en olycka på idrefjäll

En snabb uppdatering:

• denna veckan har jag knattegrön, knatteblå, knatteröd och privatlektion.


• inga askebarn denna veckan. :/


• anna björnsson och hennes pojkvän kasper kom upp till fjället igår


• jag och elin har massor av mat i kylskåpet


• och idag kom det en kvinna till mig i backen, från ingenstans, just när jag hade knatteröd och så sa hon. - jag måste bara säga att du är väldigt duktig!

För några sekunder blev jag väldigt, väldigt glad och den komplimangen smickrade mig från tårna och ända upp hela vägen till håret på skallen. En lift senare var allt annorlunda. Det hände en olycka mellan mina, knatteröd-kids och en skicart kille. Det var väl egentligen ingens fel, ingen blev speciellt allvarligt skadad men det var längesen det gjorde så ont i hjärtat som när jag såg vad som hände framför mig. barnen i min grupp är på mitt ansvar, det var det enda som ekade i mitt huvud. Efter att ha berättat om händelsen på både svenska, danska och engelska för alla föräldrar tog jag ett snack med chefen. Det var lugnande, men jag kände mig ganska värdelös faktiskt och när jag hade min sista lektion för dagen (en privatlektion med en nybörjare från danmark, skakade min ben ganska bra fortfarande.) Det var verkligen obehagligt!

Det är i sånna stunder som längtan efter en varm famn blir så stor. Nu hände det som sagt inget allvarligt, vi hade änglavakt med oss, men tankarna på att DET KUNDE GÅTT RIKTIGT ILLA den är mer närvarande än man kan tänka sig. Men som Fredrik sa, (chefen) - Nu har du lärt dig och fått erfarenheter av detta också. Och Adrian sa, - Anna nu kan det faktiskt inte bli värre för dig.

Den där varma famnen... jag saknar min älskade pihx något otroligt. Jag finner inte ord. Han är min, han är den bästa jag har, den käraste som finns. Jag älskar honom.