Tankarna kom när jag såg min krönika på pappas kylskåp.

Det är snart ett år sedan jag kladdade ner könikan om framtiden och fick den publicerad i Smålandsposten, men jag känner fortfarande lika mycket för varje mening i texten. Det är ok, men ändå inte att gå sin egen väg. Nu handlar det inte längre om att hitta en framtid på samma sätt som för ett år sedan, nu handlar det om ett jobb och för mig är det en jakt på nya äventyr. Det är så jag vill leva, jag vill inte ha vardag ännu, jag vill ha nya saker på gång hela tiden...

En linbana mot framtiden

Ska du plugga där då? Var ska du bo? Trivs du inte i Växjö eller varför ska du fytta? Frågor i tusental och tankar i miljoner, att sluta gmnasiet känns mer som att falla från ett stup än att äntligen uppleva livets alla drömmar.
Jag har väldigt snart gått tolv år i skolan. Varje måndag morgon har jag vaknat och haft en vecka med likadana morgnar framför mig. Varje vecka, varje månad och varje termin från första klass till tredje året på gymnasiet har jag fått följa lärares anvisningar, rätta mig efter skolors policy och gått runt i en byggnad som en skolelev i mängden. Sjung om studentens lyckliga dagar, efter tolv år hoppades jag på en vändning i livet. Slutet på det gamla och början på det nya,men icke.
Istället känns det som att hela mitt liv är planerat utan och innan, in i minsta detalj. Min vilja och mina intresse finns inbakade med i det stora hela känns det som att jag måste fööra precis som alla andra för att bli accepterad. Jag har två val, antingen börjar jag plugga direkt och tror mig nå mitt drömyrke och bli välbetald en vacker dag. Eller tar jag det berömda sabbatsåret, flytar hem, tjänar pengar på ett tråkigt jobb, för attsedan ge mig ini studentlivet vid ett senare skede.

Nitton år gammal, skoltrött och vilsen bland alla universitet och högskolor. Jag vill så mycket, men jag vill inte planera nu var jag kommer att vara om 35 år. Tänk om det fanns en utbildning till en framtid där jag bytte jobb varannat år. Alla idéer är möjligheter, jag stör mig så mycket på alla som verkar tro att jag kommer att få bättre livserfarenheter i min ryggsäck om jag planerar allt innan jag ge mig in i något. Det verkar som att flytta hemifrån, utan några tankar på att studera just nu, utan några planer på att bli aupair och utan fastställt mål är som att stämpla "jag-kommer-att-sluta-i-arbetslöshetsträsket" i pannan. Livet borde ju bli mer spännande om man vågar sig in på den oplanerade vägen, där ingenting är fastställt men möjligheterna miljoner. Studenten närmar sig med stormsteg. Antingen blir det den traditionella karrärstrappan eller klivet ut på egna vingar med ödet som karta. Let the time talk.

Anna Karlsson
UNGskribent, Smålandsposten (www.smp.se)