jag tänkte bara berätta att jag lever.

Nu sitter jag här med ivriga fingrar. Det var över en vecka sedan jag skrev sist vilket bidragit till att en och annan(?!?!) dragit på sig abstinens-besvär, detta ber jag förståss så hemskt mycket om ursäkt för. Anledningen till detta öde är att jag för tillfället står utanför all kommunikation med omvärlden. Jag har med andra ord inget internet ännu, vilket är på ingång. Det är bara ett helt företag att hitta något bra bolag och när jag som fallet är nu dessutom står utan någon möjlighet att enkelt klicka in på någon hemsida och jämnföra priser och sånt så tar det längre tid än vad som kan anas. Thats life. På min mobil går det förståss alltid att nå mig.

Ja som sagt jag lever och ja, jag måste säga att jag trivs väldigt bra hittills. Kontaktnätet sträcker sig dock inte längre än på ytan hos mina nya lagkamrater och likaså på mitt nya jobb. Sen är det Jespers familj jag känner här, men jag är inte det minsta bitter för det. Det är i mina ögon det som är utmaningen, och ja äventyret har bara börjat.

Som sagt det var ett tag sen sist. En vecka??!! Och att vara helt ny i en stad en vecka har som ni säkert förstått gett mig tusen intryck och än har jag nog inte lyckats sålla hälften av den informationen jag fått. Hur som helst, jag tänkte att för den nyfikna så har detta hänt.
Midsommar var vi som sagt i stockholm och helgen var helt helt underbar. Hur härligt som helst, fram tills det var dags att plocka stygnen. Så ja de är borta nu, men jag rekommenderar alla att det sannerligen inte är värt att trampa på en glasbit för att göra och ta bort stygn i hålfoten gör bland det ondaste jag någonsin varit med om. USCH. Nu är de i alla fall borta och trots att det gjorde lite ont precis efter har min fot återhämtat sig och jag har faktiskt både lirat boll och sprungit i trappor med den nu.

Sprungit i trappor ja, mitt nya jobb. JAG ÄR SJUKT NÖJD! Fyra dagar på jobbet har varit hur kul som helst. I måndags var jag sådär jättelagomrädd för det där med normerna på ett nytt ställe. Ni kanske förstår om jag säger, vad har folket med sig i matlådorna, vad pratar man om, vilka människor sitter med vilka, osv. Det där är lite läskigt tycker jag och precis som de andra gångerna jag ställts inför den situationen kändes det ganska obekvämt. Men jag klev upp tidigt på morgonen och cyklade till Bergviken och väl där blev jag mottagen och nu fem dagar senare känns det inte alls kusligt att trampa in på posten i Luleå, snarare tvärt om. Jag är då brevbärare och har denna veckan fått lära mig hur allt går till och min "lärarare" heter Per och är mittfältspelare i ett av Lulelagen. Sjukt skön kille som älskar se mig göra fel, det är förståss inget han har uttalat men det där leendet som sprider sig över hans läppar när jag lägger posten i fel låda det säger allt. Han är snäll också, men oj va de driver med mig på det där stället! :) En härlig gargong. Nästa vecka ska jag börja köra själv, (jag kör el-driven flakmoppe, kan inte bli bättre!) Och jag har lärt mig teorin över hur man snabbast lägger posten i rätt brevlåda, men i praktiken har jag en del kvar att lära. Hur som helst och kort och gott. Jag trivs på posten och nästa vecka ska det bli fint väder också säger de som tror sig veta och då blir mina timmar på moppen bara ännu mer glassigt. Veckan slutades också med att posten hade en friluftsdag som jag pga match bara kunde vara med på litegrann.. Men det var kuligt.

Japp, fotbollen då. Suck. Det känns hemskt för hur mycket jag än älskar att lira boll så räcker inte det. Motivationen börjar tryta faktiskt och ärligt talat så tror jag att det den sista tiden i Öster som är anledningen till detta. Det började i höstas och sen har det bara gått utför. Ingen trodde på mig och när jag aldrig fick chansen vad jag än gjorde så känns det ganska naturligt att det blivit som det blivit. Att dessutom bli utkastad från allt helt plötsligt gjorde inte saken bättre. Min utveckling har helt enkelt gått neråt och nu känns det faktiskt ibland som den gått för mycket neråt. Jag ser inte över staketet längre helt enkelt. Foten har varit lite sådär och hur taggad jag än var för träning så går det inte när jag väl står mellan stolparna, jag har glömt hur jag ska röra mig och fall-tekniken som innan kändes så naturlig känns bara obekväm och klumpig och det är inte roligt längre helt enkelt. Hur som helst, svackor är aldrig roliga och enda sättet att komma ifrån de är att kämpa sig igenom har någon klok människa sagt och så sant som det är sagt har jag bestämt mig för att ge det säsongen ut i alla fall och verkligen satsa och gå in för det så mycket som möjlgit för att sedan i norvember någon gång ta beslutet om jag ska sluta eller inte. Dock sjukt kul att vara innemitt under andra halvlek av matchen igår men en vecka på posten har slitit på kroppens alla muskler kan jag säga, det finns en och annan som är ganska utsliten nu. Det är sanningen om fotbollen detta.

Ja sen lägenheten, jag älskar allt i den utom den blå 90-tals tapeten i sovrummet som tack och lov snart är historia. Eller i alla fall så fort jag beslutat mig för vilken vacker tapet den ska bli ersatt av. Sen finns det en svag doft av cigarettrök i väggarna, men jag kämpar seriöst med blommor och grönt för att denna förskräckliga lukt som jag hatar över all annan ska lämna så snabbt som möjligt. Jag har efter många om och men fått in en säng, en soffa och ett barbord och hyllor och lådor fylls allt eftersom. JAG STORMTRIVS, det jag saknar mest är Jesper som ännu inte varit inne i lägenheten. För övrigt har mina första gäster beslutat sig för att komma på besök. Ingegerd, Patrik & Hampus kommer tillsammans med mamma och Jenny att klampa in 31 juli och det ser jag verkligen fram emot. Ja vad ska jag mer nämna om denna livsberättelse?

Jo jag ska träffa Malin på Norrbottenskuriren sport imon om allt går som det ska. Sen får ni leva med att inläggen blir långa och få ett tag till, men snart så. Då blir det ordentligt med läsning. Det lovar jag!

Nu vill jag tacka alla som finns, framför allt PAPPA för att du körde upp mig och en hel V50 med grejer. Jag vill tacka MAMMA bara för att du är underbar och alltid finns där och är sådär urgullig när du saknar mig så mycket. CAMILLA för att du är världens bästa svärmor, ÅKE för att du är världens bästa svärfar och Marcus och Malin för att ni är så himla söta och hjälpsamma. Och JESPER, dig vill jag bara ha hem och det nu... Sist men absolut inte minst fastrarna, INGEGERD för att du planerar besöket hos mig och gör det möjligt för mig att träffa kusinerna och att du visar för mor min att jag inte är längre bort och att det inte är så farligt att åka till mig. ANNA-KARIN för att du är så himla trogen min blogg och att du alltid finns där, det är så underbart. Nu hoppas jag bara att du ska upp hit och jobba snart! <3 NI ÄR BÄST!!!

Tack och hej allesammans och ni, glöm inte att min mobil är på dag och natt. Det är alltid bara att slå en pling om det inte är för att ni saknar mig så kanske ni kan göra det för att jag saknar er!