Jag bjuder er på mitt misslyckande - här och nu.

Snart har jag gått 12 år i skolan och fram tills idag har jag klarat av skolan ganska bra. Jag är ganska nöjd med mina insatser om jag ska vara riktigt ärlig. Ja jag ska inte säga för mycket, för än har jag inte betygen i handen men jag känner ändå att jag börjar ro i land nu.

Idag kom dock ett bakslag. Vi hade nationellt prov i Svenska och det innefattar ett tal som ska vara retoriskt korrekt, det ska följa mallen för hur ett tal ska vara upplagt och dessutom ska folk vilja lyssna på mig. Sist men absolut inte minst ska jag tala 5 minuter, varken mer eller mindre.

Jag har aldrig haft problem med att skriva, jag har aldrig haft problem med att fundera ihop något bra och att stå framför publik är näst intill något jag går igång på. Eller ja - jag gillar det i alla fall. Men inte idag, för idag gick allt emot. Eller egentligen har det gått emot från den första lektionen då vi började prata om talet. Från det att vi fick se vilket ämne vi skulle hålla tal om och hur vi skulle dra paraleller mellan text i häftet och bilder. Från det att vi fick veta att vi skulle ha en vinkel och handling om årets ämne "saga och sanning", så länge har jag bara hatat det här jävla talet. Om jag inte minns helt fel har jag till och med nämnt något tidigare i min blogg om det hela om hur mycket jag bara velat slippa det.

Det som varit problemet är att jag helt enkelt inte kunnat hitta fantasin till att få ihop ett bra tal och när jag väl har haft tid för att skriva har jag tröttnat när jag insett att jag inte kommer få ihop ett tal enligt alla punkter som ska följa med och däribland göra talet personligt. Jag tycker inte om att följa mallar jag vill göra på mitt sätt och sticka ut från mängden genom att göra allt jag gör så personligt som det bara går. - jag har väl lärt mig det idag att ibland är det just tråkig och klassisk man ska vara och inte fantasifull och egen för att lyckas bäst.

När jag sedan skulle hålla talet idag tappade jag helt bort känslan för hur länge jag snackade, jag hade inte hunnit lära mig det utantill och jag hade helt enkelt missat grejer som tydligen var dödsviktigt att de skulle vara med. Det blev mitt livs första IG och ämnet heter Svenska.

Ja, jag tycker också det känns overkligt. Först och främst att jag får ett IG, inte så att jag är felfri verkligen inte. Jag kan misslyckas lika mycket som alla andra, men ja... Det som känns konstigast är att jag får IG i ett ämne som är en kunskap jag har som till och med givit mig jobb som journalist. Sen är det ganska komiskt också att jag kunde hålla ett vårtal för ca 300 personer på valborg förra året, jag kunde hålla tal för fullsatt domkyrka vid tre tillfällen i julas men ett godkänt i skolan det kan jag inte få. Ja vad ska man säga? Frågan är ju hur användbart det jag lär mig i skolan är med tanke på att jag klarat det alldeles lysande utan. - Nu är det gjort i alla fall.

Jag skyller inte på någonting, jag var värdelös på detta momentet, det steg mig över huvudet och jag accepterar att jag inte klarade det. Det som känns tungt är bara det att jag skrev ett tal, jag ställde mig framför klassen och klev in i rollen som en rökande kvinna. Den tiden som jag ändå lagt känns helt förgäves nu. Jag hade kunnat skita i att skriva något, skitit i att hålla något och att ens komma på lektionen och jag hade fått samma betyg på momentet. Det är där jag ifrågasätter systemet med betygssättningen, inte bara för mig själv, utan också för alla andra som helt enkelt inte hade fantasin med sig...


Jag gjorde mitt bästa utifrån mina förutsättningar och ja, jag är nöjd med det denna gången...oavsett hur mycket vi vill så har vi inte tid till allt...

Eller vad tycker ni?