Mats & jag har köpt lägenhet på riktigt! :) Kontrakt är påskrivet och handpenningen är betald. Det kicklas så mycket i magen och känns verkligen som en overklighet som inte går att beskriva. Det är en cool känsla och jag längtar bara tills den 31:a Januari nu - Då flyttar vi in!
Måste ge en extra tanke till Mamma, Pappa & Syrran Hedlund och Pappa-Pelle som gjort att detta varit möjligt överhuvudtaget. De har ägnat många dyrbara minuter och timmar för vår skull. Det betyder så mycket. Extra kärlek till er!
/anna med ett stort leende på läpparna!
tisdag 22 november 2011
torsdag 17 november 2011
det vankas flytt
Vi letar, vi pratar, vi går på visning. Vi suktar, vi drömmer och snart flyttar vi.
Inga kontrakt är ännu skrivna, vi har inte blivit accepterade av bostadsföreningen, men vi har vunnit budgivningen. Vi är överens med mäklare och säljare. Om ingenting händer så kommer vi att flytta in i Nya Gårda den sista januari! :) Vi har löst lånelöfte, vi har varit med i budgivningar, vi har pratat lån, topplån, avgift, förening och kvadratmeter så allt bara snurrar i huvudet. Nu står verkligheten och knackar på vår dörr, vi har gjort vår livs första investering tillsammans MIN MATS och jag.
Ikväll ska jag somna ganska stolt över mig själv!
söndag 13 november 2011
jag skulle vilja säga några ord om min far...
Till pappa...
Den tredje mars föddes jag. Det var året 1989 och det är en dag jag inte minns någonting av men för en annan person på denna jord tror jag att det finns ett och annat minne. Det var nämligen den dagen pappa-pelle blev pappa för andra gången, men för första gången till en dotter. 22 år senare sitter jag i en egen lägenhet och vill tillägna denna text åt honom. Min pappa-Pelle!
Någon gång har min far berättat om den där dagen när jag föddes, han brukar berätta att han aldrig kommer att glömma när han fick ligga på en brits på BB i Karlskrona med mig alldeles blåaktig liggandes på bröstet. Det är så klart inget jag minns, men det är vist ett minne som betyder mycket för min pappa.
Själv är har jag betydelsefulla minnesbilder av den fantastiska förebild jag har här i livet. Det handlar om de gånger han har skjutsat mig mellan Kyrkhult och Lörby för träning. Extra betydelsefullt med tanke på att jag inte ens bodde hos honom då. Vi sågs under en tre års period endast vid sidan om fotbollsplanen eller i framsätet i bilen. Jag kan bli lite smågenerad när jag tänker på alla melodier jag nynnat på med bilens brummande på komp till mina sånger. Stackars pappa fick av given anledning också under denna tid mynta en kunskap som han även glatt berättar om för Mats nu. "När Anna pratar på för mycket är det bara att skaka lite på huvudet, säga mmm med lagom jämna mellanrum och le lite, så behöver man inte lyssna på allt men hon blir glad att man lyssnar" Det är många ord som sagts. många diskussioner som ventilerats och många dyrbara ögonblick som gjort att vi igen är så tajta nu som vi var när jag var liten. Det betyder mycket för mig!
Jag har alltid känt mig som "pappas flicka", det har känts så rätt. Jag kommer aldrig glömma när vi fortfarande var en riktig familj som hade fredagsmys i soffan, som svenska familjer har. Då älskade jag att ligga som i en korg mellan pappas ben, rent skriftligt kan det låta lite porrigt men det är klart att det inte var. Det var bara närhet mellan far & dotter, en närhet som betydde mycket för mig.
Pappa är en ultimat pappa som är en otroligt viktig del i mitt liv. Han har alltid stöttat mig. Det har varit en trogen fotbollssupport, det har varit min peronliga chafför till uttagsträningar, matcher, öppet hus på skolor och ett klockrent bollplank för alla de tankar som snurrar i huvudet på en gymnasieelev, mitt i vägskälet inför framtiden. Inte heller när jag sitter på andra sidan jorden och har dag när han har natt har han tvekat till att ägna lite av sin dyrbara tid åt att bara säga hej hur mår du? Eller hjälpa mig i livets alla frågor. Det är heller inte alla som har en pappa som först går på min student, lyssnar på mitt tal i kyrkan, ser mina tårar rinna på avslutningen men ändå ställer upp på att köra mitt flyttlass bara två dagar senare från Hallandsboda till Luleå, 150 mil norrut bara för att det var det jag ville då. Ok att han körde mig upp, men det ska inte glömmas att han också körde hem själv och dessutom kom upp 6 månader senare för att "hämta hem mig" igen.
Min pappa är den bästa pappan jag kan tänka mig. Ingen vuxen människa som vandrar på denna jord betyder så mycket för mig som han gör. Han finns som ett stöttepelare i alla lägen och hans lättsamma, spontana, positiva och inpulsiva sätt att se på livet gör honom till den bäst tänkbara förbilden för mig.
Det är min pappa, det är Pappa-Pelle, det är min far och idag är det alla pappas dag - men jag vill bara hylla den igenom mina ögon bästa pappan på jorden.
Tack pappa för att du finns, fortsätt alltid att vara den du är, det gör mig stark!
Jag älskar dig!
/Din dotter Anna Rebecka Karlsson
Den tredje mars föddes jag. Det var året 1989 och det är en dag jag inte minns någonting av men för en annan person på denna jord tror jag att det finns ett och annat minne. Det var nämligen den dagen pappa-pelle blev pappa för andra gången, men för första gången till en dotter. 22 år senare sitter jag i en egen lägenhet och vill tillägna denna text åt honom. Min pappa-Pelle!
Någon gång har min far berättat om den där dagen när jag föddes, han brukar berätta att han aldrig kommer att glömma när han fick ligga på en brits på BB i Karlskrona med mig alldeles blåaktig liggandes på bröstet. Det är så klart inget jag minns, men det är vist ett minne som betyder mycket för min pappa.
Själv är har jag betydelsefulla minnesbilder av den fantastiska förebild jag har här i livet. Det handlar om de gånger han har skjutsat mig mellan Kyrkhult och Lörby för träning. Extra betydelsefullt med tanke på att jag inte ens bodde hos honom då. Vi sågs under en tre års period endast vid sidan om fotbollsplanen eller i framsätet i bilen. Jag kan bli lite smågenerad när jag tänker på alla melodier jag nynnat på med bilens brummande på komp till mina sånger. Stackars pappa fick av given anledning också under denna tid mynta en kunskap som han även glatt berättar om för Mats nu. "När Anna pratar på för mycket är det bara att skaka lite på huvudet, säga mmm med lagom jämna mellanrum och le lite, så behöver man inte lyssna på allt men hon blir glad att man lyssnar" Det är många ord som sagts. många diskussioner som ventilerats och många dyrbara ögonblick som gjort att vi igen är så tajta nu som vi var när jag var liten. Det betyder mycket för mig!
Jag har alltid känt mig som "pappas flicka", det har känts så rätt. Jag kommer aldrig glömma när vi fortfarande var en riktig familj som hade fredagsmys i soffan, som svenska familjer har. Då älskade jag att ligga som i en korg mellan pappas ben, rent skriftligt kan det låta lite porrigt men det är klart att det inte var. Det var bara närhet mellan far & dotter, en närhet som betydde mycket för mig.
Pappa är en ultimat pappa som är en otroligt viktig del i mitt liv. Han har alltid stöttat mig. Det har varit en trogen fotbollssupport, det har varit min peronliga chafför till uttagsträningar, matcher, öppet hus på skolor och ett klockrent bollplank för alla de tankar som snurrar i huvudet på en gymnasieelev, mitt i vägskälet inför framtiden. Inte heller när jag sitter på andra sidan jorden och har dag när han har natt har han tvekat till att ägna lite av sin dyrbara tid åt att bara säga hej hur mår du? Eller hjälpa mig i livets alla frågor. Det är heller inte alla som har en pappa som först går på min student, lyssnar på mitt tal i kyrkan, ser mina tårar rinna på avslutningen men ändå ställer upp på att köra mitt flyttlass bara två dagar senare från Hallandsboda till Luleå, 150 mil norrut bara för att det var det jag ville då. Ok att han körde mig upp, men det ska inte glömmas att han också körde hem själv och dessutom kom upp 6 månader senare för att "hämta hem mig" igen.
Min pappa är den bästa pappan jag kan tänka mig. Ingen vuxen människa som vandrar på denna jord betyder så mycket för mig som han gör. Han finns som ett stöttepelare i alla lägen och hans lättsamma, spontana, positiva och inpulsiva sätt att se på livet gör honom till den bäst tänkbara förbilden för mig.
Det är min pappa, det är Pappa-Pelle, det är min far och idag är det alla pappas dag - men jag vill bara hylla den igenom mina ögon bästa pappan på jorden.
Tack pappa för att du finns, fortsätt alltid att vara den du är, det gör mig stark!
Jag älskar dig!
/Din dotter Anna Rebecka Karlsson
tisdag 8 november 2011
Ut med språket!
Jag känner att jag måste ventilera lite nu. Eller bolla eller kalla det vad ni vill.
Just nu känns det som att min livs största rädsla är som en skugga bakom mig som bara vill, vill, vill och vill komma ikapp mig. Det suger. Det är känslan av leva ett liv där man jobbar för att kunna leva, heller än lever för att jobba. Jag trivs mitt jobb - Jättemycket faktiskt. Roliga människor, trevliga gäster och varierade arbetsuppgifter. Jag trivs med livet också egentligen. Underbar pojkvän, spänning inför nytt boende och väntan på en ny vardag. Men det som skrämmer mig är tanken på att det ofta känns som att jag jobba, jobbar, sover, har några timmar ledigt - då jag hela tiden måste kolla klockan så jag inte blir för sen till jobbet. Eller så jag hinner ta en powernap innan jobb. Sova, jobba, sova jobba. Sen när jag väl får lediga dagar då är det attack umgås till 100%. Jag känner mig ganska duktig på att ta vara på mina lediga dagar och verkligen visa kärlek för de jag tycker om, MEN och då menar jag ett stort MEN...
Är det mitt yrke, min arbetsplats och mitt liv som känns så här sova - jobba - inte räcka till. Eller är sanningen den att livet funkar så här. Man kan inte bara få lite ledigt då och lite då. Det känns som alla andra kan vara mycket mer spontana än mats och jag är?!
Är detta livet, eller är det så att jag behöver ta mig ifrån det innan det är försent?
Men i så fall hur??
Hänger ni med? Kommentera...
Just nu känns det som att min livs största rädsla är som en skugga bakom mig som bara vill, vill, vill och vill komma ikapp mig. Det suger. Det är känslan av leva ett liv där man jobbar för att kunna leva, heller än lever för att jobba. Jag trivs mitt jobb - Jättemycket faktiskt. Roliga människor, trevliga gäster och varierade arbetsuppgifter. Jag trivs med livet också egentligen. Underbar pojkvän, spänning inför nytt boende och väntan på en ny vardag. Men det som skrämmer mig är tanken på att det ofta känns som att jag jobba, jobbar, sover, har några timmar ledigt - då jag hela tiden måste kolla klockan så jag inte blir för sen till jobbet. Eller så jag hinner ta en powernap innan jobb. Sova, jobba, sova jobba. Sen när jag väl får lediga dagar då är det attack umgås till 100%. Jag känner mig ganska duktig på att ta vara på mina lediga dagar och verkligen visa kärlek för de jag tycker om, MEN och då menar jag ett stort MEN...
Är det mitt yrke, min arbetsplats och mitt liv som känns så här sova - jobba - inte räcka till. Eller är sanningen den att livet funkar så här. Man kan inte bara få lite ledigt då och lite då. Det känns som alla andra kan vara mycket mer spontana än mats och jag är?!
Är detta livet, eller är det så att jag behöver ta mig ifrån det innan det är försent?
Men i så fall hur??
Hänger ni med? Kommentera...
måndag 7 november 2011
Bästa helgen på länge!
Oj vilken helg. Full av kärlek. Måste bara nämna att jag fick ledig helg efter kl 17 i fredags. Då möttes jag upp med Felicia & Isse (från Luleå). Vi satt och prata skit över några öl & vin. Bästa sällskapet! Sedan gick vi ner till stan och då ringer och kommer Klara & Johanna med ett gäng från (Blekinge) och det blev Park Lane! :) där var Fidde & Robin (olofström)
Innan sju ringer sen klockan och vi drar mot Centralstationen till tåget som åker mot Skövde kl. 8
Där är vi sen framme halv tio och får se Mange & Linas fina lägenhet! Brum brum bilen kör en superbakis Anna till Borlänge! - nej jag körde defenitivt inte!!
Uppe i Borlänge skulle vi överraska Lasse! Sjuuukt lyckat, vilken rolig kväll med Hedlundare & andra! Dagen efter drog Mats tidigt, medans jag fick stanna hos mina fina svärföräldrar fram tills Sally & emil kom och plocka upp mig! :) mot Örebro med en av mina bästa vänner! Och här sitter jag nu. Nästa arbetspass börjar 18.30 imon, fram tills dess är ingenting planerat!
Detta är den bästa helgen på länge!
Innan sju ringer sen klockan och vi drar mot Centralstationen till tåget som åker mot Skövde kl. 8
Där är vi sen framme halv tio och får se Mange & Linas fina lägenhet! Brum brum bilen kör en superbakis Anna till Borlänge! - nej jag körde defenitivt inte!!
Uppe i Borlänge skulle vi överraska Lasse! Sjuuukt lyckat, vilken rolig kväll med Hedlundare & andra! Dagen efter drog Mats tidigt, medans jag fick stanna hos mina fina svärföräldrar fram tills Sally & emil kom och plocka upp mig! :) mot Örebro med en av mina bästa vänner! Och här sitter jag nu. Nästa arbetspass börjar 18.30 imon, fram tills dess är ingenting planerat!
Detta är den bästa helgen på länge!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)