Mitt avslutningstal

Det var bland det jobbigaste jag varit med om att få hålla tal på avslutningen, min studentdag. Samtidigt som det var en obeskrivlig befrielse att få sätta ord för den tid i mitt liv som betytt mest för mig hitills. På självaste dagen med D

"Nina, Sofie, Fredric, Carl, Daniella, Hans, Josefin, Tobbe, Ludde, Sebastian, Carro, Anna, Sally, Scharnke, Jenny och jag Anna Karlsson

Det var hos oss det vita kuvertet med den blå ProCivitas stämpeln damp ner i brevlådan, under sommarlovet 2005. Grattis du har blivit antagen till ProCivitas Privata gymnasium.Det var så resan tog sin början. Resan som skulle bli en färd igenom tre underbara år. Från Kiruna i norr, till Helsingborg i söder. Från Sunne i väst till Boden i öst kommer vi som nu inom några dagar kommer att packa ihop vår tid i Växjö och lämna internatfamiljen som internatare för sista gången.
Det sägs att livet inte är de dagar som går, utan de dagar man minns.
Jag har funderat lite på vilka av de minnen vi fått de här åren som kommer att ha satt djupast spår inom oss och jag har kommit fram till att det finns tre ord som speglar internatlivet allra bäst. Gemenskap, galenskap och öppenhet.

Ja, dessa ord kan förstås också tolkas som internatfamiljen, fester och ett liv, en vardag utan hemligheter.

Det finns inte en möjlighet att vi kommer att minnas alla dagar som gått och allt vi fått vara med om men vi kommer aldrig glömma bort vår familj, vår internatfamilj. Här har dagarna börjat med dörrknackning för att samla ihop alla som ska äta frukost tillsammans. Här räcker det att någon säger videomix, eller ja nu mera hemmakväll så är ett helt gäng påväg ner mot stan. Här finns alltid någon som lyssnar, någon som skrattar och någon som sover över. Det är den gemenskapen som nått sitt slut nu. Troligtvis kommer även de här tre årens alla partyn vara med på listan bland våra starkaste minnen. Både för att vi lärt oss ett och annat, men också för dessa kvällar alltid blivit något alldeles speciellt. Slutligen kommer det garanterat komma en dag då vi tvingas påminna oss själva om att alla andra i samhället inte är lika öppna om ALLT som vi är och har varit på internatet. För känsliga öron går jag inte in mer på den saken. Men det någon vet på internatet vet alla.

Precis som vi nu kommer att tvingas anpassa oss efter den nya vardag som väntar så har vi också anpassat oss och skapat oss en identitet under vår tid på internatet. Identiteter som förändrats under åren. Den som kom hit i tron om att vara störst bäst och vackrast kanske har lyckats bli nertagen på jorden. Den av oss som gång på gång offrade sig och tog disken under första året kanske lämnar internatet med inlärda repliker om hur man bäst slipper undan. Den av oss som alltid lämnade tvn åt de stora treorna i ettan kanske NU tror sig vara kung över fjärrkontrollen. Sen kanske det finns en och annan som inte lärt sig nånting om att diska tvätta och städa men hur som helst, internatlivet har fått oss att växa. Sen är det ju bara så, de starkaste överlever, resten flyttar hem.

Men så tillbaka till den här dagen, vår studentdag. En dag som vi både längtat och fruktat. Dagen som kommer skilja oss ifrån de vänner vi fått under gymnasietiden men också den dagen som kommer släppa oss fria från skolan.

Om några dagar kommer vi internatare i årskurs tre att lämna ProCivitas, Växjö och internatet utan en returbiljett i handen. Vi kommer alla att lämna internatet fulla av minnen, fulla av kunskaper och vänner för livet, utan att veta när och om vi kommer att komma tillbaka och ses igen.

Men som internat-pappa-Olle sa.

-Vi får inte tänka att vi flyttar ifrån någonting, utan att vi flyttar till någonting.

Internatlivet är speciellt, låt det få fortsätta vara det. Tusen tack för allt och tack för mig."