inget behov att ventilera ut.
Ja och så idag vaknade min besvikelse upp igen då. Det har blivit för mycket av det nu tycker jag! Vi kan väl ingenting göra någon av oss, men det var skönt att själv få säga vad jag tyckte om saken. Det är inte OKEY, det funkar inte så, ja och så enkelt är det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar