Jag hittade just en låt av Sara Löfgren som liksom talade till mig på ett väldigt speciellt sätt. Det har varit en tuff tid bakom men i torsdags började den långa vandringen tillbaka. Stigen mot ljuset och det där fina. Men tillbaka till låten, just nu älskar jag!
Jag tog den stora vägen
Jag alltid velat gå
Gång på gång vänder jag mig om
och fast än jag var säker på allt jag velat nå
Blev resan plötsligt väldigt lång.
Prova dina vingar, ja man säger ju så
Men varför är det då så svårt att gå?
Håll om mig, älska mig
Jag behöver dig så
Håll om mig, älska mig
Lova mig att aldrig gå
Håll om mig, älska mig
Det är kallt här inatt.
Stegen jag tog blev flera
I takt med hjärtats slag
Men vägen ledde aldrig hem
Istället fylldes jag av längtan
med varje andetag
och skulden blev min bästa vän
Ensam är stark, ja man säger ju så
Men varför är det då så svårt att gå
Håller du om mig när jag är rädd?
Talar du om vad jag är värd?
Tryggheten som har lämnat mig,
säg kan jag få den utav dig?
Håll om mig, älska mig
Håll om mig, älska mig
Jag behöver dig så...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar