Idag lämnade jag samlingssalen när klockan ganska precis passerat två med en härlig känsla i magen. Ja ok, den var lite sådär blandad egentligt men hur som helst så hade jag skrivit mitt sista naturkunskapsprov på gymnasinivå. Dessa "sista gången..." händelser kommer förövrigt bli fler och fler nu allt efter som tiden går och jag har väl insett att det är så vi måste se på skolan och de tunga veckorna här nu. Det är sjukt mycket som kommer på en gång, men bra som vi är lyckas vi oftast ta oss igenom det. Den erfarenheten har jag fått av de här åren. Hur jävla hemskt och omöjligt det känns ibland så har jag faktiskt tagit mig igenom de flesta hemskheter även att det ibland varit med nöd och näppe. Tina sa det innan idag, ni får se det som att det inte är mycket kvar nu.
Det gav väl en lite skön känsla i magen men kort därefter vad de där bad feelings känslorna tillbaka. Jaha ok det är inte mycket kvar men då ska vi stå dagar efter studeten och gråta över att internatfamiljen skiljs åt istället. Ja, det är en tuff tid nu. Att längta ger inte tiden mindre bekymmer helt enkelt. Men nog ska vi lyckas passera både tung skoltrötthet och sckitzofrent humör under studenten. Jag tror på oss, jag måste göra det. Trots att årskullen 1989 inte har haft det allt för lätt.
Vi är årskullen när allting förändras. med positiva och negativa följder. men det tar vi en annan gång. Nu ska jag plugga Svenska. wohooo.
1 kommentar:
Ta det lugnt. det är ju två månader kvar:-) Nej, det kommer att gå grymt fort och sen står du där och ser tillbaka till hösten och tyckte att det där var väl inte så farligt! Det finns alltid nya utmaningar och hinder man ska över i livet. Men jag tror och hoppas att vi två, när vi blir gamla och kloka kan säja att det där var ju inte så farligt i alla fall:-)
Kämpa på en dag, en timme, en minut i taget och försöka njuta lite av stunden ibland. Puss från din halvkloka faster
Skicka en kommentar