min älskade pihx.

(mamma har skickat ett foto på min älskade lilla Pihx)

Det är mer än fem månader sedan jag träffade min älskade Pihx nu. Jag kommer ihåg hur ont det gjorde i magen att tvingas lämna min lilla lurvboll så länge. Nog vet jag att han har varit i trygga händer hela tiden, men nu saknar jag honom alldeles för mycket.

Han känns för mig lite som jag tror det känns att ha ett barn, han fanns vid min sida i somras när det var långt hem till alla och jag saknar honom varje dag nu. Ibland kommer faktan ifatt mig själv att jag kanske lever ett lite för spontant liv för att ha katt och att jag kanske handlade lite utan att tänka när jag bestämde mig för att bli hans ägare, men och andra sidan känner jag hela tiden att jag behöver honom och jag vill inte mot allt i världen bli av med honom.

Han är min katt, och nu är det bara två veckor kvar tills jag får skämma bort honom och krama honom dag och natt.