Skolavslutning & mösspåtagning

Precis som traditionerna säger så var det dags för skolavslutning i Växjö Domkyrka. Dit kom vi efter att ha gått på ett "jättevackert" led efter fanbärarna från skolan till den oranga kyrkan. Hela vägen skrålade vi förståss.

"för vi ska ta studenten för vi ska ta studenten"

Väl inne i kyrkan blir jag verkligen glad i magen när jag ser både mormor och farmor&farfar och när Anna-Karin dessutom är där kicklas det till i magen, jag kände mig så otroligt uppskattad i den studen. Min kära mor och far var ju också där :) Tusen tack ska ni ha.

När Wiklund, Fanny&Hanna och Kåberg snackat och en och annan sommarlovsenlig psalm sjungits var det dags för mig & Martina att hålla våra tal. Bokstäverna i mitt tal kom direkt ifrån hjärtat, jag menade precis varenda ord jag sa där inne och trots att tårarna rann om inte precis i hela talet så lovar jag att det fanns mer inom mig som ville ut. Tankarna på att internatlivet skulle vara slut nu skrämmde mig något otroligt mycket. Att hålla talet inför alla som satt inne i domkyrkan var bland det jobbigaste jag någonsin gjort. Inte alls för att jag var nervös eller så, men jag ställde mig själv i en situation där jag med gråten ihalsen skulle sammanfatta tre av de bästa åren i mitt liv. Men samtidigt som det var en otroligt svår stund så var det också en ära att få hålla ett tal och få chansen att sätta ord på känslan jag bar inom mig, känslan och kärleken till den tiden som just nått sitt slut. Internatlivet på internatet.



"Nina, Sofie, Fredric, Carl, Daniella, Hans, Josefin, Tobbe, Ludde, Sebastian, Carro, Anna, Sally, Scharnke, Jenny och jag Anna Karlsson

Det var hos oss det vita kuvertet med den blå ProCivitas stämpeln damp ner i brevlådan, under sommarlovet 2005. Grattis du har blivit antagen till ProCivitas Privata gymnasium. Det var så resan tog sin början. Resan som skulle bli en färd igenom tre underbara år. Från Kiruna i norr, till Helsingborg i söder. Från Sunne i väst till Boden i öst kommer vi som nu inom några dagar kommer att packa ihop vår tid i Växjö och lämna internatfamiljen som internatare för sista gången. Det sägs att livet inte är de dagar som går, utan de dagar man minns.
Jag har funderat lite på vilka av de minnen vi fått de här åren som kommer att ha satt djupast spår inom oss och jag har kommit fram till att det finns tre ord som speglar internatlivet allra bäst. Gemenskap, galenskap och öppenhet.

Ja, dessa ord kan förstås också tolkas som internatfamiljen, fester och ett liv, en vardag utan hemligheter.

Det finns inte en möjlighet att vi kommer att minnas alla dagar som gått och allt vi fått vara med om men vi kommer aldrig glömma bort vår familj, vår internatfamilj. Här har dagarna börjat med dörrknackning för att samla ihop alla som ska äta frukost tillsammans. Här räcker det att någon säger videomix, eller ja nu mera hemmakväll så är ett helt gäng påväg ner mot stan. Här finns alltid någon som lyssnar, någon som skrattar och någon som sover över. Det är den gemenskapen som nått sitt slut nu. Troligtvis kommer även de här tre årens alla partyn vara med på listan bland våra starkaste minnen. Både för att vi lärt oss ett och annat, men också för dessa kvällar alltid blivit något alldeles speciellt. Slutligen kommer det garanterat komma en dag då vi tvingas påminna oss själva om att alla andra i samhället inte är lika öppna om ALLT som vi är och har varit på internatet. För känsliga öron går jag inte in mer på den saken. Men det någon vet på internatet vet alla.

Precis som vi nu kommer att tvingas anpassa oss efter den nya vardag som väntar så har vi också anpassat oss och skapat oss en identitet under vår tid på internatet. Identiteter som förändrats under åren. Den som kom hit i tron om att vara störst bäst och vackrast kanske har lyckats bli nertagen på jorden. Den av oss som gång på gång offrade sig och tog disken under första året kanske lämnar internatet med inlärda repliker om hur man bäst slipper undan. Den av oss som alltid lämnade tvn åt de stora treorna i ettan kanske NU tror sig vara kung över fjärrkontrollen. Sen kanske det finns en och annan som inte lärt sig nånting om att diska tvätta och städa men hur som helst, internatlivet har fått oss alla att växa. Sen är det ju bara så, de starkaste överlever, resten flyttar hem.

Men så tillbaka till den här dagen, vår studentdag. En dag som vi både längtat och fruktat. Dagen som kommer skilja oss ifrån de vänner vi fått under gymnasietiden men också den dagen som kommer släppa oss fria från skolan. Om några dagar kommer vi internatare i årskurs tre att lämna ProCivitas, Växjö och internatet utan en returbiljett i handen. Vi kommer alla att lämna internatet fulla av minnen, fulla av kunskaper och vänner för livet, utan att veta när och om vi kommer att komma tillbaka och ses igen.

Men som internat-pappa-Olle sa.
-Vi får inte tänka att vi flyttar ifrån någonting, utan att vi flyttar till någonting.
Internatlivet är speciellt, låt det få fortsätta vara det. Tusen tack för allt och tack för mig."

Jag hoppas att de flesta som hörde mitt tal och också de som här efter läst det förstår varför avskedet från internatet känns såtufft som det gör.

Efter mitt tal sjöng två tjejer en jättefin låt innan vi tog oss mot mösspåtagningen! Utanför kyrkan kramade nästan alla internatare om mig, och det kändes så hemskt men samtidigt så skönt att jag fått träffa alla i hjärtat. Och som sagt, mina ord i talet kom direkt från hjärtat!